Scrooge (1935) - 5/6

Charles Dickens A Christmas Carol är ett av de få verk som nästan blir en genre i sig själv. Dess karaktärer är odödliga arketyper, historien är välkänd även av dem som inte vet att det är den historien de känner till, och bilderna återkommer gång på gång. Otaliga TV-serier har haft ett Christmas Carol-avsnitt och berättelsen har varit ett populärt filmämne i hundra år - min personliga favoritversion är den från 1999 med Patrick Stewart som Ebenezer Scrooge och Richard E. Grant som Bob Cratchit.

Versionen från 1935 är den äldsta ljudversion som fortfarande finns kvar; det ska ha funnits en version från 1928 som har gått förlorad. Här är det Sir Seymour Hicks som spelar Ebenezer Scrooge, den pengastinne affärsmannen som inte spenderar en penny vare sig på sig själv eller på någon annan. Han tillåter inte ens sin kontorist Bob Cratchit (Donald Calthrop) att lägga en kolbit på elden när det är en snöig julafton och elden håller på att slockna. Hans systerson Fred (Robert Cochran) dyker upp för att önska god jul, men det har han förstås ingenting för. "Humbug!", dundrar Scrooge och låter endast motvilligt Bob Cratchit få juldagen ledig.

Scrooge lunkar hem till sitt ensamma hus men redan vid dörren får han en överraskning. Han ser sin avlidne affärspartner Jacob Marleys ansikte i dörrkläppen och på kvällen blir han besökt av Marleys spöke, som varnar honom att om han inte bättrar sig måste han dela Marleys bistra öde. Tre besökare följer: förgångna julars ande (Marie Ney), nuvarande julens ande (Oscar Asche) och kommande julars ande (C.V. France). Det de visar honom får honom att ändra sig och han blir en ny man, hängiven julens budskap.

Det är en fantastisk, ikonisk historia som jag erkänner en personlig svaghet inför. I den här versionen har det gjorts en del märkliga val; det är till exempel bara nuvarande julens ande som syns tydligt. Marley syns bara som ansiktet på dörrkläppen; när han besöker Scrooge är han osynlig och varken ansiktets eller röstens ägare syns till i rollistan. Förgångna julars ande är bara en formlös ljusvarelse och kommande julars ande bara en skugga. I det senare fallet fungerar det; detta är en av de otäckare kommande julars ande jag sett. I de två andra fallen är det mindre förklarligt. Ansiktet på dörrkläppen är en specialeffekt som åttio år senare fortfarande ser bra ut så filmskaparna kunde uppenbarligen sin sak. De måste ha gett oss en osynlig Marley för att de ville.

Historien är också nedkortad. Här finns inte Scrooges syster Fran eller hans gamle arbetsgivare Fezziwig, vi ser inte till Okunskap eller Nöd, och Scrooge uttalar inte flera av de repliker som han sedan får kastade i ansiktet av jularnas andar. Slutligen är det den då över sextio år gamle Sir Seymour Hicks som spelar Scrooge både som gammal och ung, vilket tänjer trovärdigheten en smula.

Men denna version av Dickens berättelse har hjärtat på rätta stället, duktiga skådespelare som i flera fall är kusligt lika originalillustrationerna och roten finns kvar. Den röda tråden leder Scrooge från ensam bitterhet till varm lycka, och det är lika inspirerande och hjärtevärmande den hundrade gången som den första.