Det sades en gång om Alec Guinness att om han någonsin begick ett brott skulle polisen aldrig få tag på honom, för vittnenas signalement skulle variera så mycket att de skulle tro sig vara ute efter en hel liga. Han var en genuin förvandlingskonstnär och ett sant skådespelargeni, en man som inte bara spelade utan förvandlade sig till prins Faisal, Obi-Wan Kenobi, överstelöjtnant Nicholson eller Fagin, en mästare av den gamla skolan.
Det lyser igenom även i hans lättare filmer, och inte ens med den bästa vilja i världen kan man kalla The Man In The White Suit för något annat. Men som med alla komedier från Ealing Studios ger den ändå mer än underhållning för stunden, och om inte annat så är det alltid fest att titta på Alec Guinness.
Här spelar han Sidney Stratton, en genialisk kemist som arbetat på snart sagt varenda textilfabrik i England och förlorat jobbet varenda gång. Inte på grund av inkompetens, slarv eller lathet utan snarare på grund av överdriven nit och besynnerliga krav. Stratton har en dröm, drömmen om det perfekta tyget, och han försöker förverkliga den genom att tyst och stillsamt bygga sig ett laboratorium och försöka bedriva sina experiment utan att upptäckas.
Det går i stöpet på ännu en textilfabrik när dess stenrike ägare Alan Birnley (Cecil Parker) och några gäster upptäcker hans bubblande, fräsande utrustning. Det spåras till honom men den här gången får han en försvarare, nämligen ägarens dotter Daphne (Joan Greenwood). Hon utgör ett ovanligt progressivt kvinnoporträtt och läser på tillräckligt för att både förstå vad det är Stratton försöker göra och föreläsa om det för sin far. Med hennes hjälp lyckas Stratton till slut framställa det han var ute efter: ett tyg som är outslitligt och aldrig behöver tvättas.
Till att börja med hyllas Stratton som ett geni av både hög som låg. Men så dyker insikten upp: om tyget aldrig slits ut behöver ingen köpa nya kläder igen. Då behövs inga textilfabriker och inga textilarbetare. Inga vinster kommer att flöda in längre. Om det aldrig behöver tvättas behövs inga tvätterier och inga tvätteriarbetare. Både direktörer och arbetare vänder sig mot Stratton, och det är i de här scenerna som Guinness visar sin riktiga charm. Hans Stratton är en oskuldsfull människa som inte är redo att ge upp sin dröm. Det leder till ett underbart filmögonblick som är ett skolboksexempel på gott skådespel.
The Man In The White Suit är Alec Guinness och Joan Greenwoods film, ett av de verk som står och faller med sina huvudrollsinnehavare. Utan dem hade den kunnat bli tom och trist, med dem är den rolig och minnesvärd.
Det lyser igenom även i hans lättare filmer, och inte ens med den bästa vilja i världen kan man kalla The Man In The White Suit för något annat. Men som med alla komedier från Ealing Studios ger den ändå mer än underhållning för stunden, och om inte annat så är det alltid fest att titta på Alec Guinness.
Här spelar han Sidney Stratton, en genialisk kemist som arbetat på snart sagt varenda textilfabrik i England och förlorat jobbet varenda gång. Inte på grund av inkompetens, slarv eller lathet utan snarare på grund av överdriven nit och besynnerliga krav. Stratton har en dröm, drömmen om det perfekta tyget, och han försöker förverkliga den genom att tyst och stillsamt bygga sig ett laboratorium och försöka bedriva sina experiment utan att upptäckas.
Det går i stöpet på ännu en textilfabrik när dess stenrike ägare Alan Birnley (Cecil Parker) och några gäster upptäcker hans bubblande, fräsande utrustning. Det spåras till honom men den här gången får han en försvarare, nämligen ägarens dotter Daphne (Joan Greenwood). Hon utgör ett ovanligt progressivt kvinnoporträtt och läser på tillräckligt för att både förstå vad det är Stratton försöker göra och föreläsa om det för sin far. Med hennes hjälp lyckas Stratton till slut framställa det han var ute efter: ett tyg som är outslitligt och aldrig behöver tvättas.
Till att börja med hyllas Stratton som ett geni av både hög som låg. Men så dyker insikten upp: om tyget aldrig slits ut behöver ingen köpa nya kläder igen. Då behövs inga textilfabriker och inga textilarbetare. Inga vinster kommer att flöda in längre. Om det aldrig behöver tvättas behövs inga tvätterier och inga tvätteriarbetare. Både direktörer och arbetare vänder sig mot Stratton, och det är i de här scenerna som Guinness visar sin riktiga charm. Hans Stratton är en oskuldsfull människa som inte är redo att ge upp sin dröm. Det leder till ett underbart filmögonblick som är ett skolboksexempel på gott skådespel.
The Man In The White Suit är Alec Guinness och Joan Greenwoods film, ett av de verk som står och faller med sina huvudrollsinnehavare. Utan dem hade den kunnat bli tom och trist, med dem är den rolig och minnesvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar