Det fanns alltså, under
min livstid, en tid då man kunde göra en komedi på det ensamma
skämtet att en man klär ut sig till kvinna och få den hyllad av
både kritiker och publik. När jag i dag ser Tootsie känns den bara
som en relik från en - tack och lov - försvunnen era. Tootsie är
över tjugo år yngre än Some Like It Hot men gör ändå sämre
ifrån sig med samma koncept.
När Robin Williams klädde ut sig till kvinna i Mrs. Doubtfire fungerade det mycket bättre därför
att skämten gick bortom "Herre Gud! En karl! I kvinnokläder!"
och "Den karlen kysste en annan karl! Så dråpligt!", och
för att den historien hade en äkta emotionell kärna. Men 1982
räckte det tydligen att sätta på Dustin Hoffman en klänning för
att applåderna skulle hagla.
Hoffman spelar Michael
Dorsey, en talangfull skådespelare som har skaffat sig ett rykte som
svår att arbeta med. Av allt att döma förtjänar han det; när han
får en roll som tomat i en reklamfilm lyckas han få sparken genom
att bråka om att tomater inte kan sitta ner. Han tjatar på sin
agent George (Sydney Pollack) som förklarar det ovanstående för
honom och suckar uppgivet.
Michael hittar sin
lösning när han följer sin väninna Sandy (Teri Garr) till en
provspelning till en roll i en såpopera. Hon får inte rollen så
Michael sätter på sig en klänning och provspelar. Till allas
låtsade chock får han rollen och Dorothy Michaels blir snabbt TV:s
senaste sensation. Dorothy improviserar, gör en egensinnig tolkning
av rollen, gör sig till vän med kollegan Julie Nichols (Jessica
Lange) och får allt mer ett eget liv.
Naturligtvis börjar
Michael tända på Julie och naturligtvis finns det en karl i
närheten som tänder på Dorothy. En smärtsamt pinsam scen
involverar Michaels desperata försök att slippa kyssa en karl som
Dorothy enligt manuset måste, och givetvis slutar det trots alla
hans ansträngningar med en kyss. Så dråpligt!
Det är tur vi har en
förstklassig skådespelare som Dustin Hoffman i huvudrollen, för
annars hade Tootsie varit helt outhärdlig. I stället är den bara
dålig, tråkig, och skrattbefriad. Jag har bara vaga minnen av 1982,
men jag får väl anta att det här materialet var vågat och
radikalt då. Någon annan anledning till Tootsies enstämmiga
hyllningskör kan jag inte hitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar