Innan jag såg Jungfrukällan bestod mina samlade erfarenheter av Ingmar Bergmans verk av Det sjunde inseglet och Persona, och jag förstod inte varför han hade rykte om sig att göra ångestfyllda, långsamma, gråsvarta, deprimerande filmer. Det sjunde inseglet uppfattade i alla fall jag som livsbejakande och med ett positivt slut även om det inte går så fantastiskt för huvudpersonen (men hur kunde han vänta sig det när han redan märkts av Döden?) och medan Persona inte precis är en upp-och-hoppa-feelgood-film så är det ingen film som får tittaren att sträcka sig efter rakbladen heller. Jag tyckte dessutom om båda filmerna.
Jungfrukällan är däremot ångestfylld, långsam, gråsvart, och ja, även deprimerande. Den kravlar igenom en handling som inte fyller dess löptid och uppnår ingenting under den tiden. Det är en våldsam, brutal historia, en sorts kompetent och icke exploitativ version av I Spit On Your Grave vilket gör den mycket bättre än det vidriga verket, men det är ändå en berättelse vars berättigande undflyr mig.
Filmen utspelar sig under den svenska medeltiden, och sällan har väl den perioden framställts mer gyttjedystert än här. Töre (Max von Sydow) och Märeta (Birgitta Valberg) har en dotter, den vackra, dygdiga, oskuldsfulla och bortskämda Karin (Birgitta Pettersson). Hos dem bor också den med Karin ungefär jämnåriga Ingeri (Gunnel Lindblom), en ogift och gravid oäkting, som i inledningsscenen åkallar Oden. Det skulle inte ses med blida ögon av det kristna herrskapet.
Karin håller på att sova bort morgonen trots att det är hennes jobb att rida till kyrkan med Marialjusen. Hon lindar modern runt sitt lillfinger för att få klä sig i sina finaste kläder och lyckas även få fadern att gå med på att Ingeri ska få följa med för att få komma ur huset. Ingeri uppskattar säkert det men uppfylls av illa dold avundsjuka mot Karin, den äkta och kyska dottern.
Efter en stunds ritt skiljs de åt när Ingeri blir för rädd för skogens mörker. Hon hamnar hos en enögd asadyrkare medan Karin fortsätter och stöter på tre getaherdar. Hon erbjuder sig att dela sin matsäck med dem. Ingeri skyndar efter och får därför bevittna när två av de tre herdarna trycker ner Karin på marken, våldtar henne och sedan slår ihjäl henne med en påk. De stjäl hennes dyra kläder, fortsätter genom skogen och råkar hamna hos Töre och Märeta som oroligt väntar på att Karin ska komma hem igen.
Ingeri berättar för Töre vad som hänt och att det är hennes fel; hon bad Oden att det skulle hända, och det hände. Töre gisslar sig som en god kristen innan han går för att begå hämndens synd. När herdarna ligger döda lovar Töre Gud att han ska sona sin synd genom att bygga en kyrka.
Det är hela historien. Ett brott, en hämnd. Jag har rentav svårt att se vad det är för synd Töre begått, men kristna har ju sina egna idéer om det. Max von Sydow gör sitt bästa med en roll som inte ger honom mycket att arbeta med, Birgitta Pettersson är smärtsamt naiv och oskuldsfull eftersom tittaren vet vad som väntar Karin och Gunnel Lindblom stryker runt med det svartaste hat lysande ur ögonen.
Ingmar Bergman vet hur man berättar en historia, men här har han knappt en historia att berätta. Det är talande att Jungfrukällan är baserad på en gammal sång och inte är ett originalmanus av Bergman som Det sjunde inseglet och Persona; när han vet vad han vill säga är han briljant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar