In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale (2006) - 1/6

"Uwe Boll makes terrible movies. Anyone who tells you otherwise is Uwe Boll." - Seanbaby

Uwe "the only genius in the whole fucking business" Boll har vad man skulle kunna kalla för ett dåligt rykte. Han är känd för att göra filmer som formellt är baserade på datorspel men som i själva verket nöjer sig med att stoppa in lite namn och blandade element i hans egen historia och krydda med våld och sex. Resultaten sågas konsekvent av kritikerna och sviks av publiken, och enligt sägnen har han fått fortsätta så här länge på grund av en lucka i den tyska skattelagen: en film som går back tillåter en hel massa skatteavdrag så att han och finansiärerna kan leva gott på att göra filmer som floppar. Det låter lite The Producers i mina öron.

På grund av detta dåliga rykte (eller möjligen trots det, med mig kan man inte veta säkert) har jag aldrig sett en Bollfilm. Detta sakernas tillstånd kunde naturligtvis inte få fortleva i oändlighet och när jag fick In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale som önskefilm visste jag vad klockan var slagen. Det här är alltså en film baserad på datorspelet Dungeon Siege som jag aldrig spelat och det jag vet om det kan sammanfattas med att man spelar en bonde som blir anfallen av ett monster. Jag är dock rätt säker på att Jason Statham inte var med i spelet.

Det är han i filmen. Han spelar bonden i fråga, en man vid namn Farmer (det är inte så dumt som det låter; han tog namnet därför att han var bonde på grund av någon filosofisk övertygelse om att man är det man gör - okej, det låter rätt dumt ändå). Farmer lever med sin fru Solana (Claire Forlani), sin son Zeph (Colin Ford) och sin förbitittande gamle vän Norrick (Ron Perlman) som föreslår att de ska gå med i armén för att dryga ut lantbruksinkomsten. Farmer är dock nöjd med sitt enkla liv och det är inte förrän den närliggande byn Stonebridge blir anfallen av beväpnade kruger (monster som hittills aldrig använt rustningar eller vapen), hans son dödas och hans fru förs bort som han bestämmer sig för att använda sig av sin orimliga stridsskicklighet.

Farmer snear på kung Konreid (Burt Reynolds; ja, Burt Reynolds som fantasykung, resultatet är precis vad man kan vänta sig) för att han inte skyddar sitt folk. I stället för att gå med i armén tar Farmer med sig Norrick och sin svåger Bastian (Will Sanderson) på frälsarstråt.

Bakom allt elände står den onde trollkarlen Gallian (Ray Liotta) som stjäl kraft från Muriella (Leelee Sobieski), som är dotter till den gode trollkarlen Merick (John Rhys-Davies). Gallian samarbetar med kungens onde brorson Fallow (Matthew Lillard) som i avsaknad av kungabarn är tronens arvtagare.

In the Name of the King känns som om någon kollat igenom kontemporär fantasy i bok-, film- och spelform och bestämt sig för att ta varenda tafflig kliché och placera dem i samma film, utan att ens försöka spinna dem lite grann. Farmer är den föräldralöse simple mannen med mystisk bakgrund som visar sig vara viktigare än han trodde - gissa vilka hans föräldrar var? Solana är hans kärleksföremål, nödvändig för att motivera honom och för att skurken ska ha någon att vara slemmig mot. Gallian är den nattsvarte skurken som inte har eller behöver någon annan motivation. Merick är den vise som hjälper till med råd och dåd men inte är med vid den sista konfrontationen. Zeph och Norrick är offren som ger hjälten anledning att hämnas. Och så vidare.

Framför allt syns arvet från Lord of the Rings tydligt. Flera scener är direkt stulna därifrån, om än anpassade efter en betydligt mindre budget, och karaktärerna kan mappas person för person. Farmer är Aragorn, hjälten med band till kungaätten som försöker kämpa emot sitt öde och behålla sitt enkla liv men till slut tar sitt ansvar. Merick är Gandalf, den vise magikern som ständigt vet mer än han berättar. Gallian är Saruman, den onde magikern som driver sitt spel genom tankekontroll (han fjärrstyr kruggeneraler via magisk Virtual Reality) och samlar ihop en armé av monster. Fallow är Grima, den fege förrädaren som försvagat kungen och arbetar för den onde magikern. Muriella är Eowyn, prinsessan som vill leva en krigares liv och till slut får det. Konreid är Theoden, den gamle konungen som tillbringat sitt liv med att kämpa för sitt rike och tänker avsluta det på samma sätt. Alvernas roll spelas av ett lesbiskt hippiekollektiv med magisk kontroll över klängväxter - hoppsan, jag nämnde visst inte dem ovan.

Det är många som kopierat Lord of the Rings och nästan ingen av dem har gjort det rätt, för de har inte fattat varför den historien fungerar. Den handlar inte om armé mot armé eller om Aragorn mot Saruman, den handlar om Frodo och Sam mot Sauron. Gissa vilka karaktärer som saknas i In the Name of the King? Frodo, Sam och Sauron.

In the Name of the King hade kanske kunnat bli underhållande som komedi, men ingenting i filmen spelas med något mindre än blodigt allvar. När skådespelarna i bättre fantasyfilmer lyckas uttala självmedvetet åldrade repliker är det en riktig bedrift; här misslyckas de och manuset ger dem föga hjälp. Den ende som tar sig ur det hela med hedern i behåll är Jason Statham, en skådespelare som jag tycker bättre och bättre om varje gång jag ser honom, huvudsakligen för att han är kapabel att spela precis vad som helst utan ironi. I en film som denna är han omistlig. Han verkar inte ha en aning om hur larvigt materialet är.

Detta är Uwe Bolls största budget någonsin och det syns. Det är inget fel på effekterna och jag tyckte riktigt bra om en magikerduell med leviterande, telekinetiskt styrda svärd. Hans grundläggande oskicklighet lyser dock igenom med en besynnerlig klippteknik som gör att vi får reaction shots från karaktärer som inte är närvarande. Vid ett tillfälle klättrade några ninjor upp i träd och softade där ett tag innan de dramatiskt hoppade ner, till synes utan anledning eftersom det var tomt runt dem. Det tog en stund innan de dök upp igen och vi fick veta vilken sida de var på.

In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale har kallats för den av Uwe Bolls filmer som inte är obegripligt usel utan bara vanligt dålig. Där håller jag med; den är bara vanligt dålig. Jag har sett betydligt sämre filmer, kanske rentav en och annan sämre film i samma genre. Men den har inte gett mig någon lust att se de av Uwe Bolls filmer som i så fall är obegripligt usla.