Hodejegerne börjar fantastiskt och sjunker lite onödigt i mitten men avslutar starkt. Den är en klassisk thriller med tillräckligt många oväntade tillägg för att hålla en döende genre intressant, och den placerar oss i det stackars offrets situation på ett sätt som får oss att fråga oss hur mycket vi hade varit beredda att göra för att hålla oss vid liv.
Det stackars offret i fråga, Roger Brown (Aksel Hennie), är visserligen inte helt oskyldig. Kortvuxen och gift med den långa, blonda, vackra Diana (Synnøve Macody Lund) känner han ständig press att hävda sig och imponera på henne. Han är en skicklig och framgångsrik rekryterare men känner att det inte räcker. För att upprätthålla en lyxig livsstil och få behålla Diana har han tillsammans med sin kompis Ove (Eivind Sander) utarbetat ett system för att stjäla äkta konst från människor som Roger träffar i jobbet.
När Roger blir presenterad för Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau) tror han sig ha hittat den perfekta stöten. Greve må vara en farlig man, en före detta elitsoldat vars rygg är täckt av ärr efter tortyr, men han äger också en dyr tavla som kan lösa Rogers pengaproblem för överskådlig framtid. Roger bestämmer sig för att stjäla den men det visar sig att Clas Greve inte är den man ska bråka med.
Så här långt fungerar Hodejegerne utmärkt. Roger flyr från den farlige Clas, som han inte har någon chans mot i öppen strid. Jag tror att filmen hade varit bättre om det hade varit hela historien, en vanlig man som hamnar i en hemsk situation och måste kämpa för att överleva tills vi börjar fundera på var våra egna gränser går.
Tyvärr visar det sig ligga mer i det. Clas Greve är inte bara en psykopat vars hämnd för ett stöldförsök går bortom alla gränser och proportioner, utan det finns en vidare plan. Det dödar inte filmen, men det gör den svagare. Den anstränger sig för mycket och blir därför mindre.
Därmed inte sagt att den är dålig. Den överlever sitt - eller snarare den litterära förlagans - misstag och knyter ihop en till synes oöverkomlig mängd trådar genom ett slut av det slag som verkar logiskt sett i backspegeln men som jag inte hade kunnat förutsäga om jag så fått betalt för det. Eller ville jag inte förutsäga det? Det spelar ingen roll.
Det stackars offret i fråga, Roger Brown (Aksel Hennie), är visserligen inte helt oskyldig. Kortvuxen och gift med den långa, blonda, vackra Diana (Synnøve Macody Lund) känner han ständig press att hävda sig och imponera på henne. Han är en skicklig och framgångsrik rekryterare men känner att det inte räcker. För att upprätthålla en lyxig livsstil och få behålla Diana har han tillsammans med sin kompis Ove (Eivind Sander) utarbetat ett system för att stjäla äkta konst från människor som Roger träffar i jobbet.
När Roger blir presenterad för Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau) tror han sig ha hittat den perfekta stöten. Greve må vara en farlig man, en före detta elitsoldat vars rygg är täckt av ärr efter tortyr, men han äger också en dyr tavla som kan lösa Rogers pengaproblem för överskådlig framtid. Roger bestämmer sig för att stjäla den men det visar sig att Clas Greve inte är den man ska bråka med.
Så här långt fungerar Hodejegerne utmärkt. Roger flyr från den farlige Clas, som han inte har någon chans mot i öppen strid. Jag tror att filmen hade varit bättre om det hade varit hela historien, en vanlig man som hamnar i en hemsk situation och måste kämpa för att överleva tills vi börjar fundera på var våra egna gränser går.
Tyvärr visar det sig ligga mer i det. Clas Greve är inte bara en psykopat vars hämnd för ett stöldförsök går bortom alla gränser och proportioner, utan det finns en vidare plan. Det dödar inte filmen, men det gör den svagare. Den anstränger sig för mycket och blir därför mindre.
Därmed inte sagt att den är dålig. Den överlever sitt - eller snarare den litterära förlagans - misstag och knyter ihop en till synes oöverkomlig mängd trådar genom ett slut av det slag som verkar logiskt sett i backspegeln men som jag inte hade kunnat förutsäga om jag så fått betalt för det. Eller ville jag inte förutsäga det? Det spelar ingen roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar