Buried (2010) - 6/6

Buried är så high concept en film kan vara: en man begravd i en kista i nittio minuter. Hela filmen utspelar sig i kistan och mannen är ensam. Det sägs att begränsning föder kreativitet och Buried skulle kunna vara bevisföremål 1A. Det är svårt att realistiskt tänka sig en mer begränsad film och den gör något verkligt bra av det.

Mannen i kistan är Paul Conroy och spelas av Ryan Reynolds, som var underhållande i Chaos Theory och gjorde sitt bästa med en hopplös roll i Green Lantern. Paul befinner sig i Irak som lastbilschaufför åt det amerikanska företaget CRT. Hans konvoj anfölls, han förlorade medvetandet, och när han vaknar befinner han sig i en kista tillsammans med en tändare, en mobiltelefon, och en penna.

Han pratar med en av männen som anföll konvojen; han kräver fem miljoner dollar. Paul ringer SOS, sin fru, FBI, Utrikesdepartementet, CRT, alla han kan komma på som kan hjälpa honom. Han får kontakt med gisslangruppen i Irak och dess befälhavare Dan Brenner (Robert Paterson), som försöker samla ihop alla ledtrådar han kan och ge Paul hopp. Samtalen dem emellan är de starkaste sekvenserna i en film full av starka sekvenser.

Paul vajar fram och tillbaka mellan vrede, hopp, desperation, lugn och panik. Han försöker tänka klart, försöker resonera med människorna han pratar med, men ibland tar skräcken överhanden. Finns det någon han kan lita på? Även om han skulle få fram fem miljoner dollar, kommer kidnapparna att gräva upp honom?

Buried vilar på tre människors axlar, med ett extra omnämnande till Robert Paterson. Den förste är Ryan Reynolds, som här visar en talang jag aldrig sett från honom. Det är inte nog att spela arg, rädd, förtvivlad; för att en film som Buried ska fungera måste han dra in oss tills vi ligger bredvid honom i kistan. Det lyckas han med.

Den andre är manusförfattaren, Chris Sparling. Jag vet inte vem som först fick idén som till slut blev Buried, men oavsett om det var Sparlings egen eller någon annan så gjorde han ett fantastiskt jobb med att sträcka ut den utan att den nånsin känns utsträckt. Buried har trots sina självvalda begränsningar en faktisk handling som rör sig, utvecklas och engagerar tittaren lika väl som vilken högbudgetthriller som helst. Utan att någonsin lämna en liten träkista berättar Sparling en riktig historia. Han använder aldrig sitt lilla utrymme som en ursäkt. Han kan bättre än han visade i ATM.

Den tredje är regissören, Rodrigo Cortés. Han säger sig ha inspirerats av Hitchcock men jag vet inte om den gamle skräckmästaren verkligen hade kunnat göra något som detta. Det känns inte som hans stil, men det är verkligen Cortés. Han använder kameran för att placera oss inne i kistan med Paul och ibland för att se honom utifrån. Mitt favoritögonblick i filmen är när vi ser Paul liggande på rygg och kameran höjer sig över honom, och vi ser kistans väggar bli längre och längre tills kameran måste befinna sig flera meter ovanför kistan men fortfarande inuti den. Paradoxalt nog blir känslan av klaustrofobi större; vi inser hur lite utrymme Paul - och Cortés - verkligen har att röra sig med.

Det finns svaga punkter i Buried, till exempel en väldigt dum och apart sekvens som filmen hade klarat sig mycket bättre utan. Men den hämtar sig fort och den fick mig att känna magpirr, att prata med karaktärerna, känna med Paul i hans mardröm och hyperventilera när slutet närmade sig. Tighta små thrillers blir inte mycket bättre än så här.