These Final Hours (2013) - 5/6

En meteor har slagit ner i norra Atlanten och eldvågen rör sig över jordytan. Det ger James (Nathan Phillips) och de andra i Perth tolv timmar att leva. Vissa begår självmord, andra letar efter en bra utsiktsplats där de ska möta slutet, och många försöker njuta så mycket som möjligt av sina sista timmar. 

Det är James plan. Han lämnar sin älskarinna Zoe (Jessica De Gouw) för att köra till en jättefest arrangerad av Freddy (Daniel Henshall), bror till James flickvän Vicky (Kathryn Beck). Han leds på avvägar och råkar bevittna två våldtäktsmän som har fångat den kanske elvaåriga Rose (Angourie Rice).

James undrar nog tyst vad det spelar för roll vad som händer henne, men till slut räddar han henne och det blir början på ett försök att återförena henne med hennes far (Benj Daddario). De lovade att vara tillsammans när slutet kom.

James och Rose rör sig genom en postapokalyptisk värld, besynnerligt avfolkad men kusligt realistisk. Enstaka självmördare pryder lyktstolparna, klotter proklamerar människors sista tankar. En ensam radioröst räknar ner till undergången i ett fåfängt försök att ge lite tröst när slutet närmar sig.

Det är en värld av motsatser. Hemma hos Freddy får vi se en gigantisk orgie. Knark, sprit, sex, rysk roulette och hopplösa drömmar om överlevnad. På andra platser råder lugnet, eller vansinnet, eller den ostoppbara sorgen.

Över alltihop - framför allt över James allt mer desperata försök att hjälpa Rose - vilar tanken bakom filmens återkommande replik "What difference does it make?". När vi bara har tolv timmar kvar, sen tio, sen åtta, sen sex... spelar egentligen någonting någon roll? Finns det någon anledning att bry sig om rätt eller fel?

Men så tänker jag ett steg till, och inser att alla människoliv är begränsade. Tolv timmar eller tolv år eller tolv årtionden - är det någon skillnad? Vi lever och dör, och till och med vår civilisation och vår art kommer att gå under en dag, men vi kämpar ändå varje dag.

Jag tror att det är samma slutsats som James når, och det är därför han också kämpar, tills han når ett slut som trots filmens ämne lyckades med att beröra mig.

Sharknado (2013) - 1/6

Den här filmen är det jag fortfarande inte tror att Mega Shark Versus Giant Octopus var: ett medvetet skämt. Sharknado är framtagen specifikt för att vara en kass B-film, något skrattretande dåligt. Men självmedvetenheten dödar humorn.

Det är jätteroligt att se en människa, lika ambitiös som talanglös, skapa något fruktansvärt. Det är inte alls lika roligt att se människor som skulle kunna göra något bra, välja att göra något dåligt. Humorn sipprar bort och bara det usla finns kvar.

Och Sharknado har mycket av det usla. Det är en usel idé, usel historia, uselt skådespel, usla effekter - jag skulle kunna fylla recensionen med exempel på pinsamma specialeffekter. Stjärnor som Ian Ziering, Tara Reid och en hög no-names snubblar igenom ett patetiskt manus och anfalls av CGI-hajar som närmar sig Birdemic-kvalité, i en berättelse som anstränger sig för att pricka av klichéer.

Scen efter scen är uppenbart skapt för att vara omg-awesome-winz0rz och inte en enda av dem lyckas. Det går inte att göra med flit. Självdistans är bra, självmedveten parodi är det inte. Man kan inte göra parodi inifrån, formen är till sin natur subversiv.

Om Sharknado hade varit någons dröm, en galen visionärs projekt som hen drivit från grunden med blod och svett, så hade den förmodligen varit precis lika dålig - det går inte att göra en bra film om en storm som får det att regna hajar - men jag hade åtminstone skrattat. Nu är den bara bortslösad tid.

Non-Stop (2014) - 4/6

Sen Takens välförtjänta framgång kan Liam Neeson bara kassera in de här rollerna. Japp, än en gång är han en medelålders hårding som löser problem med hjärna, muskler och pistol. Att karaktärens namn, Bill Marks, inte ligger alldeles för långt ifrån Takens Bryan Mills är nog ingen slump.

Nu kommer Non-Stop aldrig i närheten av Taken, och Bill Marks är ingen Bryan Mills heller. Han är flygpolis, en man vars jobb det är att sitta beväpnad i första klass och vänta på att något ska gå åt helvete - ett bombhot, en kapning, vad som helst. Normalt händer förstås ingenting.

Men detta är ingen normal flygning. Han stiger på Londonplanet i New York, tar sig en cigg på toaletten, och får sms som berättar att en av passagerarna kommer att dö var tjugonde minut om inte 150 miljoner dollar förs över till ett schweiziskt konto.

Att gå igenom resten av handlingen, eller ens några detaljer, är dumt och meningslöst. Hela poängen är att se Bill Marks försöka reda upp situationen, tänka snabbt, använda nävarna, ta kommandot och råka ut för elände - något han är väldigt bra på.

Det är underhållande. Liam Neeson har bekvämt sjunkit ner i sitt fack och tänker nog tillbringa tio år med att göra precis det här, och göra det bra. Filmens stora problem kommer i upplösningen, när mysteriet ska få sin lösning.

Riktigt bra filmmysterier finns i två versioner: de som man själva räknar ut svaret på två sekunder innan filmen avslöjar det, och de som man inte lyckas lösa men så fort man får veta lösningen undrar man hur man inte kunde fatta det själv. 

Non-Stops mysterium tillhör inte någon av de kategorierna. När vi får veta lösningen så funkar den, visst, men det hade precis lika gärna kunnat vara något annat. Inget har pekat på just det här svaret över alla andra möjliga. Det är också här nånstans som filmens logik brakar ihop och vi avslutar med en actionfest.

Med en bättre tredje akt hade Non-Stop varit en riktigt bra thriller. Nu fungerar den för stunden, främst för att Liam Neeson tröskar på i sin bästa stil, men är väldigt lätt att glömma efteråt.

Left Behind (2014) - 1/6

Detta är en förfärlig film, baserad på en av allt att döma lika förfärlig bokserie, som grundar sig på ett missförstånd och vars koncept gör det mycket svårt att förstå hur vare sig film eller bok någonsin skulle kunna bli något annat än förfärlig. Jag har sett mycket dålig film men sällan har jag sett film vars blotta existens är så här svårförståelig.

Låt mig ta det från början. "The Rapture" är en specifikt amerikansk kristen trossats som bygger på en bokstavstolkning av en metafor i Första Thessalonikerbrevet och går ut på att en dag kommer Gud plötsligt att plocka upp alla troende till himlen och bara lämna oss otrogna hundar kvar. Detta betraktas som något högst praktiskt och ofta nära förestående - det finns företag som pysslar med Rapture-försäkring, avtal om att ta hand om husdjuren när husse tagits upp till himlen, och så vidare.

Ur denna soppa har det även fötts en bokserie som startade 1995 och hittills producerat tolv böcker av kristen propaganda. Själva the Rapture inträffar i början av den första och resten handlar om livet på Jorden efteråt.

Om du har minsta intresse av historieberättande - och annars vet jag inte vad du gör här - så rynkar du redan pannan. Vi pratar alltså om en predikande berättelse där alla de goda karaktärerna per definition försvinner precis i början och det enda vi sedan kan göra är att följa kräken medan de drabbas av allt de förtjänar, eller möjligen ha fruktansvärt tråkigt medan vi hänger med de goda upp till himlen. Hur kan man över huvud taget göra en vettig historia av the Rapture?

Det trodde jag inte var möjligt, och sen såg jag Left Behind, och nu är jag fan nästan säker. Det är en horribelt trist och meningslös sörja som försöker vara en katastrofthriller men misslyckas på varenda nivå som finns. Genom alltihop löper den grundläggande frågan om varför vi skulle bry oss om de här karaktärerna. De är dömda av Gud - och värre, av manusförfattaren - och även om de tar sig igenom just den här situationen så väntar bara att leva på en helvetisk planet.

Situationen är för övrigt ett flygplan som är i luften när the Rapture inträffar. Piloten är den otrogne Rayford Steele (Nicolas Cage, mannen med den mest tragiska karriären sen Cuba Gooding Jr), som precis innan start träffar sin dotter Chloe (Cassi Thomson) och dennes nyvunne kärleksobjekt Buck (Chad Michael Murray). De fastställs alla som imperfekta, och samma sak sker med passagerarna och flygvärdinnan Hattie (Nicky Whelan). De kristna karaktärerna hör vi mest talas om ur andras munnar, där de kallas irriterande, tokiga, besatta och så vidare.

Sen försvinner alla kristna, världen rasar samman, och det blir Rayfords jobb att landa planet (vilket det visserligen var innan också), och det är tänkt att vi ska trollbindas av hans försök att temporärt rädda liven på människor vi per definition inte ska tycka om, i alla fall inte för mycket, så att de kan leva vidare på en brinnande planet där, enligt de sista replikerna, eländet bara börjat.

Left Behind är en fundamentalt ogenomtänkt och hafsigt konstruerad röra vars publik jag har svårt att föreställa mig. Om man är både sadist och amerikansk fundamentalist och ändå inte blir besviken när offren lyckas och klarar sig - hoppsan, spoiler alert - så kan man kanske gilla den. Finns det en enda sådan människa? För resten av oss är detta något att undvika.

Noah (2014) - 2/6

Innan han gjorde Noah hade Darren Aronofsky regisserat fem långfilmer: Pi, Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler, och Black Swan. Det är en rätt fantastisk meritlista - när den svagaste punkten är den vackra och utomvärldsliga The Fountain vet man att vi har att göra med en briljant konstnär.

Därför mötte jag nyheten att han skulle göra film av den bibliska Noa-historien med förvåning och förväntan. Vad skulle Aronofsky, en man till synes besatt av besatthet, göra med den här korta och gravt föråldrade berättelsen? Visst, Noa hade sin besatthet han också, besatt som han var av att rädda världen mot all logik och alla odds. Men det kändes inte som en berättelse för Aronofsky. Men jag var ändå hoppfull. Se karlens meritlista ovan. Inte kunde han göra fel?

Jo, det kunde han. Noahs främsta merit är att den visar hur vana vi har blivit vid sagolik CGI; horder av datoranimerade djur anländer till arken och vi reflekterar inte ens över det. I övrigt är det här en mycket märklig skapelse, som bland annat lyckas med bragden att ha fler hål i handlingen än sin - bibliska - föregångare. Visst, den löser mat-och-bajs-problemet genom att ha alla djuren i dvala under hela resan, men problemet med mänsklighetens genetiska enhetlighet efter syndafloden har den gjort ännu värre. Inte illa.

Problemen kommer redan från början. Kain dödade Abel och förvisades till fjärran länder där han fick så många barn (med vem?) att hans ättlingar skapade en industriell civilisation - en ond sådan. Hans överlevande bror Set är den ende som bevarar godheten i världen och då hans reproduktionsstrategi verkar vara "ett barn per generation" så är de goda snabbt numerärt underlägsna. Noa (Dakota Goyo) är Sets siste ättling och ser sin far (Marton Csokas) dödas av Tubal-Kain (Finn Wittrock).

Vid det här laget har världen förvandlats till en postapokalyptisk ödemark, utsugen och förstörd av Kains ättlingar - antar jag, det görs aldrig tydligt. Noa växer upp (och blir Russell Crowe), hittar sig en fru (Jennifer Connelly) och tre söner: Sem (Gavin Caselegno, sen Douglas Booth), Ham (Nolan Gross, sen Logan Lerman) och Jafet (Leo McHugh Carroll). Så han har i alla fall skippat det där med att vägra skaffa fler barn än ett. I deras lilla familjeenhet ingår även Ila (Emma Watson), den enda överlevande från en mördad familj. Själv är hon skadad så att hon aldrig kan få barn.

En dag får Noa en vision. Världen kommer att gå under i översvämning och det är hans uppdrag att rädda djurlivet. Han talar med sin farfar Metusalem (Anthony Hopkins, i den enda underhållande rollen i filmen) och börjar sedan bygga en ark. Hjälp därtill får han av fallna änglar som förvandlats till bisarra stenmonster som inte heller följer någon logik. Ena stunden kan de jagas ner som värnlösa byten; nästa håller de stånd mot en hel armé och man måste nästan vara Tubal-Kain för att besegra en av dem.

Ja, Tubal-Kain (numera Ray Winstone) finns förstås fortfarande i närheten som kung över en mordisk barbarhord. Han predikar människans överhöghet över skapelsen, den fria viljans primat, och överlevnaden framför allt annat. Han står i skarp kontrast till Noa, som bara vill underkasta sig Skaparen.

Noa har den aronofskitiska besattheten, men det är inte mänsklighetens överlevnad han vurmar för. I Aronofskys version vill han utrota mänskligheten. Det var människans ondska som förstörde paradiset, och syndaflodens syfte är att återskapa paradiset. Ergo, inga människor. Och den besattheten, den övertygelsen, driver honom... nästan ända fram.

För sen gör Aronofsky något jag aldrig väntade mig av honom när han låter det hela ändas med en våldsam slutstrid, en vändning så väntad att den blev oväntad, och ett slut som bara rinner ut i sanden.

Aronofsky är skicklig, och det är därför Noah inte sjunker ner i de riktiga djupen av uselhet. Visst är den tråkig för det mesta och skådespelarna är inga som med övertygelse kan uttala de här stela replikerna, men man vill i alla fall veta vart det är på väg och se hur det går med konflikten mellan Tubal-Kain och Noa.

Men det här var den gången då Aronofskys geni svek honom. Låt oss hoppas att det aldrig händer igen.

Cloverfield (2008) - 3/6

Det här är en av de bättre "found footage"/fejkdokumentär-filmerna, men det säger inte så mycket för det är inte många av dem som är bra. Cloverfield har i alla fall en hyggligt tät stämning ibland och en snygg design på sitt monster; det är synd att man får se så lite av det.

Och den lider förstås - till och med mer än de flesta - av att den måste låtsas vara filmad av en av karaktärerna, i situationer som hade fått vilken dokumentationsfetischist som helst att kasta kameran och springa för livet. Det är vad du och jag hade gjort, det är vad alla hade gjort. Men filmens centrala koncept bygger på att nåt pucko bara fortsätter filma och att kamera och film naturligtvis överlever allt elände som de utsätts för. Vi vet inte exakt vad det är som avslutar det hela, men då det förvandlar Central Park till ett område "formerly known as Central Park" så kan det inte ha varit kyrkkaffe med vetelängd.

Filmaren är till att börja med Rob (Michael Stahl-David) som vaknar i sängen med Beth (Odette Yustman) efter deras första sexnatt tillsammans. Rob är på väg att flytta till Japan och det är dags för avskedsfest som naturligtvis ska dokumenteras av kompisen Hud (T. J. Miller). Beth lämnar festen och kort efteråt blir det en liten jordbävning följd av strömavbrott. När gänget får se frihetsgudinnans huvud fara förbi inser de att det inte är någon vanlig jordbävning, och kort efteråt får de en glimt av ett gigantiskt monster i full färd med att demontera Manhattan.

De ger sig av för att rädda Beth vilket är en ordentlig promenad genom en kaotisk stad och vissa av dem stryker med på vägen. Det stora monstret är bara ett av många; de andra är små parasiter som dyker upp när de vill och börjar bitas. Vi vet redan hur det kommer att sluta, och det är inte svårt att peka ut vilka som dör sist. Du kan förmodligen göra det själv.

Cloverfields stora fördel är monstret, som används alldeles för sparsamt. Det är förstås bra att dölja det till att börja med, att ge oss glimtar och avslöja det bit för bit, men sen vill vi ha det mitt i bild och en god stund. Det är ett snyggt, originellt monster, ett som hade förtjänat ett bättre öde. Jag ska erkänna att jag inte förstod designkonceptet medan jag såg filmen men när jag läst om det i efterhand - monstret är tänkt att vara ett skräckslaget spädbarn som letar efter sin mamma - passar det perfekt in. Tänk om filmskaparna hade skippat "found footage"-låtsandet och bara gjort en stämningsfull skräckfilm; då hade det här monstret sällat sig till de mest minnesvärda.

Men det var i alla fall ingen som trodde att Cloverfield var på riktigt. Med tanke på vad folk trodde om The Blair Witch Project och Paranormal Activity hade jag fan inte blivit förvånad. Möjligen rädd.

Annihilation Earth (2009) - 1/6

Fyra människor i skyddsdräkter rör sig genom något som tydligen är en postapokalyptisk värld. Mörker, sönderrasade byggnader, en fallen civilisation. Men så står det "48 timmar tidigare" och plötsligt är allt fint... men strax står det "84 timmar till förintelse". Vad är det som pågår?

Det som pågår är att fantastiska vetenskapliga genombrott lett till ren, billig energi som försörjer nästan hela Europa. Hur gick detta till, undrar du. Jo, med partikelacceleratorer. Inte för att de producerar energi - tvärtom sväljer de en hel del. Men så funkar det i Annihilation Earth.

Jag har väl sällan sett en film där korrekt vetenskaplig terminologi används så hysteriskt inkorrekt. I verkligheten är Higgsfältet något som - tror vi - finns överallt runt oss och gör att världen som den existerar kan fungera. I den här filmen dyker ett Higgsfält upp på en viss plats och hotar världen. Och det är bara början.

De ansvariga för mycket av struntpratet - och även för partikelacceleratorenergin - är David Wyndham (Luke Goss) och Raja Bashir (Colin Salmon). Deras uppfinning ska nu spridas till hela världen och de är på ett toppmöte för den sakens skull. Närvarande är högdjur från alla världens hörn - utom Mellanöstern, av knepiga politiska och ekonomiska skäl - och Davids och Rajs chef Paxton (Marina Sirtis). De vill göra gott, hon vill tjäna pengar.

Ett gäng arabiska terrorister (knappt stereotypt) blir sneda över det hela och lyckas pinsamt lätt ta sig in i den ena acceleratorbyggnaden och spränga den. 30 miljoner människor dör i en explosion som har sitt centrum i Orleans och når till Paris, sisådär tretton mil bort, men lämnar små stugor stående. Smartare än så här kan inte en film vara.

Naturligtvis har man inte förbättrat filmen genom att hitta vettiga skådespelare; de här människorna uttalar sina repliker robotaktigt och producerar minspel som om de lärt sig mänskliga uttryck genom dokumentärfilmer. Och hela tiden tickar klockan ner mot total förintelse, för varför ska man ha en gnutta spänning eller ett slut som är något annat än total förstörelse? Jag har ingen aning.

This is the End (2013) - 4/6

En massa kändisar - Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill, Craig Robinson, Michael Cera, Jason Segel, Emma Watson, Rihanna, Paul Rudd, Mindy Kaling, Christopher "McLovin" Mintz-Plasse, Danny McBride - spelar sig själva som gäster på James Francos inflyttningsfest. Franco firar att "fästningen", hans specialbyggda hus på västkusten, är klart. Det är en ordentlig skiva.

Samma kväll inträffar slutligen the Rapture, en specifikt amerikansk kristen dogm tagen från en vers i Uppenbarelseboken. Alla rättfärdiga och goda flyger upp till himlen och resten av oss stannar här nere med jordbävningar, eldstormar, monster och demoner. Till ingens förvåning faller alla kändisarna under "resten av oss". Många av dem dör genast, och kvar i Francos hus är han själv, Seth, Jay, Jonah, Craig och Danny. Nu försöker de hålla sig vid liv med begränsade resurser och bakom barrikaderade dörrar.

Låt mig först göra en sak klar: den här filmen ser fantastisk ut. Hela Hollywood brinner, avgrunder öppnar sig, djävlar flyger över himlen, och en gigantisk demon kliver fram genom syndernas näste. Skugghöljda incubi smyger genom huset om natten. Allting sitter sömlöst ihop med de riktiga människorna och deras miljöer. Jag ser aldrig gränsen och bryr mig inte om den.

Utanför det visuella är This is the End dock störande ojämn. Ibland är den riktigt rolig och den får ut mycket driv ur skådespelarnas villighet att driva med sig själva och sina officiella imager. Den etablerar personligheter som gnids mot varandra i sin absurditet och sedan vrids eller helomvänds. Det är till exempel jättekul att se dem fördriva tiden genom att filma en uppföljare till Pineapple Express.

Men alldeles för ofta faller den ner i att i stället visa oss två vuxna män som står och skriker "sperma" åt varandra, eller bara beter sig som ointressanta, irriterande skithögar. Långa sträckor av filmen är bara tråkiga, som om dess upphovsmän inte visste bättre än sina karaktärer vad de skulle hitta på med situationen de fann sig själv i. Massor av komisk potential går förlorad.

Allt sammantaget är den ändå okej, framför allt tack vare den avslutande sekvensen när överlevarna slutligen flyr Francos hus och tror att de har kommit på lösningen på sitt problem. Nu ska de bara lyckas genomföra den också. Det är logiskt, det är roligt, det fungerar. Om hela filmen hade varit på den nivån hade jag rekommenderat den så varmt jag kunde. Nu är den bara okej.

Beasts of the Southern Wild (2012) - 3/6

Jag ville så gärna tycka om den här filmen. Den har med få undantag fått fantastisk kritik, den har rekommenderats mig av människor som aldrig rekommenderar film, och den kändes som en underbar filmupplevelse som bara väntade på mig. Nu har jag sett den och det enda jag känner är en tom besvikelse.

Ja, den inte ens sjuåriga Quvenzhané Wallis är ett riktigt fynd i huvudrollen, en naturlig skådespelerska som beter sig som om hon inte förstår att det är på låtsas. Visst, det är fantastiskt att en film som den här kommer från namn man aldrig hört, spelas av människor som aldrig stått på scen och bygger sin värld på en i sammanhanget knappt befintlig budget.

Men vad är poängen? Jag ville så otroligt gärna känna en förbindelse till Wallis lilla karaktär, känna något av att vi såg de här händelserna genom hennes oskuldsfulla ögon. Men det hände aldrig, filmen bara kravlar fram ungefär som människorna den visar, och de stora känslomässiga ögonblicken uteblir nästan helt konsekvent. Beasts of the Southern Wild är välgjord på alla sätt, men jag fann den också tråkig. Den stora stunden när Hushpuppy (Wallis) konfronterar de uroxar hon fantiserat om - som i hennes värld ser ut som behornade jättegrisar - är inget klimax, bara förvirrande.

Hushpuppy är en intelligent, brådmogen sexåring med holistisk syn på universum. Hon lever i The Bathtub, ett isolerat stycke lågland i södra Louisiana. Trots sin låga ålder bor hon i ett eget skjul och tänder gasspisen med blåslampa. Hennes mamma är försvunnen - enligt Hushpuppy simmade hon iväg - men pappan Wink (Dwight Henry) finns i närheten, i sitt eget lilla kyffe. Hushpuppy lever i en brutalt realistisk värld; när pappan försvinner räknar hon dagarna tills hon blir tvungen att äta sina husdjur. Det verkar hon inte ha några starka känslor inför.

Alla i The Bathtub är vana vid att leva som i spillrorna efter att världen gått under. Det påminner om bergstrakterna i Winter's Bone; det fanns kanske en civilisation här en gång i tiden men nu finns bara resterna kvar. Och människor som försöker leva på dem. De fångar fisk med händerna, bor i träskjul och tycker att The Bathtub är den vackraste platsen i världen. Samtidigt vet de att en dag kommer den stora stormen som kommer att översvämma deras hem.

Miljön som sådan är intressant. Människorna är intressanta. Jag hade velat se mer av dem. Någonstans i världen, närmare än vi tror, finns människor som lever så här. Men greppet med den oskuldsfulle observatören, som så ofta gör underverk, fungerar bara inte för mig den här gången. Det för oss in på bispår efter bispår och inga av dem leder någonstans. Det är väldigt synd, men Beasts of the Southern Wild lämnade mig kall.

Contagion (2011) - 4/6

Den här filmen gjorde mig väldigt medveten om mina händer. Vad rör jag vid? Hur ofta rör jag vid mitt ansikte, och vad har jag rört vid precis innan? Rör jag mina ögon, mina läppar, min näsa? Hur ofta tvättar jag händerna? Hur noggrant gör jag det? Vad rör jag vid innan jag stoppar mat i munnen? Var kan det finnas ett virus?

Contagion är historien om vad som händer när ett av de återkommande sjukdomslarmen inte är överdrivet. Den är väldigt realistisk och oforcerat lågmäld, en vision av hur det verkligen skulle kunna vara om något som spanska sjukan eller digerdöden dök upp i vår tid av antibiotika, världsomspännande hälsoorganisationer och ögonblicklig, global kommunikation.

Det som händer är att människor dör, andra människor kommer underfund med att det finns en gåta att lösa och börjar arbeta på att lösa den. Situationen blir allt mer uppenbar, information - korrekt och felaktig - sprids fortare än sjukdomen, ryktena och teorierna flödar, myndigheterna försöker behålla kontrollen och befolkningen försöker hålla sig så trygg som möjligt.

Vi ser detta genom flera samtidigt löpande handlingstrådar. En otrogen hustru, Beth Emhoff (Gwyneth Paltrow), kommer hem till sin man Mitch (Matt Damon) och sin lille son Clark (Griffin Kane). Hon blir det första offret för den nya sjukdomen och den drabbar även sonen. Mitch visar sig immun men efter att han förlorat nästan hela sin familj hjälper det inte hans sinnesro. När hans dotter från ett tidigare äktenskap kommer på besök stänger han in både henne och sig själv, undviker kontakt med omvärlden, och försöker ordna mat och medicin till dem.

Dr Ellis Cheever (Laurence Fishburne) arbetar på amerikanska Smittskyddsstyrelsen och blir den som leder arbetet att hitta ett botemedel. Han blir också den som syns i media; den officiella sjukvårdens ansikte utåt.

Dr Erin Mears (Kate Winslet) skickas till Minneapolis, där familjen Emhoff först drabbades. Hon försöker först isolera sjukdomen genom att leta upp alla som haft kontakt med Beth Emhoff. När den kommit lös kämpar hon med att samordna arbetet med lokala myndigheter och ordna tillfälliga sjukhuslokaler.

Dr Leonora Orantes (Marion Cotillard) försöker spåra virusets ursprung och tar sig till Hong Kong, där Beth Emhoff var på affärsresa. Hon samarbetar med kinesiska läkare och lyckas identifiera hur viruset började spridas. Epidemiologen Sun Feng (Chin Han) bestämmer sig för att kidnappa henne och hålla henne som gisslan tills de överlevande i hans hemby får botemedel mot viruset.

Dr Ally Hextall (Jennifer Ehle) och professor Ian Sussman (Elliot Gould) forskar i viruset och upptäcker att det är en blandning av ett fladdermusvirus och ett svinvirus. De identifierar hur det smittar och hur smittsamt det är, lyckas till slut odla det i labbet och kan kanske lyckas framställa ett botemedel.

Alan Krumwiede (Jude Law) är gruset i maskineriet, en bloggande konspirationsteoretiker med flera miljoner läsare som alla tror att han serverar sanningen som myndigheterna och läkemedelsföretagen döljer. Krumwiede hävdar att forsythia botar viruset men att det hålls hemligt för att det inte finns något sätt att tjäna pengar på det. Huruvida han tror på det han säger eller sprider lögner för att tjäna pengar blir aldrig helt klart. Han är i alla fall med för att illustrera hur osanning och rykten skapar rädsla och panik.

Contagion ger - såvitt jag kan bedöma - en korrekt bild av ett epidemiskt förlopp. Det börjar med ett fåtal fall och vag rädsla. Fler och fler blir sjuka och allvarliga människor försöker förutsäga hur illa det kan bli. Information grävs upp och kan antingen lämnas ut eller hållas hemlig. Rädslan ökar, paniken börjar visa sitt ansikte. Människor hamstrar mat, batterier, allt de kan tänkas behöva om epidemin blir värre än samhället kan hantera. De köar på apotek för att få tag på allt de tror kan hjälpa. Områden karantänförklaras och avspärras, och nödorganisationer delar ut mat. Samtidigt sker det febrilaste arbetet i laboratorier, där viruset ska besegras med vetenskap.

Alltihop är intressant, men det är intressant på ett lite fjärmat, kyligt sätt. Contagion är kanske lite väl mild, lite väl verklighetstrogen, och lite väl odramatisk för att riktigt fascinera. Den är tekniskt välgjord men förblir sval hela vägen igenom och inga av de stora händelserna tar verkligen tag i mig. Likväl fastnade den i huvudet och just nu får den mig att önska att jag hade en flaska handsprit.

Melancholia (2011) - 1/6

Det första jag hörde om Melancholia var att Lars von Trier ansåg att det var den enda av hans filmer som hade ett olyckligt slut. Med tanke på hur hans filmer brukar sluta undrade jag spontant vad som hände i den här. Gick världen under? På det hela taget var det ingen dålig gissning.

Jag gissade dock inte att den skulle vara så här tråkig. Det är inget gott tecken att jag en minut in i filmen får lust att snabbspola. Det är ett dåligt tecken att den lusten bara växer. Och det är ett riktigt uselt tecken att lusten efter en halvtimme övergår i handling.

Melancholia börjar väldigt långsamt. Och jag menar inte "långsamt" som i "ingenting händer på ett tag", även om det också är sant. Jag menar att den bokstavligt talat går långsamt, som i extrem slow motion. Till synes orelaterade småstycken rör sig nästan obemärkligt medan en blå planet krockar med Jorden.

När det äntligen är över ökar hastigheten men mitt intresse förblir det samma. Vi träffar ett nygift par, Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård), som är försenade till sin bröllopsfest och nu sitter i en limousine med en oerfaren chaufför. Alltför lång tid läggs på de fullständigt ointressanta försöken att backa limousinen.

Till slut anländer Justine och Michael till festen som snabbt förstörs av Justines bittre far (John Hurt), bråkige mor (Charlotte Rampling), slemmige chef (Stellan Skarsgård) och Justines egen irrationalitet och depression, som kvickt dödar äktenskapet så att hon måste bo tillsammans med sin syster (Charlotte Gainsbourg), hennes man (Kiefer Sutherland) och deras son (Cameron Spurr). Jag finner ingen anledning att bry mig om de här människorna, med möjligt undantag för sonen, men de lyckas alldeles utmärkt med att irritera mig. De är gnälliga, självcentrerade, retliga och obehagliga.

Samtidigt är den ovan nämnda planeten, döpt till Melancholia, på väg mot Jorden. Vetenskapsmännen säger att den kommer att passera nära oss medan paranoikerna säger att den kommer att krocka med oss. Redan i introt ser vi vem som har rätt, vilket annars ändå inte hade förvånat någon.

Bakom detta står alltså Lars von Trier, som gång på gång visar att han har enorma talangreserver och gång på gång visar att han inte är intresserad av att göra något fint med dem. Han har gjort bra filmer - Dogville, Manderlay - utan att kompromissa och släppa på sina dystra principer. Men så gör han filmer som Melancholia, vars enda synbara syfte är att predika hans nattsvarta livs-, världs- och människosyn. Det är inget fel på mörka filmer, men när deras enda poäng är att vara nihilistiskt mörka undrar jag hur skaparna orkar skapa. Antichrist, trots alla problem den hade, var i alla fall enormt välgjord, visuellt fascinerande och aldrig någonsin tråkig. Melancholia är enbart tråkig.

Det är däremot lätt att förstå varför skådespelarna arbetar med von Trier. Han låter dem göra saker som de inte skulle få göra någon annan stans, eftersom ingen annan skriver så här vettlösa karaktärer. Det är säkert intressant att spela i en von Trier-film och skådespelarna brukar imponera; så även här. Det är däremot rätt sällan intressant att se dem, och Melancholia är det värsta exemplet hittills.

Dante's Peak (1997) - 1/6

Jag vet inte mycket om vulkaner. De innehåller en massa smält sten (magma), de bygger upp tryck, och sen sprutar de ut nyss nämnda smälta sten (lava) över världen och ställer till med oreda. Ibland exploderar de, vilket är ännu värre, och det händer att de begraver hela romerska städer eller gör att världen går back en sommar. Jag har kanske lite fler fakta att dra fram om jag absolut måste, men det där är huvuddelen av min kunskap i ämnet.

Så när jag tittar på en film om vulkaner och dels hickar till över att det verkligen inte är så där det funkar och dels verkar veta betydligt bättre än vulkanexperten, då är det något som har gått ganska fel. När experten i fråga tycker att det verkar vara en toppenidé att försöka korsa en frätande sjö i en eka, då är det direkt pinsamt. Tydligen ska Dante's Peak ändå ha varit bättre på det här planet än den andra stora vulkanfilmen Volcano, som helt har försvunnit ur mitt minne.

Vulkanexperten heter Harry Dalton och spelas av Pierce Brosnan, som för det mesta är en av de omistliga skådespelare som kan vara övertygande oavsett vad det är för bisarrt trams han råkar hamna i. Han är domedagsprofeten som förutspår ett förödande vulkanutbrott och därmed filmens hjälte, medan hans motståndare (Charles Hallahan) hävdar att allt är lugnt och därmed får spela skurkrollen. Nästan det enda jag gillade i Outbreak var att det gjordes klart hur många gånger Dustin Hoffmans basuntutare kommit med varningar som visade sig vara fel; det måste hända de här karaktärerna hela tiden.

Den eventuella vulkanen hotar staden Dante's Peak som precis har fått ett nästan outhärdligt lagom pris i form av "näst bästa stället att bo på i Amerika". Borgmästaren Rachel Wando (Sarah Hamilton) lyssnar på Dalton och har dessutom praktiskt nog två barn, en hund och en gammal svärmor som bor uppe på berget där faran kommer att slå till först.

För den slår förstås till. Hallahans karaktär har fel, Brosnans karaktär har rätt och en rad actionscener kastas på oss, fyllda med specialeffekter, eld och lava. Diverse fordon används för flyktförsök, massor med namnlösa statister dör, någon får osjälviskt uppoffra sig (gissa vem?) och romansen spirar mellan Wando och Dalton.

Det är inte lätt att göra en nyskapande katastroffilm. 2012 var underhållande och det finns säkert några andra exempel, men på det hela taget är det svårt att hitta något nytt i en genre som denna. Dante's Peak misslyckas och lider dessutom av en distraherande dumhet som hade kunnat uppvägas av en motsvarande humor och självdistans, men Dante's Peak är på allvar från första sekunden till den sista.

Mega Shark Versus Giant Octopus (2009) - 1/6

Det finns förmodligen inget jag kan skriva som skulle övertyga dig om att Mega Shark Versus Giant Octopus inte är en medvetet dålig film i Troma-stil, en avsedd skrattfest och drinkinggameinspiration, en film som försöker följa i Ed Woods och Hal Warrens spår. Jag menar, den heter Mega Shark Versus Giant Octopus, den handlar om en megahaj och en jättebläckfisk, och dessa två monster lyckas lamslå den internationella sjöfarten. Två individer gör att inte en båt vågar röra sig någonstans på Jorden.

Jag vet, det måste vara ett skämt som jag bara inte fattade. I så fall är det ett fruktansvärt illa genomfört skämt, för det finns inte minsta ledtråd någonstans i Mega Shark Versus Giant Octopus att den är på något annat än hundraprocentigt allvar. Det är i sig en bedrift i en film som denna, men filmstudion The Asylum (annars mest kända för filmer som Transmorphers (inte Transformers), The Da Vinci Treasure (inte The Da Vinci Code), Almighty Thor (inte Thor) och Snakes on a Train (inte Snakes on a Plane)) lyckas, tydligen genom att inte berätta för skådespelarna vad det är de befinner sig i.

Skådespelarna i fråga förefaller plockade från den lokala amatörteatern och de kan inte ha varit stjärnor ens där. Deras karaktärer hamnar i en bisarr situation och reagerar som om de har ett manus som berättar hur de ska reagera, vilket de ju har. Men det är inte tänkt att det ska märkas.

Titelns två monster höll på att slåss mot varandra för arton miljoner år sedan när de överraskades av en istid som frös fast dem tillsammans. Deras reaktionstider måste ha lämnat en del övrigt att önska. Nu släpps de lös genom nån form av incident med en valflock och en illegal sonarapparat (jag måste erkänna att handlingens subtiliteter inte lyckades fastna i hjärnan) och börjar genast angripa båtar, broar, oljeriggar, flygplan i luften (Hur anfaller ett havsdjur ett flygplan i luften? Njut av din okunskap i frågan) och andra tingestar som hajar och bläckfiskar har föga anledning att anfalla.

De tre goda vetenskapsmännen (Deborah Gibson, Vic Chao och Sean Lawlor, varav två får sig en kärleksaffär, gissa vilka två) vill fånga in och studera monstren medan den obligatoriske onde militären (Lorenzo Lamas) vill döda dem. Militären sviker förstås sitt löfte och försöker döda dem men vetenskapsmännen tar inte illa upp utan börjar genast hjälpa till att smida mordplaner. Det går dåligt, och snart har hajen och bläckfisken total kontroll över världshaven.

Låt oss tänka på detta ett ögonblick. Även om de här djuren rör sig i femhundra knop som det vid ett tillfälle påstås (vilket jag misstänker är omöjligt) skulle det ta dem en halvtimme bara att korsa Mexikanska Golfen, om de nu fick nys om att det fanns ett fartyg i andra änden av Mexikanska Golfen och hellre ville äta det fartyget än alla proteinrika djur som lever på vägen dit. Tyska ubåtsflottor som hängde i Atlanten och specifikt letade efter fartyg att sänka lyckades ändå inte stoppa den transatlantiska sjöfarten, men de här två förlamar hela världen?

Hotet som hajen och bläckfisken utgör överdrivs något så surrealistiskt att jag börjar undra hur knapert Lorenzo Lamas egentligen har det nu för tiden. I verkligheten hade det naturligtvis varit jobbigt att behöva stå ut med en megahaj och en jättebläckfisk som föredrar att äta broar framför fisk, men livet hade fortsatt ungefär som vanligt. Det krävs mycket mer än så för att påverka den internationella sjöfarten, trots att de två monstren - jag skojar inte - vid ett tillfälle gör sig osynliga för sonar. Båda samtidigt, utan att kommunicera (även om de kunde det görs det klart att de hatar varandra). Oklart hur. Oklart varför.

Även om Mega Shark Versus Giant Octopus är ett jättelikt briljant skämt så kunde de ha lagt ett par extra dollar på effekterna. Bilder och sekvenser återanvänds i oändlighet. Bläckfisken ser marginellt snyggare ut än hajen, som mest påminner om de ofärdiga CGI-modeller man får se i "bakom kulisserna på Pixar"-dokumentärer.

Mega Shark Versus Giant Octopus är en imponerande horribel film. Den är inte rolig, den är inte spännande, den är inte välgjord, den är inte välspelad, och trots alla dess fel som borde vara skrattretande höjer den sig aldrig över att vara urtråkig. Undvik.

Armageddon (1998) - 1/6

Plötsligt dök tre filmer upp med samma premiss: asteroider stora nog att utrota allt liv på jorden är på väg hit och vi måste försöka stoppa dem. Asteroid gjordes för TV, hade Michael Biehn i huvudrollen och passerade nästan obemärkt. Deep Impact gav oss Morgan Freeman, Robert Duvall och en ung Elijah Wood, samt ett åtminstone halvrealistiskt försök att bemöta ämnet. Den sämsta och mest framgångsrika är dagens ämne: Armageddon.

Om den här filmen bevisade något är det att man kan stoppa in nästan hur mycket talang som helst i en film och ändå inte vara säker på att få ut något bra. Bruce Willis, Steve Buscemi, Peter Stormare, Billy Bob Thornton, Ben Affleck, Michael Clarke Duncan, och filmskapare som Jerry Bruckheimer och Michael Bay som har visat att de är kapabla att skapa underhållande action. Och inte en enda inblandad lyckas producera något.

Handlingen förklaras i filmens inledande - och enda någorlunda underhållande - scener. En gigantisk asteroid ("the size of Texas"; då Texas inte är tredimensionellt undrar jag exakt vad som menas med det men då ett betydligt mindre föremål räcker gott för att döda varenda människa kan det lämnas därhän) är på väg rakt mot Jorden och NASA försöker komma på ett sätt att rädda vår planet. De har diverse planer som förkastas och kommer till slut fram till att deras bästa chans är att landa ett gäng astronauter på asteroiden, borra ett djupt hål, släppa ner en atombomb och åka därifrån. Det ska dela asteroiden i två delar som missar Jorden, och allt är väl.

De hämtar den bäste oljeborraren i världen, Harry Stamper (Bruce Willis), som för tillfället hänger på ett fartyg tillsammans med sin dotter Grace (Liv Tyler, inte bättre här än nånsin annars) och sitt crew, bestående av A.J. (Ben Affleck) som ligger med Grace, den gigantiske Bear (Michael Clarke Duncan), det irriterande geniet Rockhound (Steve Buscemi)... och så vidare. Harry tar med sig Grace till NASA, mot hennes vilja hur nu det går till, och där informeras de om den förestående katastrofen. De vill att Harry ska träna astronauterna till att borra men Harry föreslår att de i stället ska skicka upp honom, A.J. och de andra. NASA går med på det efter en betänketid av negativ längd.

Borrarna tränar, A.J. och Grace nojsar, rymdskeppen skickas upp, de landar på asteroiden, de plockar upp en knäpp ryss (Peter Stormare) på vägen, allt går käpprätt åt helvete ("it's a goddamn Greek tragedy" enligt Rockhound) och det kommer ett slut som jag har hört talas om att det finns människor som gråter åt. Jag vet inte vad det är för fel på dem.

Vi pratar om en film som suger ut all talang ur sina skådespelare. Vi pratar om en film vars klipp har en genomsnittslängd på en och en halv sekund. Vi pratar om en film som gör sitt bästa för att slita ut våra ögon, våra öron och vår hjärna, och lyckas över förväntan. Vi pratar framför allt om en film som är så outsägligt korkad att det knappt går att förmedla i text.

Det är lättare att träna borrare till att bli astronauter än att lära astronauter borra. När den dinosaurdödande asteroiden krockade med Jorden såg vår planet exakt likadan ut som i dag. Människor över hela världen reagerar på samma händelse, alla i dagsljus. Amatörer överlever - och håller sig till och med vid medvetande - när G-krafterna når tvåsiffrigt. En astronaut som är expert på just den typ av atombomb han har framför sig och är med på rymdskeppet just för att han är expert på den bomben måste lik förbannat mella över vilken tråd de ska klippa av när den obligatoriska desarmeringsscenen ska lidas igenom. Listan fortsätter.

Att se Armageddon är att låta sig misshandlas. Att döma av dess framgångssiffror finns det många masochistiska biobesökare.

The Day of the Triffids (1962) - 4/6

En meteorskur syns på himlen, hela Jordens befolkning tittar på den och dagen efter har de alla blivit blinda. Av detta kan vi dra slutsatsen att skuren antingen varade väldigt länge eller kom från alla håll samtidigt, samt att människor i den här filmens värld är betydligt mer intresserade av meteorskurar än människorna i vår egen. Bill Masen (Howard Keel) undkom blindheten endast genom att han låg på sjukhus med bandage över ögonen; det var tydligen en rimligare förklaring än att han bara låg och sov.

Stackars Masen tar sig ut i London och upptäcker att han är nästan ensam om att ha synen kvar. Som om det inte vore illa nog innehöll meteorerna dessutom sporer som nu utvecklas till enorma, rörliga, köttätande växter - triffiderna. Tillsammans med den tonåriga Susan (Janina Faye) försöker han fly från England men det är lika illa överallt.

Samtidigt följer vi vetenskapsgeniet Tom Goodwin (Kieron Moore) och hans fru Karen (Janette Scott) som försöker hitta ett sätt att besegra triffiderna. Den slutliga lösningen var nog inte originell ens 1962 och har tyvärr använts några gånger sen dess.

Trots allt detta är The Day of the Triffids ingen kalkon. Den hade en liten budget men lyckas se ut som om den hade en stor. Triffiderna fungerar fortfarande femtio år senare; visst är vi vana vid fotorealistisk CGI men det är något otäckt hos en obevekligt framkrälande modell. Den internationella blindheten må vara ett ganska desperat påhitt för att göra triffiderna hotfulla - mot seende människor förefaller de föga farliga - men det används effektfullt och skapar en kuslig stämning.

Om man har minsta intresse av eller kärlek för de klassiska monsterskräckfilmerna från femtio- och sextiotalen så är The Day of the Triffids i alla fall värd en titt. Den är ständigt underhållande, aldrig tråkig, och dess fel är inte större än de hos vilken modern megahit som helst. Om inte annat så är det intressant att se en av företrädarna till nutidens aldrig sinande ström av zombiefilmer. The Day of the Triffids ger oss en postapokalyptisk värld där de överlevande jagas av omänskliga monster. Här är de stackarna till och med blinda.