Jag såg bara den här filmen för att jag hade läst den ursprungligen belgiska serien som i många år gick i Fantomen. Den skilde sig visuellt från de serier jag var van vid, vilket gjorde att det dröjde länge innan jag gav mig på att läsa den, men då fastnade jag. Det gjorde jag inte för filmen. Här finns inte mycket kvar från serien. Här finns inte mycket alls.
Michael Donovan (Vincent Cassel) kommer från en fin sydstatsfamilj men hans beteende passar dem inte och han skickas västerut för att uppfostras av en brutal släkting. Efter ett våldsamt möte med Wallace Blount (Michael Madsen) hamnar Donovan (jag kan inte minnas att han någonsin kallar sig Blueberry i filmen) hos en indianstam vars shaman tar hand om honom. Efter shamanens död blir Donovan sheriff och tvingas konfrontera Blount.
Det låter mycket mer dramatiskt än det är. Blueberry fick mig att längta efter att något skulle hända. Den är dunkel och mörk, seg och tråkig, och de enda pauserna från dysterheten är psykedeliska sekvenser när Donovan tar hallucinogener. De bitarna är det intressantaste i filmen, och de hade kunnat göras så mycket bättre. Det är som om regissören förbjöd färg.
Blueberry är en av de besynnerliga skapelser som inte kan göra någon glad. Den fungerar inte som vanlig västern och hade mycket riktigt inga större framgångar i de länder där serien är okänd. Men den ger inte fansen något heller. Det här är inte den Mike Donovan som vi kände från serien; hans liv och bakgrund har förvridits till oigenkännlighet. I serien använde han Blueberry som täcknamn; i filmen råkar han aldrig ut för det som gjorde att han behövde ett täcknamn. Är det inte ett tecken på att något gått fel när ens huvudperson inte ens använder namnet som utgör filmens titel?
Trots en imponerande ensemble - Juliette Lewis, Michael Madsen, Eddie Izzard, Djimon Hounsou, Ernest Borgnine, Temuera Morrison - har Blueberry aldrig en chans mot sitt tomma manus, sitt deprimerande foto, och sin snigelliknande takt.
Michael Donovan (Vincent Cassel) kommer från en fin sydstatsfamilj men hans beteende passar dem inte och han skickas västerut för att uppfostras av en brutal släkting. Efter ett våldsamt möte med Wallace Blount (Michael Madsen) hamnar Donovan (jag kan inte minnas att han någonsin kallar sig Blueberry i filmen) hos en indianstam vars shaman tar hand om honom. Efter shamanens död blir Donovan sheriff och tvingas konfrontera Blount.
Det låter mycket mer dramatiskt än det är. Blueberry fick mig att längta efter att något skulle hända. Den är dunkel och mörk, seg och tråkig, och de enda pauserna från dysterheten är psykedeliska sekvenser när Donovan tar hallucinogener. De bitarna är det intressantaste i filmen, och de hade kunnat göras så mycket bättre. Det är som om regissören förbjöd färg.
Blueberry är en av de besynnerliga skapelser som inte kan göra någon glad. Den fungerar inte som vanlig västern och hade mycket riktigt inga större framgångar i de länder där serien är okänd. Men den ger inte fansen något heller. Det här är inte den Mike Donovan som vi kände från serien; hans liv och bakgrund har förvridits till oigenkännlighet. I serien använde han Blueberry som täcknamn; i filmen råkar han aldrig ut för det som gjorde att han behövde ett täcknamn. Är det inte ett tecken på att något gått fel när ens huvudperson inte ens använder namnet som utgör filmens titel?
Trots en imponerande ensemble - Juliette Lewis, Michael Madsen, Eddie Izzard, Djimon Hounsou, Ernest Borgnine, Temuera Morrison - har Blueberry aldrig en chans mot sitt tomma manus, sitt deprimerande foto, och sin snigelliknande takt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar