Det finns inte mycket att spoila i The Fountain; däremot är det här inlägget helt meningslöst och obegripligt om man inte sett filmen, därav spoilers-varningen. Om du gillar besynnerliga och vackra filmer, se den och återkom.
The Fountain började för mig som en film i samma stil som Donnie Darko, Mulholland Drive och Mr. Nobody: jag tillbringade den med att tänka "jag har ingen aning om vad jag ser men det är jättebra". Donnie Darko förblev sån till slutet (den som säger att hen förstod den direkt ljuger) medan jag åtminstone lyckades formulera en tolkning av Mulholland Drive och (i mindre grad) Mr. Nobody. The Fountain föll i den senare klassen; jag var till och med säker på att jag fattat vad det var som skaparen Darren Aronofsky hade försökt säga.
Sen hade jag en lunchdiskussion om saken med en arbetskamrat (ja, det är sånt vi lunchdiskuterar) och kom fram till att det kanske fanns fler synvinklar på det hela. En kort internetefterforskning grävde upp en redogörelse som hävdar att det bara finns en sann berättelse i The Fountain: nämligen den om vetenskapsmannen Tommy. Konkvistadoren Tomás är en karaktär i Tommys frus bok och munkastronauten Tom är en karaktär i bokens sista kapitel, som skrivs av Tommy efter hustruns död. Det är välskrivet, genomtänkt och solitt. Jag är inte lika säker längre.
Där fanns även en respons som inte höll med; enligt den är Tomás en fiktiv karaktär medan Tommy och Tom är samma riktiga person. Tommy lyckades verkligen besegra döden och han lever flera hundra år senare i ett futuristiskt rymdskepp tillsammans med det träd han planterade på sin hustrus grav. Det här är närmare min egen tolkning.
Som jag ser The Fountain är alla tre - Tomás, Tommy och Tom - samma person, som verkligen levde. Tomás hittade ungdomens källa och drack ur den. Hans förvandling var inte permanent men den lärde honom hur han kunde föra in Izzys själ i trädet som han sedan för med sig ut i rymden. Isabella och Izzy är också samma person; Isabella fick smaka av trädets sav och samma sak hände henne.
Femhundra år senare får hon cancer och evig ungdom hjälper inte längre. Tommy har samlat på sig en väldig massa kunskap de senaste århundradena (och bär själv på en del av svaret på dödens gåta) och gör allt han kan för att rädda henne, men lyckas hitta det yttersta svaret först när Izzy är död.
Vad är då poängen med allt det här? Jo, Izzy hade accepterat sin egen dödlighet och ville att Tommy skulle göra samma sak. Hon var aldrig rädd för döden, det var inte hon som reste tvärs över världen för att det fanns en liten liten chans att finna ungdomens källa. Tomás/Tommy/Toms hela liv har definierats av denna rädsla, denna drift att besegra döden som uppslukade allting annat. Därför förlorade han sin sista tid med Izzy och tillbringar ett halvt århundrade med att försöka återuppliva henne. Han har evigt liv men ingenting att fylla det med utom mer rädsla.
Det som händer i slutet är att Tom äntligen lär sig det som Izzy förstod hela tiden. Han slutar vara rädd för döden, accepterar sin dödlighet, och uppgår i intigheten.
Det var min tolkning i alla fall, och oavsett vilken (om någon alls) som stämmer så är det här en vacker och ovanlig film väl värd en titt. Några andra förslag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar