Jag har tidigare sagt att jag först reagerade på Donnie Darko med känslan "jag har ingen aning om vad jag ser men det är jättebra". Det var min andra reaktion också och reaktionen har inte förändrats ett dugg sen dess. Donnie Darko är totalt obegriplig, men den är underbar också. Den är en av det lyckliga fåtal filmer där det inte gör något att vi inte förstår ett enda dugg för vi älskar att hänga med på vägen.
Donnie Darko spelas av den då unge och oerfarne Jake Gyllenhaal som en plågad tonåring, smartare än de flesta och därför ständigt lite utanför. Han har ett ospecificerat mentalt problem som han ibland glömmer att ta sin medicin för. Om det är det problemet som gör honom till sömngångare är oklart, men en natt är det symptomet i alla fall väldigt tursamt för honom. Medan han är ute och promenerar faller en jetmotor ner på hans hus och krossar hans säng.
Motorn är ett mysterium. Inget plan saknar en motor - och att förlora en jetmotor är något man normalt märker - och inga plan ska ens ha flugit över familjen Darkos hus. Märkligare ändå är anledningen till att Donnie inte var hemma den natten. Han gick ut för att han drömde om en kanindemon vid namn Frank, som informerade honom om att världen ska gå under om 28 dagar, 6 timmar, 42 minuter och 12 sekunder.
Frank dyker upp i Donnies drömmar, berättar om framtiden och om tidsresor, och får honom att göra saker han inte borde men som visar sig ha djupare syften än man kan tro. Donnie går i hypnosterapi, bråkar med den tjockskalliga lärarinnan Kitty Farmer (Beth Grant) och livscoachen Jim Cunningham (Patrick Swayze i en prestation som får mig att sörja hans bortgång) som anser sig ha enkla svar på svåra frågor, och blir vän med den mobbade Gretchen Ross (Jena Malone) och den passionerade lärarinnan Karen Pomeroy (Drew Barrymore).
Donnie finner tid att diskutera smurfar med sina kompisar som inte riktigt hänger med hans hjärna och vad det lider får han förmågan att se vad människor kommer att göra i framtiden; besynnerliga former som liknar vattenormen i The Abyss sträcker sig ut från deras kroppar och visar vart de kommer att gå. På något sätt är Roberta "Grandma Death" Sparrow (Patience Cleveland) inblandad; hon är ett lokalt gammalt original som har för vana att gå ut till sin brevlåda och riskera livet i trafiken.
Donnie är en karaktär som fastnar i minnet och hans besynnerliga situation gör det samma. Han är en vanlig tonårspojke med problem, någon vi alla känner igen. Han är ständigt lite av en främling i verkligheten, lite utanför därför att han ännu inte förstått hur man bygger broar över människors olikheter. Hans familj och vänner tycker om honom, men de vet att han inte är riktigt som de. Riktigt hur mycket han skiljer sig vet de inte.
Donnie Darko är ännu mer annorlunda än Donnie själv. Det finns en komplex förklaring till den insnärjda och bisarra handlingen - den involverar tidsresor, Manipulated Dead och en Living Receiver - men det finns inte en människa som kan reda ut den enbart genom att se filmen och den som påstår att hen lyckades ljuger förmodligen om annat också. Vi får ett slags förklaring i slutet, eller snarare något som ser ut som om det kommer att bli en förklaring, det finns en aha-upplevelse men den når inte hela vägen fram. Det gör ingenting. Donnie Darko är briljant från början till slut och i en film som denna ska inte alla frågetecken rätas ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar