The Descent är en enormt välgjord film och jag önskar att jag tyckte bättre om den än jag gör. Den klarar Bechdeltestet så många gånger om att det spiller över till förtexterna (dess viktiga roller innehas av sex kvinnor som inte tillbringar filmen med att diskutera sina respektive pojkvänner) vilket fortfarande är tillräckligt sällsynt för att förtjäna uppmärksamhet. Den använder sina mörka grottmiljöer effektivt, den manipulerar skickligt tittarens psyke och den ger en isande genomgång av en situation som de flesta av oss bara behöver uppleva i våra mardrömmar. Skådespelerskorna börjar med att låta oss ana det som bubblar inuti dem för att sen släppa ut det i en stormflod.
Sarah (Shauna Macdonald) förlorade sin man och dotter i en bilolycka där hon själv och hennes två vänner Juno (Natalie Mendoza) och Beth (Alex Reid) också var med. Ett år senare får vännerna ut Sarah ur sorghuset; de ska grottforska tillsammans med Rebecca (Saskia Mulder), Sam (MyAnna Buring) och tjejgängets nykomling Holly (Nora-Jane Noone). Juno och Holly är vildingarna som vill testa nya saker och ta risker och det är Juno som leder gruppen ner i en grotta.
Så här långt är allt lugnt och trevligt för de sex, även om det finns hemligheter och känslomässiga spänningar bland dem; allt är inte som det verkar. Men så går allting hemskt fel och de är fast i grottan utan något sätt att komma ut. Nu följer The Descents bästa delar - och de är väldigt bra - när den mardrömslika situationen gnider grottklättrarnas psyken mot varandra. Gamla tankar kommer upp till ytan, sinnen börjar spräckas, och tittaren känner doften av skräcken.
Vi ser många filmer där saker händer som vi inte kan föreställa sig, och vi försöker inte heller. Vi vet ingenting om hur det är att vara spökjägare, elitsoldat eller stridskonstnär och vi kan lugnt luta oss tillbaka i soffan och njuta av det vi ser. The Descent bryter igenom det försvaret; här har vi en situation som vi inte bara kan utan blir tvungna att föreställa oss och kvinnornas reaktioner är blott alltför tänkbara.
Och här tar filmen en väldig vänstersväng som jag finner olycklig och som slet ut mig ur dess verklighet. Långt in i grottan stöter kvinnorna på bleka, hårlösa, människoliknande varelser, tydligen bosatta i den kalla mörka världen där nere men ändå sugna på människokött. Gruppen kollapsar i panik och förföljda av människoätarna flyr de blint genom grottorna.
Nu har The Descent tappat det tag om mig som den proffsigt skapade och höll. I stället för en ypperligt väl genomförd "vanliga människor tvingas reagera på en ovanlig situation" får vi se "vanliga människor jagas av kannibaliska Voldemort-lookalikes", en betydligt mindre allmängiltig historia och en som inte alls lyckades hålla mitt intresse.
Men jag älskar slutet. Där kom skräcken tillbaka och jag kan fortfarande framkalla en rysning i magen genom att tänka på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar