The Hunger (1983) - 4/6

Den här filmen handlar mycket mer om stämning än intrig, mycket mer om känslor än motivation och mycket mer om antydningar än förklaringar. Det blir aldrig helt klart vad det är vi betraktat och jag tror att intrycket man får av The Hunger beror lika mycket på förväntningar, förhoppningar, förhandsinformation och sinnesstämning som av dess beskrivbara egenskaper. En annan kväll hade jag kanske älskat eller hatat den.

Handlingen berör såvitt jag kan utröna en uråldrig - vi får aldrig veta hur gammal, men jag misstänker att det räknas i årtusenden - vampyr (Catherine Deneuve), även om det ordet aldrig nämns. Hon kallar sig nu för Miriam Blaylock, förmodligen det sista av många namn hon använt.

Hon lever i ett kärleksförhållande med John Blaylock (David Bowie), en betydligt yngre man som hon själv gjorde till vampyr och lovade evigt liv och evig kärlek. Så blir det nu inte utan han börjar plötsligt åldras i oerhörd hastighet. Han går från trettio till femtio på en natt och sedan till åttio på nästa dag. Han vet inget botemedel och om Miriam gör det så håller hon det för sig själv.

Johns enda hopp är därför doktor Sarah Roberts (Susan Sarandon) som forskar kring åldrande, men när en medelålders man dyker upp och påstår att han var ung i går kväll så tror hon honom inte utan lämnar honom i ett väntrum tills han ger upp. När dr Roberts samvete gnager henne går hon hem till paret Blaylock, men John finns inte längre kvar. Det gör däremot Miriam, som ser dr Roberts djupt i ögonen och väljer ut sin nästa kärlekspartner. Det utmynnar i en på sin tid i förväg legendarisk sexscen som faktiskt förtjänar sitt rykte; sällan har vi väl sett två så etablerade skådespelerskor i en så tydlig scen. Men den blir aldrig vulgär eller exploitativ. Den fungerar perfekt i sin kontext.

Det är det mycket i The Hunger som gör. De bästa delarna är sagolika i det ordets bokstavliga mening. Karaktärerna rör sig i en modern miljö men är tagna ur en antik legend. Stämningen är tagen ur en spökhistoria och känslorna från en kärleksmyt. Den ibland övermyckna vagheten hjälper till. Det här är en film som för det mesta tjänar på att inte besvara alla frågor, precis som sagor sällan gör.

Jag tror, efter lite funderande, att dess stora svaghet är de realistiska scenerna. Doktorn i sitt labb med sina kollegor, apan de experimenterar med, blodprovet de analyserar. Det är taget från en helt annan historia och det är ett grepp som ibland fungerar men bara när skiljelinjen mellan de två världarna antingen är tydlig eller till slut kollapsar. Här samexisterar de, vampyrerna och doktorerna, men de verkar låtsas som om den andra sidan inte finns. The Hunger är två filmer i en, och jag är ett mycket större fan av den ena än av den andra.