Mången amerikansk komikers dröm är att vara programledare för det legendariska Tonight Show. 2004 offentliggjorde den dåvarande programledaren Jay Leno att han skulle stanna i fem år till och sedan skulle det vara Conan O'Briens tur. O'Brien väntade tålmodigt i fem år, fick jobbet, och förlorade det igen sju månader senare i en härva av kostymintriger, popularitetsproblem och politik. Conan O'Brien fick ett avgångsvederlag på 33 miljoner dollar och ett kontrakt som förbjöd honom att uppträda i TV på sex månader.
Då gav han sig ut på turné och kallade den The Legally Prohibited From Being Funny On Television Tour. Med på turnén följde filmregissören Rodman Flender och hans kamera, och resultatet är Conan O'Brien Can't Stop, en dokumentär om Conan, folket runt honom, och turnén han fyllde sina ofrivilligt lediga månader med.
För amerikanska pratshowfans var bråket kring The Tonight Show en enorm kalabalik. Om jag hade varit en av dem och därmed haft en emotionell koppling till hela historien hade Conan O'Brien Can't Stop förmodligen fungerat bättre för mig. Jag vet ungefär vad som hände och varför Conan var arg över det, men det når inte fram till mig. På ett fundamentalt plan bryr jag mig inte särskilt mycket.
Därför blir också filmen en ganska osammanhängande historia. Ibland får vi en glimt av den Conan som verkligen inte kan sluta, som arbetar vidare inte därför att han vill utan därför att han måste. Han knarkar applåder och uppmärksamhet. Han gör show efter show och efteråt går han ut på gatan och skriver autografer. Han klagar över allt han ser och hör och hackar på sina medarbetare, men han fortsätter dag efter dag och vi får intrycket att han verkligen inte har något val. Han är beroende.
Det är det jag hade velat se mer av. Jag hade velat lära känna denne besatte Conan O'Brien som jag bara får se lite grann av, men filmen levererar inte och jag antar att det var för att materialet inte fanns. Det är trots allt en dokumentär, inte en spelfilm. Rodman Flender kunde inte alltid få de sekvenser han ville ha.
I stället ges vi småbitar av insikt i hur det är att arrangera och genomföra en turné, och stycken av själva uppträdandena som för det mesta inte är vidare roliga. Det beror förmodligen på att komedi bygger på timing och stämning; ett brottstycke av en sketch är aldrig lika roligt isolerat som när det är en del av en show. Jag är säker på att Conan O'Brien förstår det; jag önskar att han förklarat det för Rodman Flender.
Då gav han sig ut på turné och kallade den The Legally Prohibited From Being Funny On Television Tour. Med på turnén följde filmregissören Rodman Flender och hans kamera, och resultatet är Conan O'Brien Can't Stop, en dokumentär om Conan, folket runt honom, och turnén han fyllde sina ofrivilligt lediga månader med.
För amerikanska pratshowfans var bråket kring The Tonight Show en enorm kalabalik. Om jag hade varit en av dem och därmed haft en emotionell koppling till hela historien hade Conan O'Brien Can't Stop förmodligen fungerat bättre för mig. Jag vet ungefär vad som hände och varför Conan var arg över det, men det når inte fram till mig. På ett fundamentalt plan bryr jag mig inte särskilt mycket.
Därför blir också filmen en ganska osammanhängande historia. Ibland får vi en glimt av den Conan som verkligen inte kan sluta, som arbetar vidare inte därför att han vill utan därför att han måste. Han knarkar applåder och uppmärksamhet. Han gör show efter show och efteråt går han ut på gatan och skriver autografer. Han klagar över allt han ser och hör och hackar på sina medarbetare, men han fortsätter dag efter dag och vi får intrycket att han verkligen inte har något val. Han är beroende.
Det är det jag hade velat se mer av. Jag hade velat lära känna denne besatte Conan O'Brien som jag bara får se lite grann av, men filmen levererar inte och jag antar att det var för att materialet inte fanns. Det är trots allt en dokumentär, inte en spelfilm. Rodman Flender kunde inte alltid få de sekvenser han ville ha.
I stället ges vi småbitar av insikt i hur det är att arrangera och genomföra en turné, och stycken av själva uppträdandena som för det mesta inte är vidare roliga. Det beror förmodligen på att komedi bygger på timing och stämning; ett brottstycke av en sketch är aldrig lika roligt isolerat som när det är en del av en show. Jag är säker på att Conan O'Brien förstår det; jag önskar att han förklarat det för Rodman Flender.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar