"I knew the critics were going to bury us... None of those reviewers was psyched to see Bucky Larson and laugh. They go in with the mentality 'fuck these guys for making another movie.' They go in there to kind of headhunt. It makes me laugh because it's just so embarrassing. It makes them look like such morons."
Så sade Nick Swardson, stjärnan i Bucky Larson: Born to Be a Star, om de brutala sågningar filmen utsattes för. Det är hans sätt att avvärja kritiken och han kanske tror på det, men det är inte sant. Jag, och säkert många av dem som gör det här för pengar och inte bara för att de inte har något bättre för sig, skulle gärna skriva en positiv recension av en film från Happy Madison-gänget. Att vi inte gör det beror på att de gör usla filmer. Förutom Grandma's Boy, den var faktiskt bra.
Nu är Bucky Larson faktiskt inte horribel. Det var inget lidande att se den, den är inte tråkig, och även om jag inte minns några skratt så flinade jag i alla fall större delen av tiden. Visst, för det mesta var det inte skämten jag flinade åt utan det faktum att den här filmen faktiskt blev gjord, men det är i alla fall något. Och det fanns tillfällen då ett och annat avsiktligt skämt hade sin avsedda effekt. Det är bara det att de tillfällena försvinner i allt det andra, och att filmen försöker ge oss ögonblick av allvar samtidigt som den bränner all sin energi på att bestämt hävda att ingenting är på allvar och vi bara ska slappna av, hänga med och garva.
Titelns Bucky (Swardson) är en bävertandad, ful, korkad och orimligt naiv och oskuldsfull ung man som bor i en småstad i Iowa där det tydligen anses okej att smeta in sina könsorgan med jordnötssmör och ställa sig bland slickglada getter. Han får sparken från sitt jobb som påspackare på det lokala varuhuset och försöker trösta sig med filmkväll tillsammans med sina tre nördiga kompisar. Den här gången planerar de att titta på porrfilm, vilket Bucky inte begriper sig på och vi får avnjuta en sofistikerad scen där tre unga män i en Happy Madison-film förklarar för honom hur man masturberar och hur ofta de gör det. Han verkar inte fatta riktigt men blir hur som helst distraherad av att skådespelarparet i den valda filmen är hans föräldrar, Debbie "Rosie Bush" Larson (Miriam Flynn) och Jeremiah "Jim Spraysium" Larson (Edward Hermann). Bucky återvänder till sitt konservativa hem, får sina föräldrar att berätta sanningen om deras förflutna som porrstjärnor på sjuttiotalet, och inser sitt öde: han ska själv resa till Hollywood och bli porrstjärna.
Bucky har naturliga nackdelar: han är ful, han är oskuld, han har en oattraktiv dialekt, och han har andra egenskaper som traditionellt är dåliga för manliga porrstjärnor. Hans enda tillgångar är en benhård tro på sin egen potential och en självklar uppfattning om att detta är hans öde. Hans inledande försök att bli porrstjärna går som man kan vänta sig, men han träffar i alla fall servitrisen Kathy (Christina Ricci) som tycker om honom och hjälper honom hitta någonstans att bo så han slipper sova i buskarna. Han får kontakt med porregissören Miles Deep (Don Johnson) och porrstjärnan Dick Shadow (Stephen Dorff) och försöker få igång sin karriär.
Bucky Larson har flera scener jag inte ville se, flera scener jag ångrar att jag såg, och massor av scener som inte gav mig något. Framför allt verkar den - liksom många fyraåringar i sandlådan - ha missförstått humor. Löjliga, hojtade accenter är inte roliga i sig, och det är inte snoppar heller.
Och precis när jag försöker komma in i filmens mentalitet och se om det inte går att klämma ur den i alla fall ett riktigt skratt så spelar den några emotionella scener fullständigt allvarligt. Som om det går att ta Bucky på allvar, efter allt vi sett av honom. Det slutar med påklistrat feelgood och det vi minns är skämt som missade målet. Det är därför Bucky Larson: Born to Be a Star får en negativ recension, inte för att jag inte ville skratta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar