Freaks (1932) - 5/6

Freaks inleds med en för sin tid remarkabelt progressiv text som förklarar att en historia som denna aldrig kommer att filmas igen, för dess ämne och huvudpersoner - missbildade människor som lever på att låta sig uppvisas på nöjesfält - håller tack vare den moderna vetenskapen på att försvinna. Dessa stackars människor, utstötta, fruktade, förlöjligade, håller ihop under ett strikt regelverk som är till för att skydda dem alla.

Regissören Tod Browning, som själv tillbringat en tid med en kringresande cirkus, fyllde rollerna med faktiska freaks. Vi ser den nu nästan helt försvunna sideshowens legender, människor som de siamesiska tvillingarna Daisy och Violet Hilton, den arm- och benlöse prins Randian, fågelkvinnan Koo Koo, den skäggiga damen Olga Roderick och mikrocefalen Schlitzie. Några av dem utför sina nummer framför kameran; vi får till exempel se prins Randian rulla och tända en cigarrett med munnen.

På den kringresande cirkusen finns även dvärgarna Hans (Harry Earles) och Frieda (Daisy Earles). Hans har förälskat sig i trapetskonstnären Cleopatra (Olga Barcanova), som fått veta att Hans inväntar ett stort arv och därför låtsas vara intresserad av honom samtidigt som hon tillsammans med sin egentlige pojkvän, tyngdlyftaren Hercules (Henry Victor), planerar att mörda honom.

Frieda har förstått att Cleopatra inte bryr sig om Hans och försöker varna honom, men han lyssnar inte. Han är kär i den vackra - och normallånga - Cleopatra. De andra freaksen lyssnar på Friedas oro men accepterar Cleopatra tills hon avslöjar sig. Då är de redo att utkräva en gruvlig hämnd. Det är en scen som kanske borde vara skrattretande men i stället blir kuslig och hotfull. Cleopatra och Hercules har bråkat med fel människor.

Filmen står entydigt på freaksens sida. Dessa naturens misstag är här hedersamma och lojala, medan de två "normala" Cleopatra och Hercules är de egentliga monstren. Det bidrog säkert till den storm av kontrovers som omgav filmen, även om en ofta angiven anledning är de tydliga och våldsamma sekvenser som senare klipptes bort och numera anses förlorade för alltid. Jag vet inte om de hade gjort filmen ännu bättre men jag misstänker att det var en bra klippning. Freaks är stämningsfull och mörk. Blod och våld hade förmodligen bara förstört intrycket.

Det stora avslöjandet av Cleopatras slutliga öde fungerar tyvärr inte längre, om det någonsin gjorde det. Exakt vad som hände henne är inte uppenbart och hjärnan envisas med att fundera över det i stället för att känna den iskalla fasa som scenen förtjänar. Vad som hände Hercules får vi inte ens veta i den överlevande versionen. Det är synd att så illa följa upp den briljanta stormscenen som tar ett koncept som borde ha varit omöjligt och gör det otäckt effektivt.

Men sammantaget är Freaks - än i dag - en mycket bra film. Den är oklanderligt välgjord och dessa människor och deras öden fascinerar oss fortfarande. Kanske ännu mer i dag, när vi aldrig själva får se dem.