tisdag 31 juli 2012

Prinsessan Mononoke (1997) - 6/6


Jag är inget större fan av japansk tecknad film eller anime eller manga eller vad nu de besatta fanboysen vill kalla det. Det är en konstform jag mer eller mindre avfärdat, med några få undantag som jag överraskat mig själv genom att tycka om: Spirited Away, Metropolis, Min granne Totoro. Nyligen insåg jag att de där undantagen också utgör samtliga japanska tecknade filmer jag sett, så sett från en annan vinkel tycker jag om all japansk tecknad film. Faktum är att jag har nått insikten att det inte är filmerna jag ogillar utan fansen. Bevare mig från esoteriktörstande japanofilpretton, det är inte min crowd. Därmed har jag även bortstötts från deras favoritämne.

Det ovanstående har inte mycket med resten av recensionen att göra, för Prinsessan Mononoke har jag länge velat se och på något plan tillhör den en bildad cineasts repertoar. Jag tror aldrig jag läst en negativ recension av den och Filmtipset hävdade bestämt att den var en riktig fullpoängare för mig. Så det enda jag egentligen var orolig för var uppblåsta förväntningar.

Oron visade sig ogrundad. Prinsessan Mononoke är en av de ljuvliga filmer som skapar en egen, trovärdig, trollbindande värld och använder sin konstart på ett sätt som ingen annan kan matcha. Precis som Persepolis hade den inte kunnat göras lika bra som live-action; animation är helt rätt väg att välja för det här materialet.

Och vackert, ja, vackert är det. Till och med när det är besatta monster och blinda gamla gudar så är det vackert. Till och med mina Pixarknarkande ögon, som vant sig vid det datorassisterade utseendet hos Up eller WALL-E, tycker att Prinsessan Mononokes skiftande miljöer uppnår en skönhet som överträffar Paradise Falls eller den soptäckta framtidsvärlden.

Handlingen är förvånansvärt komplex, med åtskilliga sidor som alla är fiender till varandra och så stackars prins Ashitaka i mitten som helst vill att alla ska vara vänner. Han kommer från ett isolerat folk långt bort i öster, som en dag angrips av en besatt vildsvinsgud. Ashitaka (Yōji Matsuda) försöker få det mäktiga monstret att byta väg men tvingas till slut ta till pilbågen och drabbas av en förbannelse. Byns sierska (Mitsuko Mori) förklarar att förbannelsen kommer att sprida sig genom hans kropp och slutligen döda honom. Hon råder honom att med öppna ögon resa västerut, kanske finns någonstans ett botemedel.

Där blir han inblandad i en strid mellan människor och natur. I hjortgudens skog lever vargguden Moro (Akihiro Miwa) och vildsvinsguden Okkotonushi (Hisaya Morishige) tillsammans med sin avkomma; Moro har även uppfostrat människoflickan San (Yuriko Ishida) efter att den lilla som spädbarn lämnades som offer till de gamla gudarna. San hatar människorna, särskilt fru Eboshi (Yūko Tanaka) som driver ett järnbruk och bevakar svartkrutets hemlighet. Hon skövlar skogen för att få bränsle till sina eldar och dödar djuren med sina bössor.

Det låter som en gott-mot-ont-historia av standardsnitt; de goda naturliga djuren mot de onda onaturliga människorna, men så enkelt är det inte. Fru Eboshi har sina ljusa sidor; hon ger jobb till prostituerade och spetälska och vill sina undersåtar genuint gott. Själv ansätts hon av samurajer som vill inta järnbruket och stjäla krutets hemlighet. Det är inte fred bland människorna och samma sak gäller ute i skogen där Moro och Okkotonushi inte alls är överens om hur hotet från människorna ska bemötas och deras stammar lever som rivaler. San står benhårt på vargarnas och sin adoptivmors sida. Mitt i detta försöker Ashitaka mäkla fred och förespråka balans mellan människornas och djurens värld. Det blir inget sagoslut av det här.

Prinsessan Mononoke är en sann fantasi, en underbar film full av förundran, skönhet, känslor och karaktär. Den får mig att längta efter en uppföljare eller åtminstone fler berättelser i samma värld, bara så att jag ska kunna få återvända dit igen. Och slutscenen - jag pratar om de sista två sekunderna - är så perfekt att jag precis hann tänka "hoppas att den slutar exakt nu" innan eftertexterna dök upp.

söndag 29 juli 2012

Blueberry (2004) - 1/6


Jag såg bara den här filmen för att jag hade läst den ursprungligen belgiska serien som i många år gick i Fantomen. Den skilde sig visuellt från de serier jag var van vid, vilket gjorde att det dröjde länge innan jag gav mig på att läsa den, men då fastnade jag. Det gjorde jag inte för filmen. Här finns inte mycket kvar från serien. Här finns inte mycket alls.

Michael Donovan (Vincent Cassel) kommer från en fin sydstatsfamilj men hans beteende passar dem inte och han skickas västerut för att uppfostras av en brutal släkting. Efter ett våldsamt möte med Wallace Blount (Michael Madsen) hamnar Donovan (jag kan inte minnas att han någonsin kallar sig Blueberry i filmen) hos en indianstam vars shaman tar hand om honom. Efter shamanens död blir Donovan sheriff och tvingas konfrontera Blount.

Det låter mycket mer dramatiskt än det är. Blueberry fick mig att längta efter att något skulle hända. Den är dunkel och mörk, seg och tråkig, och de enda pauserna från dysterheten är psykedeliska sekvenser när Donovan tar hallucinogener. De bitarna är det intressantaste i filmen, och de hade kunnat göras så mycket bättre. Det är som om regissören förbjöd färg.

Blueberry är en av de besynnerliga skapelser som inte kan göra någon glad. Den fungerar inte som vanlig västern och hade mycket riktigt inga större framgångar i de länder där serien är okänd. Men den ger inte fansen något heller. Det här är inte den Mike Donovan som vi kände från serien; hans liv och bakgrund har förvridits till oigenkännlighet. I serien använde han Blueberry som täcknamn; i filmen råkar han aldrig ut för det som gjorde att han behövde ett täcknamn. Är det inte ett tecken på att något gått fel när ens huvudperson inte ens använder namnet som utgör filmens titel?

Trots en imponerande ensemble - Juliette Lewis, Michael Madsen, Eddie Izzard, Djimon Hounsou, Ernest Borgnine, Temuera Morrison - har Blueberry aldrig en chans mot sitt tomma manus, sitt deprimerande foto, och sin snigelliknande takt.

torsdag 26 juli 2012

The Dark Knight Rises (2012) - 4/6


Så blev det till slut dags för den tredje delen i Christopher Nolans Batman-trilogi. Efter Batman Begins som var Batman-filmen vi hade väntat på och den fantastiska Dark Knight, var det svårt att varken ha för höga eller för låga förväntningar. Vart skulle serien egentligen bli av efter Dark Knight? Fanns det något sätt att fortsätta den på samma nivå? Samtidigt gjorde Dark Knights slut en uppföljare nästan obligatorisk, och fansen skulle komma dit och hoppas på något lika bra, en gång till.

Om det fanns någon som kunde lyckas med det så var det väl Christopher Nolan. Han verkade i alla fall ha en klar uppfattning om vad hans Batman gick ut på, vad som var acceptabelt och oacceptabelt, och han frågade själv retoriskt hur många bra tredjefilmer vi egentligen kan räkna upp. Det är inte många, men han hade redan gjort en uppföljare som var betydligt bättre än sin föregångare, som själv var bättre än någon väntade sig.

Så jag gick in i salongen med höga förhoppningar och under omständigheterna rimliga förväntningar. Jag förstod att det inte skulle bli en Dark Knight till, men jag räknade med att Nolans versioner av Bane och Catwoman skulle vara sevärda och placera Batman i infernaliska situationer.

The Dark Knight Rises kom faktiskt rätt nära att infria mina förväntningar. Bane är i Tom Hardys gestalt en spännande karaktär. Anne Hathaway är en unik Catwoman som dock inte ges lika mycket djup. De övriga - Michael Caine som Batmans butler Alfred, Morgan Freeman som Lucius Fox som sköter Waynes affärer och tar fram tekniska mirakel åt honom, Gary Oldman som den hederlige polischefen Jim Gordon - är lika bra som tidigare, medan Christian Bale som den presumtiva huvudpersonen Bruce Wayne/Batman gör en skakigare insats. Ibland ser man den galne metodskådespelaren igen, men emellanåt verkar han ha glömt varför han tog rollen till att börja med.

I historien har åtta år gått sedan den förra filmen, och under de åtta åren har Batman försvunnit och Bruce Wayne dragit sig tillbaka till en låst flygel av sin stora herrgård. Batman tog på sig skulden för de brott som Harvey Dent (Aaron Eckhart) begick; Dent har nu blivit en martyr och ikon för Gotham City. En lag döpt efter honom har rensat ut den organiserade brottsligheten och Gotham City är inte längre det helveteshål vi är vana vid. Det är baserat på en lögn, men det är svårt att diskutera med resultat.

Bane har andra planer. Han är en besynnerlig, brutal terroristledare som döljer sitt ansikte bakom en mask och inspirerar kadaverdisciplin hos sina underhuggare. I inledningsscenen går en av hans män med på att dö utan att ifrågasätta Banes order; han frågar bara "have we started the fire?" och när Bane försäkrar att så är fallet har mannen inga tvivel. Det är en aspekt av Banes karaktär som borde ha utforskats mycket djupare. Här fanns substans att hämta.

Banes plan är att ta över Gotham City, slita ner de rika och mäktiga och ge de fattiga makten. Hans metod är en atombomb vars detonator finns hos en okänd medborgare som spränger bomben om någon försöker lämna staden, angripa Bane eller pyssla med andra kontrarevolutionära aktiviteter. Dock kommer bomben att detonera förr eller senare i alla fall och jag har inte klart för mig vad väntetiden fyller för syfte. Varför spränger de inte bara bomben direkt?

Det är den typen av frågor som jag inte gillar att behöva ställa mig när jag ser en film som jag hoppades skulle vara intelligent och genomtänkt, och det är den typen av frågor som jag aldrig ställde mig under Dark Knight.

Det finns fler av dem i The Dark Knight Rises. En karaktär tar en titt på Bruce Wayne och vet genast med säkerhet att han är Batman. Emedan vi vet hur Batman och Bane blev de hårdingar de är får vi ingen förklaring alls på hur Selina Kyle (alltså Catwoman, även om det namnet aldrig nämns) blev en oslagbar ninja i höga klackar. Bruce Wayne lyckas ta sig in i Gotham när det är helt avskuret från omvärlden och visst accepterar jag att Batman kan göra sånt... men inte utan att vi får se hur han gjorde. Eller det åtminstone föräras en mening i dialogen.

Och eftersom det finns en bomb måste det finnas en hisnande upplösning där den är nära att detonera och hjältarna måste göra allt för att hindra den. Helt i enlighet med traditionen har även denna filmbomb en nedräknande klocka med arga röda siffror, men det har nog aldrig i filmhistorien varit dummare än här. Om det någonsin fanns en bomb som inte borde ha en timer, så är det denna.

Det är synd. The Dark Knight Rises hade allt den behövde för att bli, kanske inte lika bra som sin föregångare men åtminstone en värdig efterträdare. Den har skådespelet, regin, effekterna och framför allt nog med lovande element och intressanta teman för att bygga en mycket bättre film än vi fick.

En del rushas igenom, vilket kan låta märkligt med tanke på filmens längd. Batman återkommer för att handlingen kräver det, och Batmans identitet luskas ut för att handlingen kräver det. Det hade inte skadat att få veta hur det gick till. Annat är alldeles för ogenomtänkt. Jag har för många frågor. Om Banes plan, om fängelset han kommer ifrån, om det besynnerliga beteendet hos ett par av fångarna där, om Batmans motivation.

Men ändå är The Dark Knight Rises ingen dålig film. Den fungerar, på sitt plan. Faktum är att jag tyckte riktigt bra om den nästan hela löptiden. Den var ingen Dark Knight, det stod klart rätt tidigt, men den hade glimtar av genialitet, var genomgående av hög kvalité, och den sög in mig och fick mig att vilja veta vad som skulle hända.

Nu önskar jag att jag aldrig hade fått veta. Jag hatade nämligen slutet på den här filmen. Efter att ha varit underhållen och intresserad i två och en halv timme gick jag förbannad ut ur salongen. Slutet drar ensamt ner betyget från en solklar femma till en fyra. Jag tror jag ska skriva en artikel om varför om ett par månader, så att alla som bryr sig ska ha fått en chans att se filmen först.

tisdag 24 juli 2012

Hodejegerne (2011) - 5/6


Hodejegerne börjar fantastiskt och sjunker lite onödigt i mitten men avslutar starkt. Den är en klassisk thriller med tillräckligt många oväntade tillägg för att hålla en döende genre intressant, och den placerar oss i det stackars offrets situation på ett sätt som får oss att fråga oss hur mycket vi hade varit beredda att göra för att hålla oss vid liv.

Det stackars offret i fråga, Roger Brown (Aksel Hennie), är visserligen inte helt oskyldig. Kortvuxen och gift med den långa, blonda, vackra Diana (Synnøve Macody Lund) känner han ständig press att hävda sig och imponera på henne. Han är en skicklig och framgångsrik rekryterare men känner att det inte räcker. För att upprätthålla en lyxig livsstil och få behålla Diana har han tillsammans med sin kompis Ove (Eivind Sander) utarbetat ett system för att stjäla äkta konst från människor som Roger träffar i jobbet.

När Roger blir presenterad för Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau) tror han sig ha hittat den perfekta stöten. Greve må vara en farlig man, en före detta elitsoldat vars rygg är täckt av ärr efter tortyr, men han äger också en dyr tavla som kan lösa Rogers pengaproblem för överskådlig framtid. Roger bestämmer sig för att stjäla den men det visar sig att Clas Greve inte är den man ska bråka med.

Så här långt fungerar Hodejegerne utmärkt. Roger flyr från den farlige Clas, som han inte har någon chans mot i öppen strid. Jag tror att filmen hade varit bättre om det hade varit hela historien, en vanlig man som hamnar i en hemsk situation och måste kämpa för att överleva tills vi börjar fundera på var våra egna gränser går.

Tyvärr visar det sig ligga mer i det. Clas Greve är inte bara en psykopat vars hämnd för ett stöldförsök går bortom alla gränser och proportioner, utan det finns en vidare plan. Det dödar inte filmen, men det gör den svagare. Den anstränger sig för mycket och blir därför mindre.

Därmed inte sagt att den är dålig. Den överlever sitt - eller snarare den litterära förlagans - misstag och knyter ihop en till synes oöverkomlig mängd trådar genom ett slut av det slag som verkar logiskt sett i backspegeln men som jag inte hade kunnat förutsäga om jag så fått betalt för det. Eller ville jag inte förutsäga det? Det spelar ingen roll.

söndag 22 juli 2012

The Best Exotic Marigold Hotel (2011) - 6/6


Detta är en väldigt brittisk film. Det är också en väldigt rolig film, en liten pärla som påminner oss om hur långt man kan komma med enkla medel - om det nu kan kallas "enkla medel" att stoppa in förstklassiga skådespelare i ett förstklassigt manus och låta dem göra sitt bästa.

Att The Best Exotic Marigold Hotel fungerar så fantastiskt bra som den gör beror dels på ett manus som producerar repliker som låter som om de planerats i flera år, och dels på proffsiga veteraner som kan uttala dem som om de just kom på dem. Karaktärerna är dessa filmtypiska britter, återhållna och svala, alltid redo med en torr kvickhet. Finns sådana människor i verkligheten? Säkert. Men de utgör nog inte nittio procent av Storbritanniens befolkning över femtio års ålder, som det verkar vara på film.

De är sju människor som på ålderns höst av olika anledningar bestämmer sig för att åka till Indien och The Best Exotic Marigold Hotel, och de spelas av sju stora skådespelare, experter av det slag som vi tycker om att titta på oavsett vad de gör.

Evelyn (Judi Dench) har aldrig haft ett jobb i hela sitt liv och hennes nyligen avlidne make visade sig bara efterlämna skulder. Hon måste sälja huset för att betala dem och hellre än att hitta en liten lägenhet någonstans beger hon sig till Indien och nya upplevelser. Via sin blogg tillhandahåller hon filmens berättarröst.

Douglas (Bill Nighy) och Jean (Penelope Wilton) är ett gift par som inte känner sig redo att slå sig ner i hus med larmknappar och ledstänger. Utan besparingar - Douglas investerade dem i dotterns misslyckade företag - hittar de i The Best Exotic Marigold Hotel ett alternativ de har råd med.

Muriel (Maggie Smith) är bitter efter att ha ersatts på sin post som hushållerska och barnflicka av den yngre förmåga hon själv tränade upp. Hon är en skarptungad gammal rasist som bara går med på att åka till Indien för att det är enda sättet att få den höftoperation hon behöver på kortare tid än ett halvår.

Norman (Ronald Pickup) ser sig själv som en förförare och kvinnokarl, men han har inte längre någon framgång bland de unga kvinnor han eftertraktar. Vad han hoppas på att hitta i Indien kan han nog inte formulera själv, i alla fall inte till att börja med.

Madge (Celia Imrie) ser tillbaka på flera spruckna äktenskap. Hemma har hon tråkigt och känner sig fängslad av sin vuxna dotter. Hon och Norman kan inte undgå att se sig själva i varandra, och de får kontakt av en sort som kanske ingen av dem väntade sig.

Graham (Tom Wilkinson), slutligen, är en före detta domare, vilket ger honom status och respekt i de andras ögon. Han växte upp i Indien, bara en liten bit från hotellet, och har alltid velat komma tillbaka men fyrtio år hann gå innan han klev på planet. Han letar efter någon som han kände, men han är rädd för vad som ska hända om de träffas.

Dessa sju svetsas samman när deras plan ställs in och de själva måste ta sig till sitt nya hem. Där hälsas de välkomna av Sunny (Dev Patel), en nästan patologiskt energisk och optimistisk ung man som är fast besluten att få hotellet att fungera så att hans mor (Lillete Dubey) ska bli stolt över honom. Han har en flickvän, Sunaina (Tena Desae), som modern med all säkerhet inte kommer att godkänna.

Det kommer inga stora överraskningar, inga dramatiska händelser, inga vilda vändningar. Visst sker ett och annat oväntat avslöjande men framför allt följer vi bara, med glädje, alla dessa människor när de söker sin egen lycka och sitt eget öde, var och en på sitt vis. The Best Exotic Marigold Hotel är underhållande och engagerande från första repliken till den sista, konstant rolig och ljuvligt känslig.

torsdag 19 juli 2012

The Beast (1996) - 2/6


Peter Benchley skrev boken Jaws som blev en mycket bättre film som förändrade filmindustrin, förmodligen för all framtid. Jaws var hans första bok och jag vet inte om det var dess och filmens framgång som fick honom att tillbringa resten av sin karriär med att skriva om havet och dess invånare, men han höll sig i alla fall till det ämnet och höll sig flytande: The Deep, The Island, White Shark och dagens ämne: The Beast.

Inget han gjort har dock kommit i närheten av succén med Jaws, och jag ger inte Benchley själv mycket av äran för den framgången. Boken var som sagt inte alls lika bra som filmen, och emedan jag inte har läst The Beasts litterära förlaga ger filmen mig ingen lust att göra det.

Hajen är utbytt mot en jättebläckfisk, vilket förstås gör filmen coolare men inte bättre. Den hemsöker den lilla semesterorten Grave's Point, styrd av Schuyler Graves (Charles Martin Smith) som är en ganska typisk lilldiktator som ingen tycker om. I stället ligger all vår sympati hos Whip Dalton (William Petersen, senare känd som Gil Grissom på CSI), en fri ande och fiskare som vägrar bli kommersiell och förstöra fisket. Han vill bara puttra runt på sin lilla båt och dra upp fisk som han alltid gjort.

Kvinnan i historien är Kathryn Marcus (Karen Sillas), som arbetar för kustvakten och står för den obligatorisk romantiska tråden. Doktor Herbert Talley (Ronald Guttman) är det vetenskapliga geniet som räknar ut vari hotet består och kan förklara för de andra karaktärerna, och Lucas Coven (Larry Drake) är Daltons mörka spegel. Det finns förstås en ond rik kapitalist som ser till sin plånbok först och främst, Osborne Manning (Denis Arndt). Nej, det finns inte gott om originella idéer i The Beast, men det hade den kunnat överleva.

Det den inte klarar av är att den genomgående andas lågbudget. Bläckfisken ser för det mesta hygglig ut men ibland bryter den ihop totalt och ser ut som en inklippt tecknad figur. Skådespelarna är stela pappfigurer som verkar ha lärt sig skådespelets konst från robotar. Sidohandlingarna har stoppats in för att de ska vid Gud finnas där, det har vi plockat upp nånstans.

Scenerna som fungerar bäst är - som oftast är fallet - de som har med kärnhistorien att göra. När vi har kul så är det för att de håller på och jagar bläckfisk. Det är därför man ser en film som The Beast och den hade kunnat vara hälften så lång och betydligt bättre. Det är en visdom som verkar väldigt svår att lära sig.

tisdag 17 juli 2012

The Executioner's Song (1982) - 3/6


Gary Gilmore var en tjuv, rånare, knarkare och mördare som blev berömd när han från dödscellen krävde att bli avrättad så fort som möjligt. Han lyckades och blev den förste som avrättades i USA efter att dödsstraffet återinförts. Norman Mailer skrev en bok om honom som jag inte läst men som av allt att döma gjorde ett grundligt jobb med att gå igenom Gilmores liv och rättegång. Hans ångest och ånger ges plats och är en del av förklaringen till hans önskan att dö.

I filmen verkar det snarare vara en rimlig reaktion på Gilmores liv, som är en oändlig parad dysterhet och elände. När han håller sig i kragen belönas han med motgångar, smuts och fattigdom. När han följer sina instinkter gör han både sig och andra illa. Han förefaller vara född till elektriska stolen, en förbannad varelse med ett oövervinneligt öde att följa. Det fanns aldrig något lyckligt slut för filmens Gilmore.

Gilmore (Tommy Lee Jones) lämnar fängelset efter ett tolvårigt straff för rån och ska försöka anpassa sig till samhället. I de flesta fall kallas det för att "återanpassa" men jag misstänker att Gilmore aldrig varit anpassad och inte har något att återvända till. Han bosätter sig hos en släkting (Christine Lahti) och försöker hitta jobb men kan inte nå bortom att vara en white trash-kliché.

Gilmore finner kärleken hos den femton år yngre tvåbarnsmamman Nicole (Rosanna Arquette) men hon verkar inte förstå hurdan han är, inombords. Hon ger en vän en passionerad tungkyss i födelsedagspresent mitt framför Gilmore och tycks inte ha någon aning om vad det gör med en man som han. Det blir snart våldsamt och det är ett mönster som upprepas tills Gilmore går över alla gränser och hamnar i dödscellen, där han bara finner en väg att gå.

Tommy Lee Jones fick en välförtjänt Emmy för sin roll i The Executioner's Song men han är bunden av ett manus som är lika strikt som Gilmores livsbana, och ingen annan än Jones lyckas hitta rätt not att spela. När Gilmore kämpar för att få dö borde det vara hjärtekrossande, men i slutet på The Executioner's Song känner jag bara att det nog var det bästa han kunde hoppas på.

söndag 15 juli 2012

City Lights (1931) - 6/6


1931 hade stumfilmen börjat dö, men Charlie Chaplin var inte redo att gå över till ljudfilm. City Lights blev hans sista stumfilm, med musik komponerad av Chaplin själv och en handfull ljudeffekter men inte ett enda uttalat ord. Det närmaste vi kommer är inledningsscenen där en ny staty ska avtäckas. Ett högdjur kliver fram till mikrofonen, öppnar munnen för att tala, och det vi hör är gnidiga pipanden. Trettiotalets publik, som levde i gränsperioden mellan stumfilm och talfilm, fick ut något helt annat av det än vi får i dag. Det måste ha varit en fantastisk rolig kommentar till det som pågick i filmbranschen.

Charlie Chaplin spelar sin världsberömde luffare med sliten kostym, hatt, käpp och mustaschen som för överskådlig framtid förstördes av en arg diktator. Efter att ha hittats sovande på statyn som avtäcktes strövar han planlöst runt i staden och träffar en ung blind kvinna (Virginia Cherrill) som säljer blommor. Han köper en blomma av henne och i nästa stund rör han våra hjärtan. Deras första möte är lika vackert som den betydligt mer kända slutscenen.

Luffaren hänger vid en kaj när en berusad man (Harry Myers) dyker upp för att begå självmord. Efter lite slapstickbesvärligheter har luffaren räddat hans liv, gett honom livslusten tillbaka och blir hembjuden till hans lyxiga villa. Mannen visar sig vara stenrik och nu lever luffaren det goda livet. När han är ute och åker Rolls-Royce stöter han på blomsterförsäljerskan. Med sin nya kompis pengar köper han alla hennes blommor och sen skjutsar han henne hem, och hon får en fantastisk historia om en rik uppvaktare att berätta för sin mormor (Florence Lee).

Problemet är att miljonären bara tycker om luffaren när den förre är berusad. Så fort han blir nykter beordrar han luffaren utslängd ur huset, men när han fått ett par drinkar i sig är de bästa vänner igen. Den stackars luffaren försöker hänga med i svängarna och försöker inför blomsterförsäljerskan upprätthålla illusionen att han är en rik, kultiverad gentleman. När hon har slut på pengar och fordringsägarna står vid dörren lovar han henne att han ska fixa det. Men hur, när han inte är någon miljonär utan bara en luggsliten luffare?

City Lights blandar emotionella, rörande scener med ren slapstick, och inkongruensen får mig ibland ur balans. Men de rörande scenerna är verkligen rörande, och Chaplin var väldigt bra på slapstick med sitt perfekt disciplinerade minspel och sin blick som sa att han bara råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. Slutscenen är berömd och hyllad, och även om ingenting hade kunnat matcha mina förväntningar så var den väldigt bra och effektiv.

City Lights är nog inte Chaplins bästa film - jag väljer The Great Dictator - men emedan The Great Dictator förmodligen kommer att betyda mindre och mindre om femtio eller hundra eller tvåhundra år, så tror jag att City Lights aldrig kommer att dö. Den kommer alltid att vara älskad, för dess ämnen och känslor är mänskliga, inte tidsbundna.

torsdag 12 juli 2012

Scrooge (1935) - 5/6


Charles Dickens A Christmas Carol är ett av de få verk som nästan blir en genre i sig själv. Dess karaktärer är odödliga arketyper, historien är välkänd även av dem som inte vet att det är den historien de känner till, och bilderna återkommer gång på gång. Otaliga TV-serier har haft ett Christmas Carol-avsnitt och berättelsen har varit ett populärt filmämne i hundra år - min personliga favoritversion är den från 1999 med Patrick Stewart som Ebenezer Scrooge och Richard E. Grant som Bob Cratchit.

Versionen från 1935 är den äldsta ljudversion som fortfarande finns kvar; det ska ha funnits en version från 1928 som har gått förlorad. Här är det Sir Seymour Hicks som spelar Ebenezer Scrooge, den pengastinne affärsmannen som inte spenderar en penny vare sig på sig själv eller på någon annan. Han tillåter inte ens sin kontorist Bob Cratchit (Donald Calthrop) att lägga en kolbit på elden när det är en snöig julafton och elden håller på att slockna. Hans systerson Fred (Robert Cochran) dyker upp för att önska god jul, men det har han förstås ingenting för. "Humbug!", dundrar Scrooge och låter endast motvilligt Bob Cratchit få juldagen ledig.

Scrooge lunkar hem till sitt ensamma hus men redan vid dörren får han en överraskning. Han ser sin avlidne affärspartner Jacob Marleys ansikte i dörrkläppen och på kvällen blir han besökt av Marleys spöke, som varnar honom att om han inte bättrar sig måste han dela Marleys bistra öde. Tre besökare följer: förgångna julars ande (Marie Ney), nuvarande julens ande (Oscar Asche) och kommande julars ande (C.V. France). Det de visar honom får honom att ändra sig och han blir en ny man, hängiven julens budskap.

Det är en fantastisk, ikonisk historia som jag erkänner en personlig svaghet inför. I den här versionen har det gjorts en del märkliga val; det är till exempel bara nuvarande julens ande som syns tydligt. Marley syns bara som ansiktet på dörrkläppen; när han besöker Scrooge är han osynlig och varken ansiktets eller röstens ägare syns till i rollistan. Förgångna julars ande är bara en formlös ljusvarelse och kommande julars ande bara en skugga. I det senare fallet fungerar det; detta är en av de otäckare kommande julars ande jag sett. I de två andra fallen är det mindre förklarligt. Ansiktet på dörrkläppen är en specialeffekt som åttio år senare fortfarande ser bra ut så filmskaparna kunde uppenbarligen sin sak. De måste ha gett oss en osynlig Marley för att de ville.

Historien är också nedkortad. Här finns inte Scrooges syster Fran eller hans gamle arbetsgivare Fezziwig, vi ser inte till Okunskap eller Nöd, och Scrooge uttalar inte flera av de repliker som han sedan får kastade i ansiktet av jularnas andar. Slutligen är det den då över sextio år gamle Sir Seymour Hicks som spelar Scrooge både som gammal och ung, vilket tänjer trovärdigheten en smula.

Men denna version av Dickens berättelse har hjärtat på rätta stället, duktiga skådespelare som i flera fall är kusligt lika originalillustrationerna och roten finns kvar. Den röda tråden leder Scrooge från ensam bitterhet till varm lycka, och det är lika inspirerande och hjärtevärmande den hundrade gången som den första.

tisdag 10 juli 2012

G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009) - 1/6


Såna här filmer gör mig arg. Bakom sig hade den så mycket talang, så mycket kompetens, så mycket pengar, så mycket avancerad teknik och ett grundmaterial som borde ha kunnat bli en riktigt underhållande hejdlös rolig actionfilm, och så blev slutresultatet något av den ruttnaste smörja jag sett. Jag har sett sämre filmer, men jag vet inte om jag någonsin sett en sämre film som inte haft en ursäkt. G.I. Joe: The Rise of Cobra hade förutsättningarna och gjordes av en stor studio 2009, inte av en hobbyamatör 1961.

Den bygger på G.I. Joe-leksakerna från åttiotalet, i Sverige marknadsförda under namnet Action Force. Jag har fortfarande några av figurerna i en plastpåse och några av serietidningarna i en låda och tyckte det var en fantastisk idé att göra film på det. G.I. Joe/Action Force är en antiterroristorganisation som består av specialiserade elitsoldater från alla världens hörn - de har en grönländsk sjöman, en hawaiiansk attackdykare, en koreansk-japansk kampsportsexpert och så vidare. Okej, det var övervikt mot amerikaner och de hade mer än en ninja, för ninjor är coola. De slåss mot Cobra som är en ond motsvarighet med sina egna specialister och ninjor.

Det kunde aldrig bli lysande, inte i Hollywood. Men det kunde ha blivit roligt. Det kunde ha blivit hisnande. Det kunde ha blivit förstklassig underhållning. Det kunde ha blivit en humorfylld, medryckande actionrulle. Vad fick vi i stället? En instruktionsbok i hur man gör en dålig actionfilm.

Leksaksfigurerna - och deras motsvarigheter i TV-serien och serietidningarna - hade alla kodnamn. Sjömannen kallades Shipwreck, attackdykaren Torpedo och så vidare. I filmen är kodnamnen kvar, förstås, men de har blivit en besynnerlig blandning av smeknamn och förnamn. Conrad Hauser (Channing Tatum) kallas till och med av sin flickvän för Duke, flera år innan han kommer i kontakt med G.I. Joe. Organisationens befälhavare Clayton Abernathy (Dennis Quaid) är tydligen allmänt känd som general Hawk. Det är likadant på den onda sidan. Ninjan Storm Shadow (Lee Byung-hun) har ett riktigt namn, men han kallades tydligen Storm Shadow redan som tioåring. Då bodde han förresten i Japan men det ansågs tydligen oartigt att prata något annat än engelska... jag orkar inte gå in på det.

Duke och hans kompis Ripcord (Marlon Wayans) är soldater, befäl av den progressiva sort som kallar sina underlydande för "ladies". De stöter på G.I. Joe under ett uppdrag och blir på nolltid deras bästa män. Ripcord är för övrigt där för att vara svart och därmed lustig, så det är han som snubblar och tar på sig en svindyr hightechrustning utan att lära sig använda den först. Han tänder även på Scarlett (Rachel Nichols) som är kallsinnig mot honom, så naturligtvis slutar det med att de hånglar oavsett hur mycket mer tillfredsställande det hade varit att för en gångs skull se den uppblåsta stroppen inte få drömtjejen.

Handlingen gäller nanobotar, framtagna för att utrota cancerceller men nu modifierade för att äta all metall vilket gör dem till ett utmärkt massförstörelsevapen. De kan också användas för att kontrollera människors hjärnor och få dem att inte känna rädsla, smärta eller tvivel, så Cobra använder dem för att skapa lojala supersoldater.

De har framtagits av vapenhandlaren McCullen (Christopher Eccleston) som i hemlighet jobbar för Cobra, som planerar att använda dem som terrorvapen. Det leder förstås till actionscener och biljakter med enstaka låtsaskänslig scen intryckt emellan i ett fåfängt försök att få oss att bry oss om de här pappfigurerna. De är hopkopplade med varandra på tillskruvade sätt - en av hjältarna delade barndom med en av skurkarna, en annan av hjältarna skulle gifta sig med en annan av skurkarna, det finns en förlorad bror nånstans, och såvitt jag kan utröna är alla dessa relationer en slump. Detta presenteras i återblick efter återblick efter återblick, den ena tristare än den andra.

G.I. Joe: The Rise of Cobra fick mig om och om igen att gapa av förvåning och klentrogenhet. Jag kunde helt enkelt inte tro det jag såg, att någon på allvar kunde ha gjort något så klichéfyllt eller korkat eller banalt. Det finns en halv bra replik i hela filmen och kanske en halv bra karaktär om jag är generös, och då bara tills han tar av sig masken. Jag blev argare och argare tills jag fräste så fort något nytt hände. Det är som om filmskaparna ansträngde sig för att trycka in varenda usel actionfilmskliché de kunde hitta, men inte hade nog med energi över för att passa in dem i filmen. I stället bara hänger de där som en slarvigt uppsatt postit-lapp, som om en uttjatad klichés närvaro är ett självändamål.

Framför allt är alltihop så oändligt tråkigt. Actionscenerna är tråkiga, mellanspelen är tråkiga, de oändliga återblickarna är tråkiga. Historien är ointressant, karaktärerna ointressanta, till och med miljöerna är meningslösa oavsett hur mycket CGI som pumpats in i dem. Jag kan med lite god vilja nämna en sekvens jag tyckte om, och den varade kanske två sekunder. Jag kan bara dra slutsatsen att den hamnade där av misstag.

Hur skulle G.I. Joe: The Rise of Cobra kunna vara sämre? Bara genom teknisk klantighet. Skakiga kameror, usel klippning, förvirrande redigering och kassa skådespelare - och då är det ändå ingen av den här filmens skådespelare som levererar något i närheten av vad de visat sig kunna i andra filmer. Men om den hade skurit ner sin budget hade den förmodligen av misstag blivit rolig och då i alla fall bidragit med den underhållning som riktigt usla filmer kan. Som den är nu ger den inte ett ögonblicks paus, det är bara anstötlig smörja från första sekunden till den sista.

G.I. Joe: The Rise of Cobra kunde ha varit så bra, så rolig, så oskuldsfullt underhållande. I stället är den ett oförsvarligt slöseri med pengar, tid, arbete och talang, och något så tragiskt som en Team America: World Police som tar sig själv på allvar. Om den meningen inte skrämmer bort dig från det här eländet finns det ingenting jag kan säga.

söndag 8 juli 2012

The Beast of Yucca Flats (1961) - 1/6


Titeln "den sämsta film jag någonsin sett" har en ny innehavare. The Beast of Yucca Flats inte bara förtjänar att nämnas i samma andetag som Manos the Hands of Fate och Plan 9 from Outer Space, den överträffar dem. Hal Warren och Ed Wood hade i alla fall historier att berätta och en rudimentär uppfattning om hur historier fungerar. Inget liknande syns till i The Beast of Yucca Flats.

I den första scenen ser vi en kvinna (Lanell Cado) som precis avslutat sin dusch. Hon visar tittaren sina bröst och sen blir hon överraskad av en man som tydligen stod fullt synlig framför henne. Han stryper henne, hon vägrar av oklar anledning göra motstånd, och hon dör. Förtexter följer, Anthony Cardoza presents The Beast of Yucca Flats. Man kunde kanske tro att titelns monster är mannen som dödade Lanell Cado, en kringvandrande kvinnomördare kanske? Men föga. Scenen har ingenting med resten av filmen att göra, får aldrig någon förklaring, och enligt producenten Anthony Cardoza var den bara med därför att regissören/manusförfattaren Coleman gillade nakenscener.

Efter förtexterna (som ser ut exakt som eftertexter) börjar själva filmen. En berättarröst (även den Coleman Francis) läser upp handlingen för oss och är en konstant närvaro genom hela filmen. Vad den än säger levereras med en dramatisk ton värdig de bästa för- och eftersnacken från The Twilight Zone. Den tjatar mycket om framsteg och "the betterment of mankind" men det går inte att reda ut om den är för eller emot. Triviala ting förmedlas med en röst som låter som om den delar ut odödliga universalsanningar.

Varför behövs en berättarröst för att hålla oss informerade? Dels för att det förmodligen var enklare än att skriva ett manus med den minimala intelligensnivå som krävs för att vi ska få veta handlingen på traditionellt sätt, men också dels för att filmmakarnas kameror inte kunde ta upp ljud så allt ljud är pålagt i efterhand. De var givetvis inte skickliga nog att synka ljudet efteråt, så de valde en briljant lösning: ingen i The Beast of Yucca Flats talar i närbild. Ur bild, med ansiktena bortvända, med munnarna dolda eller sedda på långt håll, ja. I närbild, nej. I stället får vi berättarröstens oändliga malande och creepy violins, ofta på samma gång.

Handlingen berör den sovjetiske vetenskapsmannen Joseph Javorsky (den svenske brottaren Tor Johnson, känd från Plan 9 from Outer Space), som hoppat av till USA med en portfölj full av militära hemligheter. För debriefing förs han till Yucca Flats (verklighetens Yucca Flat), ett atombombtestningsområde, men tätt i hälarna har han två sovjetiska agenter. Det blir biljakt, och Javorskys förare flyr rakt in i farozonen. Är man så dum förtjänar man ungefär allt man drabbas av, och mycket riktigt: efter en eldstrid och planlös promenad ut i öknen detonerar en atombomb. Den sätter eld på Javorskys portfölj men dödar honom inte. I stället förvandlar den honom till titelns monster, ett brännskadat missfoster som stapplar omkring och stryper människor som av oklar anledning vägrar göra motstånd.

Normalt får man se monstret bit för bit innan det stora avslöjandet kommer mot slutet av filmen. Francis och Cardoza har hört talas om den tekniken, så de håller Tor Johnson dold. En liten stund. Och sen behandlar de honom som om det stora avslöjandet fortfarande är på väg.

De två poliserna Jim (Bing Stafford) och Joe (Larry Aten) hittar ett av Javorskys offer och börjar jaga mördaren genom den stekheta öknen. Jim tar med sig ett gevär och går upp i ett flygplan för att spana från luften. Joe ger honom rådet att skjuta först och ställa frågor sen, och vid Gud, det är vad han gör. Så fort han ser en man på marken är det fram med geväret och iväg med kulorna. Att den paniskt flyende mannen i själva verket är en oskyldig familjefar på semester (Douglas Mellor), det är inget som lagens tjänare bryr sig om att ta reda på. Som tur är så är det en magisk man som jagas; när han blir skjuten faller han till marken, till synes död, men en liten stund senare är han helt oskadd. Han är inte den ende i filmen med denna mutantkraft.

Javorsky raglar runt och letar män att strypa ihjäl och kvinnor att strypa medvetslösa så han kan lämna dem i öknen. Hans motivation är högst oklar, men han är ju ett atommonster och vem vet vad sådana kan hitta på?

The Beast of Yucca Flats förtjänar legendstatus även bland de sämsta av sämsta filmer. Dess tekniska tillkortakommanden slår till och med Manos the Hands of Fate. Dess historia är i klass med en del noveller jag skrev i lågstadiet. Berättarrösten hör inte hemma i filmen, vare sig till innehåll eller ton. Jag beskyller ofta dåliga handlingar för att vara funktionella; den här är inte ens funktionell. Om jag kallade den "befintlig" är det den bästa komplimang den kommer att få.

Men framför allt är The Beast of Yucca Flats outhärdligt, plågsamt tråkig. Den är inte ens en timme lång och hade kunnat klippas ner till en halvtimme, och bli bättre. Stryk nakenscenen i början, lägg in en scen eller två för att förklara de värsta brotten mot mänskligheten, och så har vi en film som fortfarande är fasansfullt dålig.

torsdag 5 juli 2012

Resan till Melonia (1989) - 5/6


Resan till Melonia kallar sig "Fantasier kring Shakespeares skådespel Stormen", och det är väl en lika god beskrivning som någon. Arvet från pjäsen är i alla fall tydligt, även om det sker signifikanta avsteg och det blir väldigt meta när karaktärerna i filmen uppför en föreställning av just Stormen, vilket har varit en karaktärs dröm hela hans liv. Den karaktären fanns inte med i pjäsen. Och heter William. Om Resan till Melonia varit från sjuttiotalet hade jag sagt att sjuttiotalet var en märklig tid; nu får jag nöja mig med att säga att sjuttiotalet tog lång tid på sig att dö.

Per Åhlin, mannen bakom I huvet på en gammal gubbe och Dunderklumpen, gjorde med Resan till Melonia sin första helt animerade film. Den för oss till ett vidsträckt hav där det finns två öar. Melonia är en grön, lummig paradisö bebodd av trollkarlen Prospero (Allan Edwall), hans dotter Miranda (Robin Carlsson), den magiska sjöfågeln Ariel (Tomas von Brömssen) och grönsaksgolemen Caliban (Ernst Günther). Den andra ön heter Plutonia och är ett industrialiserat, mekaniserat rökhål, där alla växter och djur utrotats av de två skurkarna Slug (Jan Blomberg) och Slagg (Hans Alfredsson) som byggt gigantiska vapenfabriker som drivs av slavarbete. Det socialistiska och miljovänliga budskapet hade inte kunnat vara mycket tydligare.

Plutonia är en intressant filmmiljö. Maskinön är ett lyckat försök att visa det som The Nutcracker in 3D ville presentera med sitt råttstyrda rike: en helvetesvision som fungerar för barn. Barn arbetar som slavar under oljefatsrobotars bevakning. Skorstenar spyr ut rök och rör droppar oidentifierbara vätskor. Det syns ingenting grönt någonstans och inte en enda fågel sjunger. Särskilt i en surrealistisk mardrömsscen, drömd av rymlingen Ferdinand (Olle Sarri), blir det otäckt och effektivt, men aldrig på ett sätt som stöter bort barn. Sagor lär inte barn att monster finns, de vet redan att monster finns. Sagor lär dem att monster kan dödas.

Ferdinand hamnar efter ett skeppsbrott på Melonia där han på stranden stöter på William (Jan-Olof Strandberg), en varelse av oklar art. Med honom kommer kapten Julgransfot (Ingvar Kjellsson), rorsman (Nils Eklund) och kockan (Eva Rydberg som bränner på med den hårdaste skånska dialekt hon kan uppbringa). Ombord på skeppet fanns också Slug och Slagg, som är ute efter en av Prosperos hemligheter: ett magiskt elixir. De lyckas stjäla det och hela Melonias befolkning följer dem mot Plutonia.

Jag såg aldrig Resan till Melonia när den var ny - och även då hade jag nog varit lite grann för gammal - och jag önskar att jag visste vad jag hade tyckt om den som liten. Otäck, kanske, men säkerligen charmerande och medryckande. Det är en arketypiskt symbolisk liten film, om det onda mot det goda men även det goda visar sig ha sina fel och slutet är - om man nu inte råkar kunna sin Shakespeare - hyggligt oförutsägbart men ändå förutsagt. Det är en film jag skulle vilja sätta ett barn framför, ett barn uppvuxet på CGI och våldsamma barnprogram, bara för att studera reaktionen. Många, många referenser kommer att gå förbi, men det som blir kvar är värdefullt.

tisdag 3 juli 2012

Buried (2010) - 6/6


Buried är så high concept en film kan vara: en man begravd i en kista i nittio minuter. Hela filmen utspelar sig i kistan och mannen är ensam. Det sägs att begränsning föder kreativitet och Buried skulle kunna vara bevisföremål 1A. Det är svårt att realistiskt tänka sig en mer begränsad film och den gör något verkligt bra av det.

Mannen i kistan är Paul Conroy och spelas av Ryan Reynolds, som var underhållande i Chaos Theory och gjorde sitt bästa med en hopplös roll i Green Lantern. Paul befinner sig i Irak som lastbilschaufför åt det amerikanska företaget CRT. Hans konvoj anfölls, han förlorade medvetandet, och när han vaknar befinner han sig i en kista tillsammans med en tändare, en mobiltelefon, och en penna.

Han pratar med en av männen som anföll konvojen; han kräver fem miljoner dollar. Paul ringer SOS, sin fru, FBI, Utrikesdepartementet, CRT, alla han kan komma på som kan hjälpa honom. Han får kontakt med gisslangruppen i Irak och dess befälhavare Dan Brenner (Robert Paterson), som försöker samla ihop alla ledtrådar han kan och ge Paul hopp. Samtalen dem emellan är de starkaste sekvenserna i en film full av starka sekvenser.

Paul vajar fram och tillbaka mellan vrede, hopp, desperation, lugn och panik. Han försöker tänka klart, försöker resonera med människorna han pratar med, men ibland tar skräcken överhanden. Finns det någon han kan lita på? Även om han skulle få fram fem miljoner dollar, kommer kidnapparna att gräva upp honom?

Buried vilar på tre människors axlar, med ett extra omnämnande till Robert Paterson. Den förste är Ryan Reynolds, som här visar en talang jag aldrig sett från honom. Det är inte nog att spela arg, rädd, förtvivlad; för att en film som Buried ska fungera måste han dra in oss tills vi ligger bredvid honom i kistan. Det lyckas han med.

Den andre är manusförfattaren, Chris Sparling. Jag vet inte vem som först fick idén som till slut blev Buried, men oavsett om det var Sparlings egen eller någon annan så gjorde han ett fantastiskt jobb med att sträcka ut den utan att den nånsin känns utsträckt. Buried har trots sina självvalda begränsningar en faktisk handling som rör sig, utvecklas och engagerar tittaren lika väl som vilken högbudgetthriller som helst. Utan att någonsin lämna en liten träkista berättar Sparling en riktig historia. Han använder aldrig sitt lilla utrymme som en ursäkt. Han kan bättre än han visade i ATM.

Den tredje är regissören, Rodrigo Cortés. Han säger sig ha inspirerats av Hitchcock men jag vet inte om den gamle skräckmästaren verkligen hade kunnat göra något som detta. Det känns inte som hans stil, men det är verkligen Cortés. Han använder kameran för att placera oss inne i kistan med Paul och ibland för att se honom utifrån. Mitt favoritögonblick i filmen är när vi ser Paul liggande på rygg och kameran höjer sig över honom, och vi ser kistans väggar bli längre och längre tills kameran måste befinna sig flera meter ovanför kistan men fortfarande inuti den. Paradoxalt nog blir känslan av klaustrofobi större; vi inser hur lite utrymme Paul - och Cortés - verkligen har att röra sig med.

Det finns svaga punkter i Buried, till exempel en väldigt dum och apart sekvens som filmen hade klarat sig mycket bättre utan. Men den hämtar sig fort och den fick mig att känna magpirr, att prata med karaktärerna, känna med Paul i hans mardröm och hyperventilera när slutet närmade sig. Tighta små thrillers blir inte mycket bättre än så här.

söndag 1 juli 2012

Seeking Justice (2011) - 2/6


Nicolas Cage har en lång historia av att hitta dåliga filmer och försöka förgylla dem. Oftast lyckas han bättre än man kunde hoppas och det är väldigt sällan han är tråkig att titta på. Även i Seeking Justice är han det bästa, men det är inte bra nog. Han må vara omistlig i dåliga filmer, men det gör inte de dåliga filmerna omistliga.

Här spelar han Will Gerard, en lärare från New Orleans som kommer att visa sig betydligt bättre på att springa och hoppa och slåss än någon lärare jag nånsin träffat. Hans fru Trudy (January Jones) blir våldtagen och hamnar på sjukhus. Medan Will går fram och tillbaka i väntrummet dyker Simon (Guy Pearce). Simon representerar en hemlig organisation som skipar rättvisa där rättvisan går bet. Om Will vill att hustruns våldtäktsman ska dö är det bara att säga till, och lova att själv göra Simon en tjänst nån gång i framtiden. Will tar förslaget och finner sig indragen i en farlig härva när Simon ber honom döda en man som, enligt Simon, förtjänar det.

Simons organisation är en imponerande skapelse. Den verkar bestå av oräkneliga agenter - tydligen en försvarlig del av New Orleans befolkning - som inte har något bättre för sig än att övervaka Will Gerard, sitta och vänta på honom i bilar och hålla sig osynliga medan de filmar honom och försöker pressa honom till att mörda. De är oerhört hängivna och lojala, och av deras färdigheter att döma är de dessutom ninjor allihop. De rör sig tysta och osedda, omöjliga att fånga. Om poliskåren vore hälften så stor och hälften så bra som de här killarna så skulle det inte finnas någon brottslighet kvar.

Jag vet, man ska inte tänka på sånt. Man ska slappna av och titta på när Nicolas Cage springer genom staden och ser ut som sitt vanliga förtvivlade jag. Men saken är den att jag tänker på det. I stället för att bry mig om karaktärerna eller vart handlingen är på väg börjar jag ställa frågor, som varför Simons killar behöver Will Gerard till att börja med, och längta efter mer, som kanske en mindre pliktskyldig behandling av de moraliska problemen med att ta lagen i egna händer. Det är tecken på att det är en dålig film jag ser.