Det är inget konstigt med att det finns en medioker skräckfilm från det tidiga åttiotalet med en dum premiss som inte rimligen kunde ha gjorts bra. Det konstiga är att regissören är Oliver Stone, mer känd för filmer som Born on the Fourth of July, Platoon och Wall Street, och att huvudrollen spelas av Michael Caine. Stone hade tydligen högtflygande planer redan från början då han erbjöd Oscarvinnarna Jon Voight, Dustin Hoffman och Christopher Walken rollen innan det blev Caines tur. Han behövde pengarna för att betala ett garage han skulle bygga och därför fick vi se löjtnant Gonville Bromhead ligga och brottas med en avhuggen hand. Det kanske inte borde vara förvånande. Det här är trots allt mannen som - och all respekt åt honom för det - om den fjärde Jaws-filmen sa "I have never seen the film, but by all accounts it was terrible. However I have seen the house that it built, and it is terrific".
Caine spelar Jonathan Lansdale, en serietecknare som är framgångsrik med sin hjälte Mandro. Han och hans fru Anne (Andrea Marcovicci) har äktenskapliga problem men de verkar trycka ner dem under ytan, förmodligen för dottern Lizzies (Mara Hobel) skull. Anne vill ändå att de ska tillbringa lite tid isär, vilket Jonathan inte alls är pigg på. De bråkar i bilen och det slutar med en olycka som sliter av Jonathans högerhand vid handleden.
Serietecknarkarriären är slut men äktenskapet är tillfälligt räddat; Anne tänker inte lämna honom medan han fortfarande är en deprimerad konvalescent. Jonathans agent Karen (Rosemary Murphy) vill att han ska fortsätta producera Mandro tillsammans med en annan serietecknare, men han gillar inte det nykomlingen gör med hans hjälte och det visar sig att de provserier han fått är nedkladdade med svart tusch. Det minns han inte att han gjorde. Samtidigt har han drömmar och halvvakna hallucinationer om händer som rör sig och fingrar som böjs där inga borde finnas. De hittade aldrig hans förlorade högerhand...
Handen dyker upp, först i Jonathans drömmar och sedan i filmens verklighet. Den kryper fram, verkar känna på sig vem som förorättat Jonathan, och är mordisk. Den förefaller också superstark även om det är svårt att veta säkert eftersom ingen som den stryper kommer på idén att försöka slita bort den, och den har definitivt något slags magisk kraft. Den tar sig för egen maskin från Vermont till Kalifornien och tycks alltid finnas i närheten när den behöver döda någon, oavsett var det sker. När vi ser den röra sig sker det betydligt snabbare än en hand borde kunna släpa sig fram, även om det naturligtvis är rätt svårt att avgöra exakt.
Naturligtvis måste det finnas twistar. En, två eller tre beroende på hur man räknar och vad man väljer att tro på. Och så ett slut som bara kan kallas ett slut för att det följs av eftertexterna.
Michael Caine är lika karismatisk och underhållande som alltid, men sällan (med förbehåll för att jag inte sett ovan nämnda Jaws-uppföljare och är rätt nöjd med detta sakernas tillstånd) har han lagt sin talang på sämre material. Han är det enda som räddar The Hand från att vara mördande tråkig och i stället gör den till ett utmärkt alternativ när det vankas bad-movie-night. Om en fånig kringkrypande mordisk hand inte räcker, vad sägs om filmhistoriens kanske minst subtila förförelsescen (ja, den slår den i The Graduate med hästlängder) följd av filmhistoriens kanske tråkigaste sexscen? Sällan har jag skådat två sexpartners som verkat få ut så ypperligt lite av akten. Man undrar varför de tyckte att det var mödan värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar