Hon dansade en sommar är en av de filmer som gjorde den svenska synden till ett begrepp och gav Sverige rykte som en lössläppt och moraliskt förfallen plats. Till skillnad från en annan gammal film med tematiska likheter - Swing it, magistern! - är den här filmens konflikt fortfarande begriplig för en nutida tittare.
Filmen inleds med en begravning. Prästen (John Elfström) avger en oförsonlig dom över den döda. Enligt honom är hon ett offer för den nutida förvillelsen som vänder ungdomarna från Gud. "Tung faller domen över förföraren", säger han, och då kan inte Göran (Folke Sundquist) lyssna längre utan försvinner springande därifrån. I den återblick som utgör huvuddelen av filmen får vi se hans syn på det som hände den sommaren och ledde fram till död och begravning.
Göran har precis tagit studenten och åker till sin farbrors gård på landet för att arbeta under sommaren. Där träffar han den yngre Kerstin (Ulla Jacobsson) och blir genast förtrollad av henne. Hon förefaller inte alls vara den förförare som prästen kallade henne; snarare håller hon sig undan från honom medan han försöker riva ner hennes försvar, övervinna hennes synbara blyghet och nå fram till hennes inre.
På bygden råder en kamp mellan de unga som vill dansa, spela teater och se film och den konservative prästen som tycker att allt sådant leder till elände. Han försöker hindra dem från att ha möten i skolbyggnaden men Görans farbror Anders (Edvin Adolphson) ger dem i stället tillgång till hans gamla loge vilket leder in honom i konflikten med prästen. Han vägrar ge sig; han står på ungdomarnas sida trots prästens makt i den religiösa trakten.
Göran lyckas trots motgångar och vuxnas motstånd vinna Kerstins hjärta. På sin tid skandalösa scener med nakenbad, kvinnobröst och antytt sex följer, och lyckan är nästintill total i denna vackert filmade och väl genomförda kärlekshistoria. Vi vet dock redan från inledningsscenen att lyckan inte kan vara. Den slutliga tragedin följer logiskt av det vi tidigare sett men ger ny mening åt begravningsscenen som både inleder och avslutar filmen.
Även om den centrala kampen mellan högkyrka och ungdomligt lättsinne inte är relevant i nutidssvenskens vardag är Hon dansade en sommar fortfarande giltig och dess spännande kamerarörelser och upprepade visuella temata förblir intressanta sextio år senare. Framför allt är den fortfarande en klassisk kärleksberättelse och värd att se för sin historiska betydelse. Vad den än har för överlevande kvalitéer är det bestående intrycket att det var en väldigt annorlunda tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar