Audrey Hepburn vann en välförtjänt Oscar för sin roll i Roman Holiday. Hennes kronprinsessa från ett ospecificerat europeiskt land presenteras i en perfekt koreograferad inledningsscen; sekvensen gör alla hennes senare handlingar begripliga. Hon står på ett podium och skakar hand med en ändlös kö av högdjur och blir tvungen att i skydd av sin långa klänning låta ena foten glida ur skon så hon kan vicka på tårna och få igång blodflödet. Hon lyckas inte få på skon igen, så när det är dags att sätta sig ner hamnar den framför henne, synlig för alla. Få av oss har varit i exakt samma situation men vi vet ändå precis hur det i det ögonblicket känns att vara hon. Men när vi gör något pinsamt känns det obehagligt en stund, när Ann gör något pinsamt hamnar det på varenda förstasida i världen.
En av adelskarlarna som ingår i hennes följe får syn på skon och viskar till en annan. Den andre reser sig upp, låter Ann resa sig och de beger sig ut på dansgolvet så pass långsamt att Ann hinner få på sig skon igen och kan lämna ett tomt podium bakom sig. En potentiellt pinsam situation, skickligt och taktfullt uppklarad. Sådant är Anns liv, och det är väl därför hon blir hysterisk när hon på kvällen måste gå igenom nästa dags schema. Hon har redan tillbringat dag efter dag med att åka runt till olika europeiska huvudstäder och representera sitt land och när det nu är dags för Rom klarar hon inte av det längre. Doktorn ger henne något att sova på, men det hindrar henne inte från att ta sig ur slottet och börja dra runt Rom på egen hand. En ung vacker kvinna utan en lire på fickan, ute på ett försenat tonårsuppror.
När hon somnat på en parkbänk vid Fontana di Trevi (filmen spelades in på plats i Rom och tar varje chans att visa det; för en gångs skull är det dock berättigat då man i Rom inte kan ta två steg utan att stöta på en byggnad som i Sverige hade varit landets coolaste) har hon sån tur att den som hittar henne är den amerikanske journalisten Joe Bradley (Gregory Peck). Han undrar hur det är med henne men doktorns dekokter har slagit till och det går inte att få ur henne många vettiga ord. Det slutar med att hon får sova hemma hos honom och dagen efter inser han vem hon är. Här finns det ett scoop att hämta. Han värvar sin vän, fotografen Irving Radovich (Eddie Albert), och de tillbringar en dag med att göra allt som Ann alltid velat göra. Hon berättar inte vem hon är och både Joe och Irving håller tyst med att de redan vet.
Roman Holiday är en stundtals rolig, alltid underhållande, mjukt romantisk (naturligtvis blommar mer än platoniskt tycke mellan Ann och Joe), och lågmäld film som aldrig faller ner i klichéer och fyller sina mellanrum med mening. De här karaktärerna har inget behov av att hamra in i våra skallar vad de tycker och tänker; de säger lika mycket med tystnad och blickar som med ord. Trots sin plötsliga revoltlusta har Ann levt hela sitt liv som rikets representant och hon vet precis hur man ska uttrycka sig för att det ska stå rätt saker i tidningarna dagen efter. Joe och Irving är också väl bevandrade i den konsten även om de närmar sig den från andra hållet. Under den bitterljuva slutscenen lyckas de tre hålla ett privat samtal inför hundratals människor med kameror och mikrofoner, genom att fylla orden med mening som bara finns för just dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar