Henrik Schyffert föddes 1968, hade enligt egen utsago sin peak under 1990-talet, och har nu reducerats till att bli andrahandsval som intervjuobjekt i damtidningars kattartiklar. Han inleder sin enmansshow The 90s - ett försvarstal med att reflektera över detta med nostalgi, hur det till exempel kommer sig att de kläder han valde ut för sin show visade sig vara samma kläder han hade på sig onsdagen innan. Han bestämmer sig för att i showen helt skippa nostalgin, men det är naturligtvis omöjligt och kanske ännu ett utslag för den ironi som Schyffert (korrekt) hävdar utmärkte hans generation.
Jag är nästan tio år yngre än Schyffert och därmed är det en del som går mig förbi. När han började jobba gick jag i högstadiet. Ändå har Schyffert en enastående träffsäkerhet även för mig. Jag känner igen mig när han pratar om ironi och knarkarförhållandet till tecknad film, hur barnen rusade till Anslagstavlan för de få sekunderna med den tecknade gubben som blåser bort de uppsatta lapparna och sätter upp sin egen, hur nu en så egoistisk handling kunde få förekomma i Sveriges socialist-TV. Han läser TV-tablåer från 1977 och jämför dem med vad som sänds samtidigt som hans show; det genomgående intrycket är att utbudet är större men situationen ungefär densamma.
Om det bara hade varit humor med nostalgin som vapen så hade showen varit underhållande, men vi har sett många underhållande shower. Schyffert går betydligt längre än så, vilket han och hans likar ju är kända för. Plötsligt är det allvar, blodigt allvar, och publiken reagerar inte fort nog utan sitter fortfarande och småskrattar när Schyffert drar ner berättelsen i ett djupt svart hål. Han kommer tillbaka, men inte för alltid. Allvaret, just det som Schyfferts komikergeneration levde på att ignorera, är ständigt närvarande.
Schyffert lockar fram gapskratt när han pratar om sin egen terapi mot sängvätning, en historia som berättad i annan stämning låter ganska obehaglig. Han förklarar att man har två val: man kan skratta åt något, och man kan ta det på allvar. Hans generation struntade i allvarsalternativet och visste till slut inte ens själva när något var på allvar.
Han blir också djupt personlig på ett sätt som måste ha varit jobbigt för honom till och med under den åttionde föreställningen när han redan berättat de här historierna för femtiotusen andra. Han har gått från att inte ta något på allvar till att blotta det allra allvarligaste, om än fortfarande med skrattet som vapen. Jag påminns om Fyra nyanser av brunt, som visade oss något betydligt mörkare men ändå behöll känslan av att vara en komedi.
På nittiotalet visste jag knappt vem Henrik Schyffert var. På något sätt lyckades jag missa Killinggänget; jag såg aldrig NileCity eller Percy Tårar förrän långt senare trots att alla jag kände oavbrutet citerade dem och jag borde ha fattat att jag skulle gilla dem om jag väl tog mig en titt. Därför är kanske inte Schyffert en nittiotalssymbol för mig på samma sätt som för många jämnåriga, och jag kan tänka mig att många av mina gamla kompisar skulle vrida sig i skratt bra mycket mer än jag under The 90s - ett försvarstal.
Men rolig är den, även för mig, och känslosam är den, och Schyffert blandar dessa båda och skapar något som i slutändan blir ljust, livsbejakande, och positivt till framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar