Tolvårige T.J. (Devin Brochu) har förlorat sin mor i en bilolycka. Hans far Paul (Rainn Wilson) har slutat raka sig och sjunkit ner i depression. De bor tillsammans med T.J:s lätt förvirrade farmor (Piper Laurie). T.J. angrips av mobbare och översittare och är fixerad vid bilen som modern dog i. Han lever i mörker och ser ingen väg ut.
Då dyker Hesher (Joseph Gordon-Levitt) upp. Han är långhårig, orakad, tatuerad, och ohyfsad. Han gillar högljudd hårdrock och att tända eld på saker, och han ser ut som en nerknarkad rockgitarrist. Han och T.J. träffas under oklara omständigheter. Hesher börjar dyka upp så slumpmässigt att jag först trodde att han var T.J:s hallucination, men när han sitter i soffan undrar hans far vem det är.
När han får svaret att Hesher är sonens kompis verkar han inte helt nöjd men ställer inga motfrågor. Plötsligt bor Hesher där hemma. Vi förstår inte varför han vill. Vi förstår inte varför det accepteras. Men han kommer i alla fall överens med farmodern som sedan länge förlikat sig med att hon inte alltid kommer att förstå världen men bestämt sig för att vara vänlig och hoppas på det bästa.
Hesher har gett filmen namn, men han är inte huvudpersonen; det är T.J. Det är synd, för Hesher är med god marginal den mest underhållande karaktären i filmen. Två historier pågår parallellt och utan uppenbara beröringspunkter. Den ena är historien om en drabbad familj som försöker hantera sin sorg, och den andra är historien om virvelvinden Hesher. De går inte ihop och filmen försöker inte ens förklara Heshers natur och närvaro. Han är så stiliserad och så bakgrundslös att jag väntade mig att han skulle visa sig vara en naturkraft eller en ängel eller bara en symbol.
I stället försöker filmen knyta ihop sig genom att ge Hesher rollen som den vise narren, men det utmynnar i trött kliché. Vi har sett det alldeles för många gånger, den vilde dåren som visar sig ha djupa insikter uttryckta på ett outhärdligt ohyfsat sätt.
Medan jag såg Hesher vajade jag fram och tillbaka om vad jag tyckte om den. Joseph Gordon-Levitt skapar en spännande karaktär och det finns briljanta ögonblick i Hesher, men i slutändan räcker det inte. Hesher svävar i gränslandet mellan människa och elementarkraft och filmen som bär hans namn svävar i gränslandet mellan bra och besvikelse. Den vet inte vart den ska ta vägen och landar därför på fel sida av gränsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar