Natalie Portman spelar Nina Sayers, en talangfull och hårdtränande balettdansös. När hennes ensemble ska sätta upp Svansjön vill hon ha den tudelade huvudrollen. Direktören Thomas Leroy (Vincent Cassel) förklarar att hennes teknik är perfekt och om hon bara ansökte om rollen som den vita svanen skulle hon få den omedelbart. Men rollen kräver att man också kan spela den svarta svanen, den mörka, passionerade tvillingen till den oskuldsfulla vita. Nina har inte djupet, hettan, passionen.
Det har däremot Lily (Mila Kunis), som kommer som en virvelvind in i Ninas välordnade liv. Lily är allt som Nina inte är och säkert perfekt för rollen som den svarta svanen, men hon saknar Ninas tekniska skicklighet. Att hon inte verkar bry sig om det är bara en av sakerna som Nina inte förstår med henne. För Nina är Lily kaos personifierat, en sprudlande otyglad självsäker ung kvinna som tycks se hela livet som en lek, vilket är obegripligt för den hårt disciplinerade, hämmade Nina.
Nina arbetar hårt för att kunna spela den tudelade rollen men Lilys närvaro och den svarta svanens personlighet förvirrar henne. Lily försöker dra med henne i sitt liv, få henne att lossna, och Nina börjar ge efter trots att alla hennes instinkter säger nej. Verkligheten börjar glida undan och Nina förlorar förmågan att skilja mellan fantasi och vad som verkligen händer.
Black Swan är en hyllning till sina två huvudrollsinnehavare. Natalie Portman har gjort flera bra roller - Hesher, Léon, V for Vendetta - men jag tvekar inte inför att säga att detta är hennes karriärs topp så här långt. Mila Kunis har inte en lika imponerande meritlista och har aldrig varit bättre än hon är i Black Swan. De gör förbluffande insatser med sina roller och förvandlas till varandras mörka speglar. Vi känner igen Nina, vi känner igen Lily. Vi läser deras tankar och känner deras känslor. Jag antar att Lily är den lättare rollen att spela men Mila Kunis går så mycket längre än hon hade behövt.
Filmen genomsyras av Svansjöns dualitetstema. Det är mest uppenbart i samspelet mellan Lily och Nina men återkommer gång på gång, ibland subtilt, ibland förkrossande. Ninas rasande verklighet reflekteras i hennes liv, som redan från inledningsscenen upplevs som underlig, udda, fel. Alla Darren Aronofskys filmer handlar om besatthet och Black Swan är inget undantag: Nina har övergett allting annat för att bli den perfekta balettdansösen och det är inte ett offer man gör utan att påverkas. Vet Lily vad hon gör med Nina? Säkerligen inte.
Black Swan är ännu en briljant film från Aronofsky, men den här gången ligger största delen av förtjänsten hos Natalie Portman och Mila Kunis. De fick sina roller att spela och sjönk in i dem så djupt att jag inte kunde se något annat än Nina och Lily, som verkliga, levande varelser. Natalie Portman vann en Oscar för sin insats och emedan jag har all beundran i världen för rivalen Jennifer Lawrence i Winter's Bone kan jag inte säga emot akademin här. Skådespelarprestationerna i Black Swan gör den till en milstolpe.
Det har däremot Lily (Mila Kunis), som kommer som en virvelvind in i Ninas välordnade liv. Lily är allt som Nina inte är och säkert perfekt för rollen som den svarta svanen, men hon saknar Ninas tekniska skicklighet. Att hon inte verkar bry sig om det är bara en av sakerna som Nina inte förstår med henne. För Nina är Lily kaos personifierat, en sprudlande otyglad självsäker ung kvinna som tycks se hela livet som en lek, vilket är obegripligt för den hårt disciplinerade, hämmade Nina.
Nina arbetar hårt för att kunna spela den tudelade rollen men Lilys närvaro och den svarta svanens personlighet förvirrar henne. Lily försöker dra med henne i sitt liv, få henne att lossna, och Nina börjar ge efter trots att alla hennes instinkter säger nej. Verkligheten börjar glida undan och Nina förlorar förmågan att skilja mellan fantasi och vad som verkligen händer.
Black Swan är en hyllning till sina två huvudrollsinnehavare. Natalie Portman har gjort flera bra roller - Hesher, Léon, V for Vendetta - men jag tvekar inte inför att säga att detta är hennes karriärs topp så här långt. Mila Kunis har inte en lika imponerande meritlista och har aldrig varit bättre än hon är i Black Swan. De gör förbluffande insatser med sina roller och förvandlas till varandras mörka speglar. Vi känner igen Nina, vi känner igen Lily. Vi läser deras tankar och känner deras känslor. Jag antar att Lily är den lättare rollen att spela men Mila Kunis går så mycket längre än hon hade behövt.
Filmen genomsyras av Svansjöns dualitetstema. Det är mest uppenbart i samspelet mellan Lily och Nina men återkommer gång på gång, ibland subtilt, ibland förkrossande. Ninas rasande verklighet reflekteras i hennes liv, som redan från inledningsscenen upplevs som underlig, udda, fel. Alla Darren Aronofskys filmer handlar om besatthet och Black Swan är inget undantag: Nina har övergett allting annat för att bli den perfekta balettdansösen och det är inte ett offer man gör utan att påverkas. Vet Lily vad hon gör med Nina? Säkerligen inte.
Black Swan är ännu en briljant film från Aronofsky, men den här gången ligger största delen av förtjänsten hos Natalie Portman och Mila Kunis. De fick sina roller att spela och sjönk in i dem så djupt att jag inte kunde se något annat än Nina och Lily, som verkliga, levande varelser. Natalie Portman vann en Oscar för sin insats och emedan jag har all beundran i världen för rivalen Jennifer Lawrence i Winter's Bone kan jag inte säga emot akademin här. Skådespelarprestationerna i Black Swan gör den till en milstolpe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar