torsdag 29 januari 2015

Birdman (2014) - 6/6


Det finns många filmer som lyckas tekniskt, många filmer som lyckas med sin historia, många filmer som innehåller fantastiskt skådespel. Sen har vi filmer som Birdman, som tar alla de elementen och sätter dem i krysset. Det här är en film jag måste se fler gånger.

Till att börja med är den som en bättre August: Osage County; en bravuruppvisning från duktiga skådespelare. Michael Keaton har väl aldrig tillhört mina favoriter, men här visar han att han kan mer än jag sett från honom förut. Extra härligt blir det att hans karaktär delar så mycket med honom själv - karaktären lämnar en lätt och populär skådespelarkarriär bakom sig för att göra något konstnärligt.

Sen har vi den konstant sevärda Naomi Watts, Emma Stone som äntligen tar steget förbi "lovande", den alltid briljante Edward Norton och den överraskande Zach Galifianakis, som för en gångs skull är något annat än en lustig skäggig tjockis. Han har faktiskt talang, han också.

Dessa betraktas av en ständigt rörlig kamera som filmar i långa tagningar - ibland får man intrycket att hela filmen gjordes i en enda tagning, men så är det förstås inte. Kameran rör sig tillsammans med karaktärerna, ibland runt dem, ibland förbi dem, och detaljer dyker upp och försvinner i utkanterna. Vi lever inne i filmen, på scen, i omklädningsrummen, på hustaken, och i vida svepningar över gatorna.

Och så har vi själva berättelsen. Michael Keatons karaktär Riggan Thomson är en referens till honom själv. Thomson är en skådespelare som spelade superhjälten Birdman i tre framgångsrika filmer - den sista 1992, året Keaton sist spelade Batman. Det är inte en slump.

Nu försöker Thomson slå sig fri från sitt förflutna och bli en seriös aktör, vilket han gör genom att skriva, producera, regissera och spela huvudrollen i en pjäs baserad på en bok av Raymond Carver. Hans dotter Sam (Stone) är hans assistent, och Mike Shiner (Norton), Lesley (Naomi Watts) och Laura (Andrea Riseborough) är de andra skådespelarna i pjäsen. Jake (Galifianakis) är Thomsons advokat och bäste vän och tillsammans med Thomsons exfru Sylvia (Amy Ryan) kanske den ende som bryr sig om Thomson mer än pjäsen - eller sig själv.

Som många konstnärer är skådespelarna neurotiska original, och Thomson mer än någon annan. Ibland, när han är ensam, hör han Birdmans röst, och han tror sig ha superkrafter. De försvinner omedelbart så fort någon annan ser honom, förstås. Allt eftersom filmen fortgår och premiären närmar sig blir Thomsons mentala tillstånd mer och mer bräckligt, och till slut vet varken vi eller han vad det är som händer.

Om Michael Keaton med Birdman försökte göra samma sak som Riggan Thomson med sin Carverpjäs så lyckades han betydligt bättre än sin karaktär. Birdman är en förstummande skapelse, en triumf för skådespel, filmteknik, och historieberättande. Skickliga människor samlades och gjorde något som förtjänade deras skicklighet.

tisdag 27 januari 2015

The Black Dahlia (2006) - 5/6


Jag kände för att se en fyrtiotalsfilm men hade ingen hemma så jag tog det närmaste jag hade: The Black Dahlia. Det räckte. Den här filmen låter som en fyrtiotalsfilm, beter sig som en fyrtiotalsfilm, och ser ut som en fyrtiotalsfilm - bortsett från färgen och allt tydligt sex och våld.

Kvinnorna bär långa klänningar och har farliga hemligheter. Männen bär rock och hatt och har hårda nävar. Revolvrar, whiskyglas, skumma klubbar, luttrade poliser, rika och mäktiga, utpressning, sex, slagsmål, en melankolisk berättarröst och ett mystiskt mord i centrum av en komplicerad intrig som jag är förvånad att jag till slut förstod.

Bucky "Mr Ice" Bleichert (Josh Hartnett) och Lee "Mr Fire" Blanchard (Aaron Eckhart) är poliser och boxare. De möts i en match för att skapa PR för polisen - och göra en kommande lagändring populär - och blir sedan kollegor. Bucky, Lee och Lees flickvän Kay (Scarlett Johansson) blir vänner som äter middag varje onsdag. Det är genom Bucky vi följer händelseförloppet, och han är nog den ende i hela filmen som inte har en mörk hemlighet.

När Elizabeth Short (Mia Kirshner) hittas mördad och vanställd blir Lee så besatt av fallet att han släpper allt annat. Bucky försöker få radarparet att sköta sina egna jobb och lämna mordet åt mordroteln men dras med i Lees utredning och in i en korrumperad värld.

The Black Dahlia består av en Big Scene efter en annan. En bravurprestation i en marmortrappa, en mångfacetterad eldstrid, en paranoid familjemiddag. På så vis slingrar sig intrigen fram, med nivå efter nivå tills jag inte tror att det nånsin kommer att knytas ihop. Men det gör det.

Regissören Brian De Palma har gjort många mediokra och dåliga filmer, men på det visuella planet sätter han alltid sin signatur. The Black Dahlia har samma stil och är dessutom välsignad med en slipad handling. Den förvaltar arvet från noir väl, och gör det till något modernt.

söndag 25 januari 2015

Journey 2: The Mysterious Island (2012) - 4/6


Det är svårt att ogilla The Rock. Han dyker upp i film efter film, verkar ha lika kul varje gång, och har ingen skam nånstans. Han är med i usla filmer och bra filmer med samma entusiasm, som en Jason Statham plus femtio kilo muskler.

På samma sätt, men av helt andra anledningar, är Michael Caine en av de mest sevärda skådespelarna jag vet. Det är alltid roligt att titta på honom - utom här, faktiskt. Jag tror att det är för att hans karaktär är en sån stövel mot The Rocks karaktär Hank.

Hank vill bara vara en god styvfar åt sjuttonåringen Sean Anderson (Josh Hutcherson). Sean är en "vernian", en som känner till att Jules Verne skrev fakta, inte fiktion. Han har redan - i den här filmens föregångare, osedd av mig - rest till jordens mittpunkt och nu har han plockat upp en radiosänd kod som han är övertygad om kommer från farfar Alexander (Caine).

Filmens första riktigt bra scen kommer när Hank, före detta militär kodknäckare, och Sean bondar över att knäcka koden och tyda meddelandet. Det visar sig peka ut var Vernes hemlighetsfulla ö ligger, och Sean bestämmer sig genast för att åka. Hank lyckas få igenom att de ska åka tillsammans; han hoppas att när det visar sig varken ön eller den oansvarige farfadern finns på plats så kan Hank finnas där för Sean.

De engagerar helikopterpiloten Gabato (Luis Guzman) och dennes dotter Kailani (Vanessa Hudgens), som Sean genast kärar ner sig i, och reser till den hemlighetsfulla ön. Som givetvis inte bara existerar utan innehåller jättespindlar och dvärgelefanter, en uråldrig ruinstad och en dold legendarisk maskin.

På något plan vet jag att detta är en dålig film. Jag bara vägrar inse det. Den har roliga scener och välgjorda actionscener, och även om det finns många frågor - Hur styr de bina? Varför ser ön ut som den gör om den rasar ihop med jämna mellanrum? Var kom den elektriska muränan ifrån? - så stör de inte så mycket att jag inte har kul.

Och massor av förtjänsten vilar på The Rocks axlar, där det visserligen finns gott om plats. Hank är en så härlig människa att man bara vill att det ska gå bra för honom. Visst är han ett gigantiskt muskelberg, men han är också en helt vanlig man som vill ta hand om sin familj och nå fram till sin styvson. När de får sina ögonblick blir jag glad, och däremellan har jag roligt, och det räcker för mig.

torsdag 22 januari 2015

You Can't Take It with You (1938) - 5/6


Alice Sycamore (Jean Arthur) kommer från en familj av excentriska bohemer. I hennes hus sysslar alla med sin hobby. Syster Essie (Ann Miller) dansar ständigt, hennes man Ed (Dub Taylor) leker med sin tryckpress, mamma Penny (Spring Byington) skriver pjäser, och i källaren bygger pappa Paul (Samuel S. Hinds) och kompisen DePinna (Halliwell Hobbes) fyrverkerier. Ryssen Kolenkhov (Mischa Auer) tittar in för att äta middag och lära Essie dansa. Tjänstefolket, Rheba (Lillian Yarbo) och Donald (Eddie Anderson), verkar älska stämningen i huset. Det finns till och med en tam korp (Jimmy).

Mitt i alltihop sitter morfar Martin Vanderhof (Lionel Barrymore), som en gång i tiden var en framgångsrik affärsman. En dag stod han i hissen på jobbet när han insåg att han inte hade roligt och genast tog hissen ner igen. Sen dess har han spritt sin filosofi, skaffat sig oräkneliga vänner, och levat lycklig. När nån enveten uppköpare tvunget vill tillskansa sig hans hus tackar han nej. Det är värt mer än pengar för honom.

Han vet inte att uppköparen jobbar för samma företag som hans dotterdotter arbetar på som sekreterare, och där hon även träffat högste chefens son Tony Kirby (James Stewart). De blir förälskade i varandra, men hur ska det gå när deras bakgrunder möts? Alice har inga illusioner om sin familj och Tonys pappa Anthony P. (Edward Arnold) är en stenrik och stenhård affärsman, medan mamman (Mary Forbes) är en snobb som är besatt av sin sociala status.

Det låter som en förutsägbar historia och visst, det är det. Men den är vacker också. Det brokiga gänget hemma hos Alice gör att det inte finns en trist sekund ("not a dull moment", som morfar Vanderhof säger) och James Stewart gör förstås det han alltid gör, men det blir riktigt underbart när morfar Vanderhof och Anthony P. Kirby pratar med varandra. Två gamla män som pratar om sina långa liv.

Det är faktiskt Edward Arnold, inte James Stewart, inte Jean Arthur och inte Lionel Barrymore, som gör den här filmen så fin som den är. Hans karaktär är en kallblodig affärsman, till synes inte brydd om något annat än framgång och pengar och att krossa sina motståndare, men ganska snart - innan hans karaktärskurva börjat peka åt något särskilt håll - ser vi hans mänsklighet. Ju mer av den som kommer fram, desto mer tycker vi om honom. Anthony P. Kirby vaknar inte bara upp en dag som en ny människa, allt vi ser av honom är trovärdigt. Han är ingen karikatyr, han är en karaktär. Det är vad Edward Arnold gör honom till.

tisdag 20 januari 2015

A Good Marriage (2014) - 3/6


Darcy (Joan Allen) verkar leva det perfekta livet. Hon har tre vuxna barn som älskar sina föräldrar och ett gott äktenskap med den fine och framgångsrike Bob (Anthony LaPaglia). Deras liv är skönt, lyckligt, tillrättalagt. Darcy kan nog inte föreställa sig att det kan ta slut.

Efter nästan tre årtiondens äktenskap gör hon upptäckter som tyder på att Bob har en mörk hemlighet. Hon inser nog sanningen mer eller mindre genast men måste göra efterforskningar för att övertyga sig själv. Slutsatsen står klar: Bob är inte den hon trodde att han var.

A Good Marriage bygger på en bok av Stephen King och som så många av hans historier börjar den lovande och bygger upp en situation som fastnar i huvudet, för att därefter inte ha någonstans att ta vägen och inget sätt att avsluta. Det är Kings problem; han får en bra idé och kan sällan följa upp den; i stället låter han historien flyga ut i besynnerligheter.

Den här gången går han åt andra hållet och berättelsen blir snarare mer och mer vanlig för att sluta tämligen antiklimaktiskt. Den hade kunnat sluta efter halva och det hade inte spelat någon större roll.

söndag 18 januari 2015

Jack and Jill (2011) - 1/6


Adam Sandler har en tvillingsyster, och naturligtvis är skämtet att hon också spelas av Adam Sandler, och ser ut och låter och beter sig som en typisk Adam Sandler-karaktär, det vill säga helt outhärdlig. Tonen slås an redan under förtexterna med klassiska skämt om fisar och armhålehår.

Det blir inte bättre när tvillingarna vuxit upp. Jack är framgångsrik reklamkille i Los Angeles, gift med Erin (Katie Holmes) och har två barn (Elodie Tougne och Rohan Chand). Jill är singel och bor kvar i Bronx, i bostaden hon delade med deras mor tills hon nyligen avled. Varje tacksägelsedag åker hon till Los Angeles och hälsar på sin bror. För honom är det en prövning.

Den här gången bestämmer hon sig dessutom för att stanna över hanukkah och sen över deras födelsedag, och det driver Jack vansinnig. I hans försök att sysselsätta henne leder han in henne på nätdejting och hon får träffa Al Pacino, som Jack försöker få att göra en reklamfilm för Dunkin Donuts.

Pacino spelar sig själv i en dålig film, men det ser han tydligen inte som en anledning att ta det lugnt. Han fräser på med allt han har och gör det ännu uppenbarare hur utklassade de andra i filmen är.

Det besynnerliga är hur till synes öppna komedimål inte ens får några skott. Det hade varit kul om det bara var Jack som avskydde Jill och alla andra älskade henne, och han undrade varför han var den ende vettige i en galen värld. Det hade varit kul om alla avskydde henne utom en - Pacino, förmodligen - som därför fick spela den ende galne i en vettig värld.

Men Jill är avskydd av de flesta och så finns det vissa som tycker rätt bra om henne och hur det fungerar komiskt är oklart för mig, för filmskaparna, och för resten av publiken.

Happy Madison-gänget brukar tillbringa sina filmer med att sabla ner sina egna karaktärer och sen vänta sig att vi ska köpa den känsliga upplösningen i slutet. Så även här. Det är kanske inte lika illa som i Bucky Larson, men bara för att även helvetet har våningar.

Människor går och ser de här filmerna, så de kommer väl att fortsätta göras till Sandler pensionerar sig. Men de kommer alltid att vara ett mysterium för mig.

torsdag 15 januari 2015

Son of a Gun (2014) - 4/6


Nittonårige JR (Brenton Thwaites) ska sitta i fängelse för första gången. Vad han har gjort får vi aldrig veta, och å ena sidan måste det ha varit ganska ringa - hans straff är sex månader, ute efter tre om han sköter sig - men å andra sidan måste det ha varit ganska allvarligt - han hamnar på en stenhård anstalt där råbarkade tuffingar våldtar de mindre och yngre.

JR är livrädd, men får av personalen rådet att bara ta det lugnt, sköta sig, och komma ut. Han delar cell med en annan ung och spenslig kille som utsätts för oönskad uppmärksamhet från de större och äldre. De dyker upp, säger att det inte finns nånstans att fly, och tar med honom in i en tom cell. Till slut får han nog och begår självmord, och då är det JR:s tur i stället.

JR har bara en chans: att ta emot skyddet som den stenhårde och högt respekterade Brendan Lynch (Ewan McGregor) erbjuder. Brendan är en riktig hårding, inne på tjugo år, och JR har redan imponerat på honom med sina schackfärdigheter. Brendan erbjuder en enkel uppgörelse: han och hans två muskelberg till kompisar Merv (Eddie Baroo) och Sterlo (Matt Nable) ser till att inget händer JR, och när JR kommer ut så har Brendan ett jobb åt honom.

Jobbet visar sig vara att hjälpa Brendan fly, och sen är JR inne i smeten. Han presenteras för storgangstern Sam (Jacek Koman), får en fin lägenhet, och blir inblandad i nästa jobb. Nu är han Brendans kille, samtidigt som han är den som ser allt utifrån.

Brenton Thwaites har tyvärr bara ett ansiktsuttryck - eller så är det rollen som bara erbjuder ett - men Ewan McGregor spelar som vanligt på alla cylindrarna och hårt nog att väga upp det. Han är sevärd i sig själv, men resten av filmen lyckas inte riktigt lyfta runt honom. Historien traskar liksom bara på och när Brendan väl lämnat fängelset blir den genast mindre intressant, även om den gör sitt bästa för att upprätthålla hårdingstämningen och illustrera hur JR har blivit en fisk på torra land.

Det hjälps inte av en gravt otrolig kärlekshistoria mellan JR och Tasha (Alicia Vikander), en östeuropeiska som Sam importerat till Australien med löfte om medborgarskap. Tasha visar inga tecken på att vara alls dragen till JR förrän hon plötsligt riskerar liv och ära för hans skull, och blir plötsligt insvept i hans naiva drömmar.

Son of a Gun är en film jag hoppades bli positivt överraskad av, men den ligger ständigt och sniffar på okejlinjen utan att lyckas lämna den, oavsett hur mycket Ewan McGregor tar i.

tisdag 13 januari 2015

Taken 2 (2012) - 5/6


Den första Taken var en hejdundrande actionthriller som tog Liam Neeson och gjorde honom till actionstjärna - dess geni låg i att hitta en man som såg ut som den före detta boxaren Neeson och dessutom var en bra skådespelare. Den följde sjuttonåriga Kim (Maggie Grace) som kidnappades av sexslavhandlare men som tur var hade den före detta CIA-agenten Bryan Mills (Neeson) till pappa. Han hade inte pengar, men han hade en väldigt särskild uppsättning färdigheter. De lät honom mörda sig fram till Kim och föra henne till säkerhet. Den lyckades till och med trycka in lite moralisk tvetydighet.

Bryan Mills är inte bara en vansinnigt skicklig agent, han är en superhjälte. Om CIA verkligen hade killar som han så hade War on Terror varit vunnet för länge sen och bin Ladin hade levt ungefär en vecka efter 11 september 2001. Men eftersom det var Liam Neeson och inte Steven Seagal så fungerade det.

I uppföljaren har han dessutom uppbackning från Maggie Grace som återkommer som dottern. Den här gången är det släktingarna till alla han dödade i den första filmen som kommer för att hämnas genom att kidnappa Bryan själv, hans exfru Lenore (Famke Janssen), och naturligtvis Kim. Men Bryans snabbtänkthet ger Kim en chans, och den använder hon till att ge Bryan en chans, och det är här Taken 2 blir något mer än en remake av sin föregångare.

Huvudpersonerna - Kim och Bryan - är helt enkelt för intagande för att det ska gå att tycka illa om filmen. Bryan må vara en superhjälte - han tar sig ur situationer som de flesta av oss inte ens orkar tänka på att hamna i - men Kim är en riktig människa, livrädd men obändigt modig. Mitt hjärta klappade för henne när hon sprang över Istanbuls hustak.

Famke Janssens Lenore är lite bortslösad och tillbringar större delen av tiden medvetslös, men jag antar att det inte fanns plats för en tuff karaktär till. Inte när Liam Neeson ska gå omkring och morra och skjuta människor med övermänsklig träffsäkerhet.

En tredje Taken-film är på väg. Jag har svårt att vara entusiastisk då jag inte trodde att den här skulle vara något att ha, men om de bara kommit på en inte alldeles för krystad historia så tror jag att det här konceptet kan överleva genom en hel trilogi. Och sen kommer det väl nån ny actionfilm med Neeson. Det verkar vara hans grej, nu för tiden.

söndag 11 januari 2015

When the Game Stands Tall (2014) - 5/6


Jag är inget sportfan, men en riktigt bra sportfilm slår det mesta. I sina bästa stunder kommer When the Game Stands Tall i närheten av de bästa i genren, och den okonventionellt modiga dramaturgin hjälper bara till. Den skulle väl aldrig bli ett mästerverk, men den blev förvånande bra.

Den hade ett kraftigt handikapp från början. Den berättar den sanna historien om Bob Ladouceur (Jim Caviezel), som ledde ett high school-lag i amerikansk fotboll till en obruten vinstserie på 151 matcher, rekord med råge. Problemet är uppenbart: filmen måste handla om att serien tar slut. Det går inte att göra en upp-och-kämpa-och-vinn-film av det.

Så manusförfattaren Scott Marshall Smith valde en smart lösning och gjorde en comebackfilm av det. Vinstserien bryts redan i början av filmen, efter att den byggts upp som en källa till stolthet för laget och skolan. Sen får vi se allt elände som drabbar spelarna - coach Ladouceur blir sjuk, en spelare dör, slitningar och brytningar - och hur de tar sig igenom det.

Ladouceur verkar vara en sant inspirerande människa. Enligt filmen tackade han nej till erbjudanden att coacha college-fotboll eftersom spelarna där redan var entusiastiska. De behövde honom inte. Det han gör är att ta unga killar och göra dem till spelare, till bröder, till unga män som ger allt varenda gång.

Det lyckas bli rörande. Vi känner med de här killarna, pressen som kommer på dem från alla håll, deras olika omständigheter och förutsättningar, och vi vill att de ska ta de beslut som är rätt för dem och för laget.

När filmen är på planen matchar den vilken sportfilm som helst. Det här är en av de filmer där jag sitter och håller andan medan bollen flyger genom luften och ber om att den ska träffa. Jag har aldrig brytt mig så mycket om en match i verkligheten som jag bryr mig om varenda passning i When the Game Stands Tall.

torsdag 8 januari 2015

I Origins (2014) - 2/6


Ännu en film som inte har en aning om hur den ska avsluta. Efter karaktärer och relationer och mysterium så ska den precis till att bli riktigt intressant när skärmen blir svart och eftertexterna dyker upp. Det är en riktigt vanlig sjuka nu för tiden, och den irriterar livet ur mig.

Något annat som irriterar livet ur mig är hur varenda film som visar vetenskap mot vantro till slut skuttar ner på vantrons sida, även när den - som I Origins - inte ens har gett någon anledning att lämna vetenskapen för vantron. All kunskap har fåtts genom rationalism, men sensmoralen verkar vara att man inte alltid ska hålla sig till det rationella. Jag skulle vilja sticka en kniv i den uppfattningen och se på när den förblöder.

När filmens hårdaste rationalist, biologiforskaren Ian Gray (Michael Pitt), pratar med den religiösa Priya Varma (Archie Panjabi), berättar hon om när Dalai Lama fick frågan vad han skulle göra om hans andliga tro motbevisades av vetenskapen och sa att i så fall skulle han ändra sin tro. Det är ett bra och hederligt svar. Priya frågar då Ian vad han skulle göra om hans vetenskapliga uppfattning motbevisades av andlighet. Jag antar att det är det vi ska tycka har hänt i slutet av filmen.

Men det är att helt missa poängen. Andlighet bevisar aldrig någonting. Vetenskapen studerar verkligheten, andligheten lever bara i våra huvuden. Och Ians experiment har ingenting med andlighet att göra; det är bara vetenskap. Om än vetenskap med en rätt grundläggande metodologisk miss.

Jag är nog argare än jag borde vara, men I Origins verkade så bra i början och jag är besviken. Ian Gray är en sällsynt filmhjälte; en bildad och intelligent man som öppet står för det iskallt rationella. Han studerar det mänskliga ögat just därför att det av kreationister används som argument mot evolutionen; de hävdar att något så komplicerat inte kan ha uppstått utan en intelligent designer. Ian och hans labbpartner Karen (Brit Marling) försöker bevisa ögats evolution, och under tiden samlar Ian på bilder av människoögon, något som fascinerar honom ändlöst.

Det är så han träffar Sofi (Astrid Berges-Frisbey), som på många sätt är hans motsats: fluffhjärnig och newageig. Mot alla odds inleder de en passionerad romans som dock störs av hennes motstånd mot Ians världssyn.

Jag kan inte berätta mycket mer utan att förstöra den njutning som trots allt finns i I Origins. Det är inte en förutsägbar historia och ett tag verkar den ha tagit en vänstersväng ut i mindfuckterrängen där det inte rimligen kan finnas en förklaring. Att karaktärerna tar besynnerliga beslut kan jag förlåta så länge det kommer nånstans, och det gör det faktiskt. Ett tag. Och sen inte mer.

tisdag 6 januari 2015

Mr. Popper's Penguins (2011) - 4/6


De filmer som gjorde Jim Carrey känd - Ace Ventura, The Mask, Dumb and Dumber - var verkligen inte bra. Och de visade inte upp någon viktig del av Carreys talang. När han får en roll i en bra film - The Truman Show, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, The Majestic, Man on the Moon, till och med vissa delar av Liar Liar och The Cable Guy - så visar han också vad han kan. Mr. Popper's Penguins tillhör inte de filmerna, men till och med här blinkar briljans förbi ibland.

Tom Popper (Carrey) hade en jobbig uppväxt. Hans far åkte Jorden runt och löste världsproblem, och kommunicerade med sin son via kortvågsradio. Lille Tom växte upp till att bli en frånskild far med komplicerade relationer till barnen Janie (Madeline Carroll) och Billy (Maxwell Perry Cotton) som bor hos sin mor Amanda (Carla Gugino).

Han är även en jäkel på att köpa byggnader till mäklarfirman där han jobbar, vare sig ägaren vill sälja eller inte. Hans senaste uppdrag är att köpa den klassiska restaurangen Tavern on the Green från Selma Van Gundy (Angela Lansbury).

Det går dock snett när hans frånvarande far dör och Toms arv blir en pingvin. Som genom ett missförstånd får fem kompisar. Plötsligt har Tom sex små pingviner i sin lyxlägenhet, och han vill bli av med dem men så får barnen se dem och tycker om dem och, ja... du kan gissa resten.

Det här är förstås en totalt förutsägbar, totalt ooriginell film. Den trampar inte på en enda tå och överraskar inte en enda tittare. Det finns bara en anledning att gilla den, och det är därför jag gillar den.

Pingvinerna. De är så sanslöst söta att jag bara kapitulerar. Jag växlar mellan att säga "nnnnnaaaawwwww!" och att skratta högt. Jag kunde inte få nog av dem. Så lätt kan det vara att korsa gränsen mellan meningslös och underhållande.

söndag 4 januari 2015

Teenage Mutant Ninja Turtles (2014) - 1/6


Jag antar att Teenage Mutant Ninja Turtles aldrig har varit stor konst, men det här måste vara lågvattenmärket. Det är en tråkig, meningslös gryta full av saker vi har sett förut och aldrig nånsin behöver se igen. Det är ofattbart hur en film som handlar om sköldpaddsninjor kan vara så färglös.

Vi kan väl börja med det bra: sköldpaddorna har aldrig sett bättre ut. De är CGI-skapelser med detaljrikedom och realism - så realistiskt det nu kan bli när vi pratar om humanoida sköldpaddor. Deras färgade masker är slitna, trådiga tygstycken, sköldpaddsskinnen har små märken, och de rör sig som om de är på plats.

Men fin CGI har vi sett förut, och därmed har filmen slut på saker att erbjuda. Den ger oss nån löjlig historia om Fotklanen som försöker ta över New York City och bekämpas av dolda våldsamma rättsskipare. Journalisten April O'Neil (Megan Fox) är trött på att göra fluff och börjar rota i mysteriet, men ingen tror henne.

Till slut upptäcker hon sanningen: det är fyra humanoida sköldpaddsninjor, tränade av en humanoid råtta, som slåss mot Fotklanen och deras ledare Shredder (Tohoru Masamune) som tillsammans med en biskurk har nån knepig plan som går ut på att släppa ut gift i staden vilket på något sätt ska leda till att Fotklanen får styra och ställa som de vill.

Det är väldigt tråkigt. Det finns knappt en intressant scen i hela filmen och den envisas med övertydligt självmedvetna skämt där det är tänkt att publiken ska fylla i poängen och sen skrocka gott. Några skrock blir det aldrig, bara ånger. Inte bara för att man såg filmen, utan för att den gjordes.

torsdag 1 januari 2015

The Equalizer (2014) - 4/6


I den bästa scenen i den annars inte vidare minnesvärda The General's Daughter utkämpar John Travolta och James Woods en mental judomatch mot varandra, och Woods fäller repliken "I assume we're still trying to outwit each other?". The Equalizer har också ett par såna scener, där två hårda män - Denzel Washington och Marton Csokas - pressar varandra med ord och blickar av stål, och Woods replik dyker hela tiden upp i huvudet på mig.

De scenerna försvinner bland alla de andra. Till att börja med är detta en enormt våldsam film, och emedan de flesta av oss är rätt avtrubbade vad gäller filmvåld så gör den här filmen sitt bästa för att ta sig igenom det. Här mördas människor med korkskruvar och shotglas, och det är inga diskreta bilder heller. Resultatet trycks upp i kameran och in i våra medvetanden.

Om jag inte hade vetat något om filmens bakgrund och aldrig hade sett TV-serien från åttiotalet som den bygger på, och inte hade läst några av recensionerna som kallade filmen för våldsam, så hade det varit en chock. Fram tills dess verkar The Equalizer nämligen handla om en helt vanlig man, Robert McCall (Washington), som jobbar på ett byggvaruhus, hjälper en arbetskamrat med viktnedgång och i största allmänhet är en genomhygglig, omtyckt kille.

Han hänger ofta på ett fik där han dricker te och läser böcker. Där träffar han den unga ryskan Alina (Chloë Grace Moretz) som smått tyr sig till honom, kanske för att han är den ende som inte svinaktigt stöter på henne. När hon visar sig vara offer för den ryska maffian som utnyttjar henne som sexslav bestämmer han sig för att göra något åt det - först fredligt, men när det inte fungerar plockar han fram korkskruvarna och shotglasen.

McCall är naturligtvis mer än han verkar vara, och hans bakgrund innehåller helt andra saker än arbete på byggvaruhus. När han måste så blir han Liam-Neeson-i-Taken och uppvisar färdigheter på en nivå som ser coola ut men inte rimligen kan existera i verkligheten. Hade USA haft agenter som McCall hade världen sett annorlunda ut.

Bortsett från den väldigt långa startsträckan, det onödigt brutala och tydliga våldet och det tvångsmässiga behovet att avsluta med en gigantisk ammunitionsslösande slutstrid så är The Equalizer en trevlig liten film, med bra actionelement och spännande thrillerelement. Problemet är att den inte är en liten film. Den siktar på mer än den klarar. Det mest lovande i den sker sekunderna innan eftertexterna, och får mig att hoppas på en uppföljare.