Sylvester Stallones karriär kunde ha sett så annorlunda ut. De första åren i branschen gjorde han diverse småroller och väntade på sin chans; det var då han deltog i mjukporrfilmen Party at Kitty and Stud's som efter hans genombrott döptes om till The Italian Stallion.
Sen såg han Muhammad Ali boxas mot den okände Chuck Wepner, som höll ut i femton ronder och vid ett tillfälle lyckades slå ner Ali. Stallone fylldes av inspiration och skrev manuset till Rocky på tre dagar. Han fick spela huvudrollen i en prestation som jag kommer att försvara tills min gravjord kallnat, filmen nominerades för tio Oscar och vann två, och världen låg till synes för Stallones fötter.
Han gjorde några Rocky-uppföljare och sin karriärs näst bästa roll i First Blood, och sen började det gå utför. I stället för att använda den talang han faktiskt visat började han använda musklerna och spottade ur sig mediokra actionfilmer i en till synes oändlig parad: Cobra, Over the Top, Tango & Cash, Cliffhanger, Demolition Man, Judge Dredd... det är svårt att se de här filmerna och fatta att huvudrollsinnehavaren faktiskt nominerats till en Oscar för bästa manliga huvudroll.
Så i stället för att vara känd som en mästare på att spela hårdingar är han känd för att göra filmer som Daylight, filmer som till synes saknar existensberättigande och inte innehåller något som vi inte sett tusen gånger innan.
Här är Stallone den före detta ambulansföraren Kit Latura som numera arbetar som taxichaufför. Han råkar vara i närheten när en explosion skakar en vägtunnel och skrider genast till handling. Hans försök till hjälp slutar med att han fastnar nere i tunneln tillsammans med en liten grupp överlevande som bland annat innehåller filmens enda hyggliga skådespelarprestation: Viggo Mortensen som den PR-klipske äventyraren Roy Nord. Tyvärr dör han kort efteråt och det enda vi har kvar är en blek grupp människor som aldrig lyckas fånga vårt intresse.
Daylight är en tretton-på-dussinet-film som tar sig själv på alldeles för stort allvar och inte har något att tillföra ett välkänt schema. Människor måste dö, någon måste osjälviskt offra sig, Stallone måste få vrida sig i ångest, och det måste sluta med att hjälten lyckats rädda livet på alla utom sig själv och en snygg kvinna, och de tror att de ska dö men det finns en sista chans som är en på miljarden och nämndes tidigare i filmen, och ni vet hur det går.
Jag antar att de här filmerna gör pengar eftersom de fortsätter pumpas ut, och jag antar att Stallones namn fortfarande drog en och annan biotittare i mitten på nittiotalet. Och visst, han hade kanske inte varit lika framgångsrik om han hade valt att göra känsliga dramafilmer i stället för blodig, tanklös action. Men jag kan inte låta bli att undra hur hans filmografi ser ut i det parallella universum där han aldrig gjorde Cobra.
4 kommentarer:
Copland var bra, den var Stallone med i, om jag inte minns fel.
Jag tänkte skriva något som började med "Jo, han har ju gjort en och annan bra film, som..." men sen läste jag hans filmografi och insåg att det faktiskt knappt fanns några. Han gjorde en röst i Antz och Demolition Man var i alla fall underhållande, men det var så nära jag kom.
Cop Land har jag inte sett.
Snygg tillrättavisning. Cop Land ska det givetvis vara. :-)
Se den.
Jag måste vara en riktigt arrogant subba för att det ska vara så lätt för folk att tolka in en tillrättavisning i allt jag säger.
Skicka en kommentar