Eli (Denzel Washington) vandrar genom ett postapokalyptiskt USA. Det är en hård värld fylld av kringvandrande rövargäng men Eli är en gudabenådad krigare, skicklig även för att vara actionfilmshjälte. Eli hittar till en kåkstad styrd av Carnegie (Gary Oldman), som lever med den blinda Claudia (Jennifer Beals) och hennes dotter Solara (Mila Kunis).
Carnegie letar efter en särskild bok, och Eli har en väldigt speciell bok i sin ägo. Det visar sig att böckerna är en och samma: bibeln. En kamp utbryter mellan Carnegie och Eli, som är ute på en gudagiven mission att föra sin bibel till västkusten där det enligt en kroppslös röst finns en säker plats för den.
Min genomgående känsla när jag ser The Book of Eli är en av bekantskap. Jag har sett allt det här förut. Jag har sett den förstörda världen där civilisationens rester ligger utspridda. Jag har sett de hänsynslösa rövarna i sina trasor. Jag har sett den mystiske vandraren med övermänskliga stridsfärdigheter. Jag har sett actionscenerna med omöjligt snabba rörelser och ännu snabbare klipp. Jag har sett den improviserade staden som försöker vara en civilisationens högborg. Jag har sett dess ledare, en smart men grym man som verkar styra huvudsakligen genom sin personlighet.
Det The Book of Eli försöker göra annorlunda är sitt religiösa stråk, men det faller tämligen platt. Varför är Carnegie ute efter bibeln? Han verkar inte vara en vidare from man. Framför allt undrar jag om någon av människorna bakom filmen någonsin öppnat en bibel. Det rör sig inte om en bok full av kärlek och visdom. Den är en kulturell artifakt av enorm betydelse och borde verkligen bevaras i tiden efter katastrofen, men inte på grund av lärdomarna den innehåller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar