Samiska renskötare ser en miniatyrsol flyga över det snötäckta landskapet. Medan dess storlek vilt fluktuerar sjunker den ner mot marken, gräver upp en fåra och begravs slutligen i en klippvägg. Medan den svalnar och slutar lysa blir det uppenbart att det rör sig om ett rymdskepp.
Så börjar filmen som kallats för den första svenska science fiction-filmen någonsin. Jag önskar att jag kunde säga att den inledde en era full av bättre efterföljare, men "svensk science fiction" är fortfarande inte en hyllad genre. Den har dock sällan producerat något fullt så här dåligt; en film som balanserar på gränsen mellan "dålig femtiotalsmonsterfilm" och "parodi på dålig femtiotalsmonsterfilm".
Klichéerna duggar tätt. Vi har en äldre vetenskapsman, doktor Wilson (Robert Burton), och en yngre snygging, Erik Engström (Sten Gester). Den senare har "left a trail of broken hearts across Europe" och nu siktar han in sig på doktorns vackra brorsdotter (lite originalitet, faktiskt, i att det inte är doktorns egen dotter), den olympiska konståkerskan Diane (Barbara Wilson) som bara råkar befinna sig i Riksjärvi där rymdskeppet slog ner.
Diane och Erik står för en av de värsta uppsvullna inklistrade kärlekshistorierna som förekommit på film, en omotiverad undertråd som tillför noll och orsakar en så utdragen och ursäktslös skidåkningsscen att jag stirrade klentroget medan minuterna gick utan att det ens nämndes att Erik faktiskt hade viktigare saker för sig i Riksjärvi än att flörta med konståkerskor.
Till slut får de i alla fall ändan ur vagnen och bestämmer sig för att faktiskt göra jobbet de åkte till Lappland för att utföra. Diane vill hänga med men hon är kvinna och det är femtiotal, men hon är förstås en tuff modern kvinna av den nya sorten och ser till att följa med i alla fall. Det hade man kanske kunnat göra något bra av om hon inte fortast möjligt ser till att förvandlas till en bräcklig och skrikande filmbrud av sedvanligt snitt. Hon till och med får in de riktigt klassiska pauserna mellan att hon se monstret och att börja skrika.
Monstret, ja. Det anlände med rymdskeppet och är en hårig huggtandsförsedd varelse i sexmetersklassen som strövar omkring på fjället och begår illdåd. Dess motivation, och ofta dess faktiska handlingar, är inte helt klara, men det kan i alla fall riva bort taket på en stuga och kasta brädor så hårt att de börjar brinna, och det är ju imponerande. Liksom alla filmmonster tänder det på människokvinnor och bär alltså iväg med Diane.
Rymdinvasion i Lappland har potential som en ypperligt usel film att se tillsammans med några vänner och en back öl. Skådespelet är av det slag där man kan se hur aktörerna ger ifrån sig memorerade repliker, storyn är besynnerlig och hopslängd, och mästerverket avslutas med en obegripligt påklistrad halvdjup sensmoral som förmodligen hade lockat ur mig ett gapskratt om jag inte varit så hejdlöst uttråkad. Men jag måste erkänna att monstret ser bättre ut än jag väntade mig.
Så börjar filmen som kallats för den första svenska science fiction-filmen någonsin. Jag önskar att jag kunde säga att den inledde en era full av bättre efterföljare, men "svensk science fiction" är fortfarande inte en hyllad genre. Den har dock sällan producerat något fullt så här dåligt; en film som balanserar på gränsen mellan "dålig femtiotalsmonsterfilm" och "parodi på dålig femtiotalsmonsterfilm".
Klichéerna duggar tätt. Vi har en äldre vetenskapsman, doktor Wilson (Robert Burton), och en yngre snygging, Erik Engström (Sten Gester). Den senare har "left a trail of broken hearts across Europe" och nu siktar han in sig på doktorns vackra brorsdotter (lite originalitet, faktiskt, i att det inte är doktorns egen dotter), den olympiska konståkerskan Diane (Barbara Wilson) som bara råkar befinna sig i Riksjärvi där rymdskeppet slog ner.
Diane och Erik står för en av de värsta uppsvullna inklistrade kärlekshistorierna som förekommit på film, en omotiverad undertråd som tillför noll och orsakar en så utdragen och ursäktslös skidåkningsscen att jag stirrade klentroget medan minuterna gick utan att det ens nämndes att Erik faktiskt hade viktigare saker för sig i Riksjärvi än att flörta med konståkerskor.
Till slut får de i alla fall ändan ur vagnen och bestämmer sig för att faktiskt göra jobbet de åkte till Lappland för att utföra. Diane vill hänga med men hon är kvinna och det är femtiotal, men hon är förstås en tuff modern kvinna av den nya sorten och ser till att följa med i alla fall. Det hade man kanske kunnat göra något bra av om hon inte fortast möjligt ser till att förvandlas till en bräcklig och skrikande filmbrud av sedvanligt snitt. Hon till och med får in de riktigt klassiska pauserna mellan att hon se monstret och att börja skrika.
Monstret, ja. Det anlände med rymdskeppet och är en hårig huggtandsförsedd varelse i sexmetersklassen som strövar omkring på fjället och begår illdåd. Dess motivation, och ofta dess faktiska handlingar, är inte helt klara, men det kan i alla fall riva bort taket på en stuga och kasta brädor så hårt att de börjar brinna, och det är ju imponerande. Liksom alla filmmonster tänder det på människokvinnor och bär alltså iväg med Diane.
Rymdinvasion i Lappland har potential som en ypperligt usel film att se tillsammans med några vänner och en back öl. Skådespelet är av det slag där man kan se hur aktörerna ger ifrån sig memorerade repliker, storyn är besynnerlig och hopslängd, och mästerverket avslutas med en obegripligt påklistrad halvdjup sensmoral som förmodligen hade lockat ur mig ett gapskratt om jag inte varit så hejdlöst uttråkad. Men jag måste erkänna att monstret ser bättre ut än jag väntade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar