Easy A (2010) - 3/6

Easy A är ännu en av de filmer vars karaktärer försöker låta som om de verkligen just hittade på sina djupt genomtänkta, överdrivet korrekta repliker. Många av de filmerna är väldigt bra och framför allt väldigt roliga; det är de som får det att fungera. Easy A når tyvärr inte fram till det. Emma Stone, som spelar huvudrollen Olive Penderghast, var bra i Zombieland, Superbad och The Help (även om jag inte tyckte om att hennes karaktär behövdes i den senare), men här framstår hon hela tiden som lite grann för självmedveten. Hon pratar som en vuxen, men hon låter som om hon vet det, inte som om det kommer av sig själv.

Det är likadant med alla de yngre skådespelarna. Aly Michalka som bästa kompisen Rhiannon, Amanda Bynes som tokkristna fienden Marianne, Dan Byrd som gaykompisen Brandon. Penn Badgley som barndomskärleken Todd klarar sig bäst, kanske för att han inte behöver tillbringa så mycket tid med att vara en slagfärdig filmunge. Han håller sig till de allvarligare bitarna, och de är de bästa i Easy A.

Betydligt mer framgång hittar vi hos de äldre skådespelarna. Även om jag inte är förtjust i Malcolm McDowells stereotypt auktoritära rektor så är Olives föräldrar (Stanley Tucci och Patricia Clarkson) roliga, charmiga, och kanske mina favorit-föräldrar-i-tonårsfilm någonsin. De påminner inte lite om Junos föräldrar. Vi har också Thomas Haden Church som Olives favoritlärare och Lisa Kudrow som hans fru och skolans kurator.

Det här är vuxna som inte är de moralistiska, pekpinneviftande skuggfigurer vi brukar få se. Emma Stones roligaste - och filmens bästa och mest minnesvärda - scener är med Tucci och Clarkson och Bryce Clyde Jenkins som spelar hennes lillebror, och då är hon riktigt rolig. De har den sortens förhållande jag önskar att jag kommer att ha med mina barn. Här ser vi vad Easy A hade kunnat vara.

Men de yngres prestationer är inte nog för att få den dit. Den har sina bra perioder och jag älskar slutscenerna, men den tillbringar för mycket tid med att försöka vara rolig på ett sätt som inte passar in och den inte lyckas med.

Historien rör den härva av lögner som Olive blandar in sig i. Det börjar med en liten lögn - hon vill inte följa med Rhiannon och hennes nudistföräldrar och campa så hon påstår att hon har en dejt med en collegekille. Men det leder till att Rhiannon utgår ifrån att hon förlorat oskulden, och till sist erkänner Olive något som aldrig hände, och det hör Marianne som bestämmer sig för att i sin kristna kärlek börja sprida ryktet om Olive, och så är det igång.

Homosexuelle Brandon får nästa briljanta idé: han och Olive ska låtsas att de haft sex med varandra så att Brandon inte behöver bli utsatt för homofobi längre. Det krävs en del tjat, men Olive går med på det. Brandon blir inte den siste. Innan hon riktigt förstått vad hon gett sig in på har hon blivit ett slags imaginär prostituerad som tar emot presentkort (alltid presentkort, av någon anledning) för att låtsas ha haft sex. Det låter som en väldigt bra affärsidé, men det finns förstås en baksida. Stora slutshamingmaskinen rullar igång.

Det är här Easy A börjar bli bra och upprätthåller det ett tag. Olive bestämmer sig för att anamma det alla säger om henne - om de tror att hon är en hora ska hon bli den största hora de nånsin sett. Det gör hon bra, men det belyser också ett grundproblem med filmens premiss: att en tonårstjej som ser ut som Emma Stone någonsin var så osynlig och för killar ointressant som hon påstår.

Jag förstår att och varför skådespelerskor i allmänhet är vackra, men när rollen särskilt kräver en som inte är överdrivet attraktiv så kan man väl hitta en sådan? Annars blir det som här eller i Little Children, där en lika-vacker-som-vanligt Kate Winslet spelar en oattraktiv förortsmorsa, avundsjuk på den vackra grannkvinnan. Totalt otroligt. Ge i stället chansen till någon som inte ser ut som Emma Stone eller Kate Winslet och se vad som dyker upp.

Det är förstås inte det enda problemet med filmens handling. Olive får så många "kunder" att det måste vara rätt välkänt att hon låtsas ha sex med killar, så vilka är alla de här som tror att hon verkligen är vilt promiskuös? Hur hålls hemligheten? Och varför - som hon själv undrar - dyker det inte upp någon som bara vill dejta henne eller få henne i säng? Vi får aldrig några svar på det.

Easy A är som bäst när den är allvarlig, och då är den emellanåt riktigt bra. Slutet, budskapet, karaktärerna, allting funkar. Det som inte fungerar är att den försöker vara knasigt egensinnigt rolig, vilket hade kunnat lyckas och göra den bättre, men tyvärr misslyckas och gör den sämre.

Kiss Shot (1989) - 4/6

Sarah Collins (Whoopi Goldberg) är en ensamstående och skuldsatt mor till en liten dotter, Jenny (Tasha Scott). När hon blir av med jobbet och börjar känna sig trängd av fordringsägarna kommer hon ihåg biljardskillsen från ungdomen. Hon söker sig ut i spelet igen och börjar spela för pengar.

Fullt så enkelt är det förstås inte. Det är inte bara snälla pojkar hon är skyldig pengar och i biljardvärlden finns det en och annan som inte är lätt att ha att göra med. Hennes halvmanager Max (Dennis Franz) finns där för att hjälpa henne och han visar sig ha mod så det räcker och blir över.

Samtidigt som Sarah slår sig fram i biljardkretsarna försöker hon komma närmare sin dotter. Innan jobbade hon bort dotterns liv, nu riskerar hon att spela bort det. Men det är inte lätt att leva på biljard och ibland måste hon prioritera. Det hela bygger naturligtvis upp till en avslutande turnering som allt hänger på, och där motståndaren är någon alldeles speciell.

Det låter hemskt formulaiskt, och det är det ärligt talat också. Det finns inte många överraskningar i Kiss Shot och det är kanske ingen film som fastnar i huvudet. Men den är riktigt charmig och medan jag såg den blev jag förvånad över hur mycket jag faktiskt brydde mig om Sarah och Jenny.

Dessutom finns det alldeles för få biljardfilmer. Man tycker att det spelet borde vara perfekt för att behandlas filmiskt, men jag vet inte om jag någonsin sett det som ett huvudämne förutom här och i The Color of Money, en av Tom Cruises sämre "det är åttiotal och jag är en självsäker fan"-filmer.

Don Juan DeMarco (1995) - 6/6

En man i slängkappa, hatt och mask kallar sig don Juan DeMarco och presenterar sig som världens störste älskare. Män som säger sådant om sig själva brukar inte ha rätt, särskilt inte om de säger det vid tjugoett års ålder, men ur don Juans mun låter det anspråkslöst och han bevisar det kort efteråt när han sätter sig ner mittemot en främmande kvinna som i en restaurang väntar på sin man, och förför henne med ord och beröring. Det är en nästan omöjlig scen att göra trovärdig och jag väntade mig att himla med ögonen innan den var klar, men vem kunde ana? Den fungerade.

För att njuta av den här filmen måste jag acceptera att den är en fantasi. Jag måste hitta tillbaka till mitt sextonåriga jag som fortfarande trodde att det fanns en magisk sexnyckel - för övrigt en illusion som lever kvar hos alltför många som är mycket äldre än så. Det är inte alltför svårt. Det hjälper förstås att don Juan spelas av Johnny Depp, som både är en av världens vackraste människor och en av sin generations största skådespelare. Det här är den sortens roll han är specialist på. Han ser ut och rör sig som världens störste älskare och han talar med en spansk accent som låter så falsk och inövad att den nästan slår över och blir äkta.

Han kan förstås omöjligen vara den verklige don Juan, främst därför att det aldrig fanns en verklig don Juan. Men själv är han övertygad, och han har en heltäckande bakgrundshistoria som han gärna delar med sig av. Efter ett besynnerligt självmordsförsök - han kräver att få möta don Francisco da Silva, den störste fäktaren i världen, så att han kan dö med ära - hamnar han på mentalsjukhus där doktor Mickler (Marlon Brando) ser till att få jobbet att nå fram till honom. Han ser sig själv bli en ivrig lyssnare medan den unge mannen berättar sitt livs historia, som verkar tagen ur lord Byrons dikter om don Juan.

Don Juan har en distraherande effekt på sjukhuset. Ganska snart får kvinnliga sjuksköterskor inte ta hand om honom längre men när de ersätts med en biffig karl ("Tiny" Lister) så slutar det med att han flyttar till Madrid. Doktor Mickler är inte heller opåverkad. Han lever i ett mångårigt äktenskap med sin fru Marilyn (Faye Dunaway), och de är sådär hyggligt lyckliga att de aldrig riktigt har funderat på om det skulle kunna vara bättre. Doktorns unge patient sätter griller i huvudet på honom och han börjar tänka på sådant som passion och inre närhet, vad det är hos don Juan DeMarco som gör att både kvinnor och män påverkas så av honom, och om det är något man kan finna hos sig själv.

Samtidigt lyckas Don Juan DeMarco med konststycket att locka fram skratt ur den - på sätt och vis - fundamentalt tragiska berättelsen, för det här är en komedi också. Återigen är en del av förtjänsten Johnny Depps, för han gör sin förförare med överdriven accent till en figur som både är hjärtevärmande och rolig, men i den roligaste scenen deltar han faktiskt inte alls. Jag skrattade mig igenom den scenen, inte på grund av skojiga repliker utan på grund av den omöjliga, oväntade situationen. Jag förstår fortfarande inte vad som hände där, eller vad sanningen egentligen är bakom Depps karaktär.

Men som filmens bästa replik, och en av filmhistoriens bästa tvåordsrepliker, gör klart i den underbara slutscenen så behöver jag inte förstå det heller. Det räcker att leva i don Juans värld en stund, se alternativet, och välja.

One Hour Photo (2002) - 2/6

Här har vi en film som fick bra recensioner och gav mig ingenting. Jag gräver i den för att försöka hitta det de andra recensenterna såg däri, men slutar med två tomma händer. Vad är detta förutom en sämre version av historier vi har sett många gånger förut?

Huvudpersonen är Seymour "Sy" Parrish (Robin Williams), en väldigt ensam man som arbetar med att framkalla fotografier - ett yrke som väl praktiskt taget dött ut under de tio åren sen den här filmen släpptes - och genom bilderna han ser försöker bekämpa sin ensamhet. Hans favoritkunder är familjen Yorkin och genom åren har han skapat sig en egen samling av deras bilder.

Du kan redan räkna ut vart det här är på väg. Naturligtvis kommer Sy att gå för långt - det har han förstås redan gjort, det är inte okej att spara privata exemplar av kunders bilder - och korsa gränser medan det långsamt går upp för familjen Yorkin att den vänlige leende mannen i Wal-Marts fotobutik i själva verket är en besatt galning.

Sy har byggt sitt liv runt familjen Yorkin. Han har ingen egen tillvaro så han måste stjäla någon annans, och den måste vara fullkomlig. Om minsta spricka visar sig i den perfektion som Sy inbillar sig att familjen lever i, då vet man inte vad han kan få för sig att göra.

Det är en ganska tunn historia så den måste fyllas ut rätt ordentligt, med Sys försök att komma närmare familjen Yorkin och hans problem på jobbet som bara gör honom än mer labil. Sy blir bara mer och mer obehaglig allt eftersom filmen fortgår, men aldrig på ett sätt som gör att vi vill följa honom och se vart det blir av. Snarare känner vi samma sak inför honom som familjen Yorkin börjar göra: vem är den här karlen och hur blir vi av med honom?

Framför allt slutet var en besvikelse. One Hour Photo kunde ha räddat sig med en innovativ sistaakt. I stället avslöjas en hemlighet i slutscenerna, men inte en hemlighet som får oss att hoppa till och inse hur det låg till hela tiden. Den känns snarare som en axelryckning, särskilt som den avslöjas på ett så stelt och djupt onaturligt sätt.

Det fanns en tid när Robin Williams fick - och förtjänade - en Oscarnominering så fort han gjorde något allvarligare än Father's Day. One Hour Photo markerar med all tänkbar tydlighet slutet på den eran. Men det är inte hans fel; jag tror inte att någon hade kunnat göra något bättre av detta.

Feature: Listor, favoriter och betyg

Så här i början på ett nytt år dyker det alltid upp listor. 2012 års bästa filmer, 2012 års sämsta filmer, roligaste, tråkigaste, mest actionpackade, sorgligaste, hångligaste, vackraste. Filmerna som blev de största besvikelserna och som överträffade alla förväntningar. Tankarna går naturligt i de banorna så här vid artificiella epokskiften.

Dessutom har jag suttit och läst Roger Eberts artikel om "The greatest movies ever made" och lärt känna FlickChart, som försöker skapa en lista över ens favoritfilmer genom att matcha filmer mot varandra tills de är rankade. Så jag har funderat en hel del på listor, favoriter, och det här med att bedöma filmer - eller konst i allmänhet - över huvud taget.

Jag har sagt att Casablanca är min favoritfilm, men det var med tillägget "om jag tvingades välja med en pistol mot skallen". Är Casablanca alltid den film jag helst skulle vilja se en gång till? Absolut inte. Men det är en film jag alltid kommer att gå tillbaka till och som varenda gång är lite bättre än jag minns den.

Det är den dock inte ensam om. Bland filmerna jag har recenserat här är väl mina favoriter, förutom Casablanca, Lord of the Rings, Up, Before Sunrise, Before Sunset, 12 Angry Men, Conspiracy, Sin City, The Dark Knight och 12 Monkeys. Därtill kan vi lägga Star Wars-trilogin, Grosse Pointe Blank, High Fidelity, Tillsammans, The Big Lebowski, True Romance, Pulp Fiction, Patrick Stewart-versionen av A Christmas Carol, Terminator, Fight Club, Interstate 60, The Hudsucker Proxy, Tombstone, Pirates of the Caribbean: Curse of the Black Pearl och Rounders. Där har vi filmer som jag kan sätta på precis när som helst och veta att jag har ett par njutbara timmar framför mig. Jag kan ramla in dem halvvägs igenom en TV-visning och stanna till slutet om jag kan. Så där har vi väl på något plan min topp-25-lista av filmer någonsin.

Men de är förstås inte alla tekniskt fulländade eller sanslöst packade med genialitet. De är bara filmer jag älskade första gången jag såg dem, som hållit igenom massor med tittar, och framför allt: som jag sett tills de blev gamla vänner. Det är nog Up och 12 Angry Men som jag sett lägst antal gånger och de slog mig helt enkelt så hårt att jag visste att de skulle bli favoriter. Andra filmer hade lika gärna kunnat hamna på den listan, men jag har kanske bara sett dem en gång.

Så om jag skulle välja de bästa filmerna enligt någon låtsasobjektiv skala (eftersom objektivitet naturligtvis är omöjligt nonsens när det gäller konst) skulle listan se annorlunda ut. Casablanca, Lord of the Rings, 12 Angry Men, Sin City, 12 Monkeys, Star Wars, The Big Lebowski, Pulp Fiction och Fight Club skulle nog fortfarande finnas med, och resten skulle kanske vara Ikiru, Blade Runner, Memento, Clerks, Rocky, Harvey, Dark City, Ben-Hur, Stranger Than Fiction, The Man Who Wasn't There, Chinatown, Festen, Gran Torino, Treasure of the Sierra Madre, Gone Baby Gone och Den gode, den onde, den fule. Så där har vi en annan personlig topp-25-lista och ja, det känns som om jag glömmer några dussin filmer som förtjänar en plats.

Efter att ha tutat in 700 filmer på FlickChart har min topp-25-lista där blivit Casablanca, The Dark Knight, Blade Runner, Star Wars, Sin City, The Big Lebowski, Up, Clerks, Batman Begins, Fight Club, Memento, Hugo, Watchmen, Aliens, Pirates of the Caribbean: Curse of the Black Pearl, The Lord of the Rings: The Return of the King, Ikiru, Before Sunrise, Raiders of the Lost Ark, A Clockwork Orange, Leon, The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring, High Fidelity, Tombstone och True Romance. Ett par oväntade inhopp men där har vi ännu en personlig topp-25, och där finns inte en film jag inte ställer mig bakom.

Detta illustrerar tydligt grundproblemet med att bedöma film. Om man har ens en liten smula mångsidighet i sin smak så kommer det aldrig att gå att jämföra filmer med varandra och komma fram till ett entydigt svar. FlickChart är faktiskt ett fantastiskt instrument för att nå just denna insikt. Där får man alltså upp två filmer och väljer den bättre av dem, och på så vis konstruerar den en lista över favoritfilmer.

Ofta är det lätt - Casablanca eller Signs? Men så får man smaka Kung Fu Panda mot Mulholland Drive och på vilken basis är det egentligen tänkt att jag ska kunna avgöra det? Den ena är en skojig, mysig tecknad film om en söt panda som finner sin inre styrka och den andra är en mindfuckkavalkad om svartsjuka och vansinne sprungen ur försmådd kärlek. Tror jag.

Det är omöjligt. Ändå är det något liknande jag utsätter mig för varenda gång jag ska betygsätta en film, och det är just därför jag bryr mig mycket mindre om betyget än många av mina läsare; jag har bara med det för att det är ett kvickt sätt att framföra vad jag tyckte och för att folk verkar vilja ha det. Jag hoppas att det jag skriver är betydligt viktigare än den ensamma lilla siffran.

För, som en läsare uttryckte det: "Du kan ju inte säga att Pi är bättre än Cinderella Man!". Nä, det kan jag nog inte, men samtidigt är det ju just det jag gjort när jag gav Pi en sexa och Cinderella Man en femma. Det reflekterar vad jag kände medan jag såg filmerna, hur mycket jag brydde mig om dem, vilka minnen de gett mig, vad jag tyckte om filmkonsten, vad jag tyckte om skådespelarinsatserna och berättelsen, men det är helt omöjligt för mig att säga att den ena är bättre än den andra. Pi är en besynnerlig mental skuggthriller om besatthet, förföljelse och religion medan Cinderella Man är en fighting-spirit-boxningsfilm om en god och stolt man. Hur ska man väga dem mot varandra?

Man kan gå efter kriterierna "Vad försökte filmen göra?" och "Hur väl lyckades den?". Ibland försöker jag göra det. I så fall ska Cinderella Man bedömas efter hur nära den kommer sin egen bästa tänkbara version. Den ultimata slå-ur-underläge-boxningsfilmen. Men det innebär förstås att jag ibland skulle bli tvungen att ge toppbetyg till filmer som jag bara fann tråkiga eller äckliga, förutsatt att de riktade in sig mot The Human Centipede-fansen.

Något liknande gör jag när dumma actionkomedier får positiva recensioner, förutsatt att de inte är irriterande dumma och att de inte ger sken av att försöka vara något mer än dumma actionkomedier. Om du frågar mig vad jag tyckte om Happy Feet vill du inte veta om den är en ny Bridge on the River Kwai, du vill veta om den är en ny Lejonkungen. Varje film bedöms på sina egna meriter, men om filmen siktar så lågt att dess bästa träff ändå inte skulle göra något för mig - ja, då är det en skitfilm i alla fall.

Och i slutändan handlar det förstås om känslor. Satt jag och darrade och hoppades och gnydde till och levde mig in i filmen så mycket att jag glömde att det var en film? Då är det en sexa. Blev jag arg för att jag slösade bort min tid på den här skiten? Då är det en etta. Vilket mycket väl kan innebära att en films betyg beror på vilket humör jag råkade vara på just den dagen. Och om någon kan lösa det problemet får ni gärna höra av er.

Daredevil (2003) - 2/6

Matt Murdock (Ben Affleck) är en blind advokat med en hemlighet: samma barndomsolycka som tog ifrån honom synen gjorde hans övriga sinnen superstarka och gav honom en fladdermusliknande sonarförmåga. Han har tränat sig i närstrid och vighet för att kunna vara den akrobatiske Daredevil, som jagar brottslingar som undkommit rättvisan. Japp, det är ännu en superhjältefilm i det senaste årtiondets ström av superhjältefilmer. Rätt många av dem är riktigt bra. Några av dem är rätt dåliga, som Daredevil.

Fienderna är lönnmördaren Bullseye (Colin Farrell), ninjan Elektra (Jennifer Garner) och bossen Kingpin (Michael Clarke Duncan). Vi har alltså en lillskurk, en storskurk och en skurk som omvänds till den goda sidan. Helt enligt receptet. Och där har vi just problemet med Daredevil, det som gör den dålig.

Den är tekniskt välgjord. Ben Affleck är, trots den kraftiga svacka hans karriär gick igenom tills han kom tillbaka med Gone Baby Gone och The Town, en bra skådespelare. Jag tror inte att det hade gått att hitta en bättre Kingpin än Michael Clarke Duncan, och Colin Farrell och Jennifer Garner gör precis det de är där för att göra. Joe Pantoliano och Jon Favreau funkar som de goda killarna. Jag har inget specifikt att klaga på, förutom att alltihop är så bedövande vanligt.

Det är en vanlig ursprungshistoria, en vanlig superhjälte med en vanlig dräkt, vanliga skurkar och vanliga bifigurer och vanlig dramaturgi som slutar i en vanlig uppföljarmöjlighet. Dramat är ytligt, actionscenerna funktionella och handlingen förutsägbar. Det är hyggligt underhållande under tiden, det blir aldrig tråkigt eller uselt, det är bara fullständigt mellanmjölkmediokert. Så fort eftertexterna rullar måste jag anstränga mig för att minnas nog av den för att kunna skriva den här recensionen.

A Perfect Murder (1998) - 5/6

Den stenrika arvtagerskan Emily Taylor (Gwyneth Paltrow) är gift med Gordon Gekko-typen Steven (Michael Douglas), men det är inget lyckligt äktenskap. Vi får aldrig veta exakt varför - Emily förklarar för bästa väninnan Raquel (Sarita Choudhury) att Steven inte är intresserad av henne - men när de pratar med varandra hör vi att känslorna är låtsade.

Det har drivit Emily till den känslige, konstnärlige bohemen David Shaw (Viggo Mortensen, även i verkligheten konstnär; han målade själv sin karaktärs tavlor) och hans avskilda konstnärsateljé, men framför allt hans säng. Och det är ungefär så mycket jag vill avslöja av handlingen, och då bara för att filmen själv avslöjar så mycket under de första tio minuterna.

A Perfect Murder börjar som ett ganska ointressant stycke filmkonst, med tre obehagliga typer som gör elaka saker mot varandra. Steven är en kall, okänslig make, Emily är otrogen i stället för att göra det rätta och skilja sig, och David har inga problem med att vara den andre mannen, och så har han förstås hemligheter. Det har de alla tre. Till att börja med trodde jag att det skulle vara en av de trista filmer där jag sitter och undrar varför jag borde bry mig om de här svinen.

Men sedan kommer intrigen igång, svinen börjar planera bakom varandras ryggar, de ljuger för varandra, och filmen gör något alldeles för sällsynt när den inte skriver oss på näsan vad som är lögn och vad som är sanning, vem som vet vad och hur de vet det, vem som ligger bra till och vem som är en hårsmån från katastrof. Den litar helt enkelt på att vi är smarta nog att hålla reda på alltihop. Det är en njutbar ynnest att inte få handlingen nertryckt i halsen.

Särskilt när det är en så här bra handling. När vi undrar över varför en karaktär gör det hen gör, så får vi svaret. Och det fungerar, det går ihop i slutändan. A Perfect Murder tar inga genvägar och fuskar inte. Den skapar ett mysterium, den skapar en komplicerad intrig, och den får oss att bry oss, undra, fråga vad som kommer att hända härnäst.

Tyvärr har den också sina problem, ett par av dem allvarliga. David Shaw är en tråkig roll för den skicklige, karismatiske Viggo Mortensen och mycket riktigt hittar han ingenstans att bli av, även om han med bravur levererar filmens bästa replik. Michael Douglas har spelat såna här roller många gånger förr men den här gången hittar han inget djup, bara yta. Ett fåtal gånger skiner känslor igenom, men större delen av tiden är hans Steven Taylor en robot och inte på ett sätt som får mig att tro att det var med flit. Gwyneth Paltrow gör visserligen den förmodligen bästa roll jag sett henne göra; tyvärr är det ingen svår tävling att vinna. Det är bara Proof som ger konkurrens.

Och när den når slutet väljer A Perfect Murder den korkade utvägen, vilket är väldigt synd hos en så här pass intelligent film. Vi har sett det så många gånger förr och det är alltid lika irriterande. När det är dags att runda av tar man den trygga, välkända utvägen. Det är mitt största klagomål på den, men det ändrar inte att den är och förblir ett överlägset exemplar inom sin genre.

127 Hours (2010) - 6/6

Aron Ralston är bergsklättraren som fastnade med handen under ett fallande klippblock och tillbringade fem dygn där, fången i en klyfta, innan han skar av sig handen, klättrade nerför en tjugo meters klippvägg och gick tills han hittade någon som kunde hjälpa honom. Aron Ralston är hårdare än jag. I sin bok Between a Rock and a Hard Place berättar han att många har sagt till honom att de inte skulle klara av det han gjorde. Att de inte skulle kunna skära av sig handen för att överleva. Han säger tillbaka att det skulle de visst. Det vet man inte förrän man måste.

I det sista har han förstås rätt. Man kan mycket mer än man tror och man vet inte sina gränser förrän man testar dem. Men jag tror verkligen inte att han har rätt i det första. Jag tror jag skulle köra den där slöa kniven i halsen innan jag körde den i armen. Aron Ralston är hårdare än jag.

Men låt oss nu säga att jag gjorde det, och att jag lyckades med en enarmad klättring som jag inte i verkligheten skulle klara med två armar, och att jag kunde hålla mig på fötter tills jag hittade människor, och att jag överlevde det. Skulle jag skriva en bok om det? Kanske det, man måste leva. Men om det gjordes en film av boken, en film om det mest smärtsamma och traumatiska jag någonsin har varit med om, en film som anstränger sig för att få tittarna att uppleva den värsta stunden i mitt liv, då skulle jag nog i alla fall inte se den. Aron Ralston är hårdare än jag, och har sagt att 127 Hours är så verklighetstrogen den kan bli utan att vara en dokumentär, och att den är den bästa film som gjorts.

Det är att gå lite för långt, men den är väldigt bra. Den lider förstås av det grundläggande problemet att den handlar om en person på en plats där knappt någonting händer; till och med den briljanta Buried var mindre begränsad än den här filmen. Boken hade svårt att lösa det och fyllde sig till hälften med Aron Ralstons mer allmänna memoarer; på film är problemet ännu större. Regissören Danny Boyle (Trainspotting, Slumdog Millionaire, The Beach) vet vad han gör och stora delar av filmen fungerar bra mycket bättre än den borde, om än inte perfekt.

Först följer vi Aron Ralston (James Franco) på hans resa ut i vildmarken och hans möte med två fotvandrande tjejer (Kate Mara och Amber Tamblyn), för övrigt den enda biten i filmen som utgör ett nämnvärt avsteg från verkligheten. Här är regin mjuk och odramatisk. Än så länge är allt lugnt och trevligt och Aron Ralston är en sorglös man som går från glädje till glädje.

Han tar farväl av tjejerna och ger sig glatt iväg på turen som ska leda honom till klyftan och det fallande stenblocket. Ju närmare det fatala ögonblicket vi kommer, desto mer intensiv blir regin. När det nalkas följer vi Arons hand i närbild där den löper längs stenväggar och klippkanter och när ska det hända?

Så händer det, och vi är med Aron under de första ögonblicken, vreden, önskningarna om att den här oerhört osannolika händelsen bara skulle ha låtit bli att hända, insikten om hur stor hans knipa egentligen är. Hur hela hans liv förändrats på mindre än en sekund.

Sen får vi följa honom under de närmaste fem dygnen. Han hushåller med vatten och mat. Han njuter av femton minuters solsken. Han dricker urin. Han testar olika lösningar - att flytta stenen, att hacka sönder den, och ja, att skära av sig handen. Han spelar in filmer med sin videokamera. Tiden går, ensamheten, uttorkningen och svälten börjar komma åt honom. Han börjar hallucinera. Han filmar sig själv när han säger vansinniga saker. Vad hade du gjort för att inte bli galen?

127 Hours har sina svaga stunder, främst strax efter att Aron fastnat men innan han tillfullo börjat påverkas av sin situation. Dess starka stunder är fullt starka nog att väga upp. Själva operationen är en av de starkaste; en scen som är svår nog att ta sig igenom om man inte har varit med om det själv. Aron Ralston är hårdare än jag.

Här är smärtan närvarande och personlig, på ett sätt som den sällan blir på film. Vi tvingas känna det Aron Ralston kände, så långt det nu är möjligt. Vi tänker på hur det vore att faktiskt köra in den där kniven i armen, att bryta benen i våra egna armar. Vi känner det slöa bladet och tången. Det är den bästa scenen för Danny Boyle men inte för James Franco, som i stället visar hela sin skicklighet vid flera andra tillfällen - de där Aron Ralston antingen håller på att bryta ihop eller gör allt han kan för att låta bli. James Franco är ett riktigt fynd i en film som huvudsakligen utspelar sig i sin huvudpersons huvud.

Filmen, liksom boken den bygger på, ger oss god insikt i Aron Ralstons personlighet. Jag känner igen mina egna tankar när jag har varit i... jag höll på att skriva "liknande situationer", men jag har verkligen aldrig varit i en liknande situation. Men på samma sätt som Ralston har jag först blivit arg över något som borde ha kunnat undvikas, och sen lugnt och rationellt samlat ihop mina resurser och gjort vad jag kunnat med situationen. Jag tror att jag hade gjort samma sak om det hade varit jag i den där klyftan.

Betyder det att Ralston har rätt och att jag också hade skurit handen av mig? Nej, det tror jag fortfarande inte. Jag hade övervägt möjligheten, studerat mina tillgängliga verktyg, och kommit fram till att det inte fanns en chans i världen, det är vad jag tror. Det bestående intrycket av 127 Hours är att Aron Ralston är hårdare än jag.

Young Einstein (1988) - 1/6

I slutet på åttiotalet dök plötsligt namnet Yahoo Serious upp. Han skulle bli nästa komiska stjärna och beviset för detta var Young Einstein. Jag var elva, hade låga förväntningar och ännu lägre krav, och jag tyckte inte då att det var nittio bortslösade minuter. Sen hörde jag sällan talas om Yahoo Serious igen, och när jag som vuxen såg om filmen hade jag inte svårt att förstå varför. Det sägs att den var en succé i Australien; jag antar att det är ett tecken på kulturklyftan.

Serious (han hette ursprungligen Greg Pead men bytte officiellt namn 1980) kom på idén till Young Einstein, skrev manus, regisserade och spelade huvudrollen. Han har sagt att han fick idén när han såg en sydamerikansk inföding iklädd en t-shirt med Albert Einstein på, och då slog blixten ner: tänk om Einstein fötts någon annan stans? Om detta inte låter som en idé med massiv komisk potential så bevisar det bara att du är smartare än Yahoo Serious.

Om han hade stannat vid originalidén och haft en Einstein i den sydamerikanska djungeln hade det kanske blivit roligare. I stället placerade han sin Einstein på Tasmanien och eftersom Australien är Australien handlar mycket av hans tidiga historia om öl. Hans laboratorium är ett utedass och han klyver ölatomer med hammare och mejsel.

Filmen glider längre och längre ifrån den verklige Einstein, men å andra sidan handlade den här filmen aldrig om honom. Han uppfinner rockmusik, elgitarren och surfbrädan. Utvecklingen går mycket fortare än i verkligheten och till slut hotas världen av en kärnreaktor. Samtidigt får Einstein ihop det med Marie Curie (Odile Le Clezio). Är det tänkt att hon ska vara verklighetens Marie Curie? Jag är inte säker.

Är något av detta roligt? Inte mycket. Om man ska parodiera Einstein, ska man då inte fokusera på sådant som är allvarligt med Einstein? Är det på något sätt hysteriskt inkongruent att han klyver ölatomer med mejsel? Går det emot vår bild av Einstein på ett festligt sätt? Nej.

Vad hände med Yahoo Serious efter Young Einstein? Han har fortsatt göra filmer som ingen har hört talas om utanför Australien, och han försökte stämma sökmotorn Yahoo! (minns ni den?) för copyrightintrång. Jag kan nog inte komma på ett bättre sätt att avsluta den här recensionen.

The Guard (2011) - 5/6

I grunden är The Guard en omaka-polispar-film, en genre som nästan uteslutande producerar trist, formulaiskt skräp. Trots att den faktiskt följer de traditionella konventionerna - på sitt eget vis - lyckas den bli bra och slutar som en handbok i hur man gör en bra film i den här genren.

Hur gör man? En bra början är att göra båda poliserna till karaktärer vi inte avskyr. Det klarar The Guard med bravur. Den irländske polisen Gerry Boyle (Brendan Gleeson) är en man vi inte skulle vilja ha som polispartner, men som filmkaraktär är det omöjligt att tycka illa om honom. Han köper sex, är oförskämd som få och när han hittar ett lik tömmer han dess fickor på droger innan han rapporterar det. Han är den sortens rasist som ärligt inte vet om att han är rasist. Eller så bara roar han sig. Det är svårt att veta. Som hans omaka partner, den svarte FBI-agenten Wendell Everett (Don Cheadle), uttrycker det: "I can't tell if you're really motherfucking dumb, or really motherfucking smart".

Jag är inte heller säker, men jag lutar åt det senare. Det spelar mindre roll. Huvudsaken är att Gerry Boyle är rolig och jag tycker om honom, och jag tycker om Wendell Everett, och jag tycker till och med om skurkarna de jagar: sociopaten Liam O'Leary (David Wilmot), den filosofiläsande bossen Sheehy (Liam Cunningham) och så Clive Cornell (Mark Strong), en mördande knarklangare som klagar på att man aldrig träffar några hederliga människor i det här jobbet. Det är nog för att göra en karl deppig.

Det är som om de här karaktärerna vet vilken historia de befinner sig i, men ingen har berättat det för Wendell Everett som tillbringar halva filmen med tappad haka, dock utan att någonsin tappa fattningen. Han är ingen trist square som slås omkull så fort någon beter sig oväntat. Han må vara filmens straight man men han är inte dess hackkyckling.

Det är ingen, egentligen. Och det är heller ingen som är den störige fan som så ofta stoppas in i filmmanus som inte behöver det. Faktum är att det inte finns en karaktär i The Guard som jag inte tycker om. Det är helt enkelt trevligt att tillbringa en och en halv timme i dess värld, trots mord och knark och prostitution.

Det hjälper förstås att den är så rolig. Det är inte alltför ofta jag skrattar högt när jag sitter ensam i TV-soffan, men The Guard fick mig dit om och om igen. Det är bara rolig replik på rolig replik på rolig replik, kul situation på kul situation på kul situation, och så Gerry Boyle som må vara en torsk och en knarkare och i största allmänhet en dålig polis, men han har sin egen moraliska kompass och den pekar solklart i en riktning.

Die Hard 2 (1990) - 3/6

Den här filmen är mer välgjord än sin föregångare men har en mycket dummare historia. Det finns hål så stora att de nästan döljer de andra hålen; en del av missarna går obemärkta förbi men bara för att man gapar över de största. På det hela taget går det nog rätt jämnt ut.

Det är jul igen och John McClane (Bruce Willis) ska träffa sin fru Holly (Bonnie Bedelia) som anländer med flyg till flygplatsen Dulles i Washington, D.C. Redan medan han lugnt väntar på henne lyckas han försätta sig i trubbel när han ser två män, varav en beväpnad, och fattar misstankar. En eldstrid senare står det klart för honom och oss att det är något fuffens på gång, men de lokala flygplatsmyndigheterna köper förstås inte det. Trots att mannen McClane dödade visar sig vara en legosoldat som tros vara död sedan länge.

Den onda planen står snart klar när ett gäng legosoldater ledda av överste Stuart (William Sadler) tar över flygplatsens kommunikationssystem så att flygledarna inte kan få ner några plan på marken. Hans mål är att befria general Ramon Esperanza (Franco Nero) som förts till USA för att åtalas för knarkbrott. Stuart tänker tvinga planen att kretsa runt Dulles tills Esperanza är befriad och de har gett sig iväg, och om flygplatsen inte samarbetar så får han planen att krascha.

Den som inte ser hålen i den här planen, räck upp en hand och lämna sedan rummet så att genomsnitts-IQ:n höjs. För det första: hur många flygplatser finns tillräckligt nära Dulles för att varenda flygplan som börjar se sitt bränsle ta slut ska kunna ta sig dit? Piloterna får höra att de ska kretsa, men så fort de inte längre har kontakt med flygplatsen och bränslemätaren börjar visa något oroväckande så kommer de att fullständigt strunta i det och bege sig till närmaste landningsbana där flygledarna fortfarande pratar med dem.

För det andra: hur många radiosändare finns i trakten kring Washington D.C.? En kaziljon, ungefär. Varenda en av dem kan kontakta de kretsande planen och sen är det över. Plan är inte helt isolerade i universum bara för att flygplatsen de är på väg mot inte kan kommunicera med dem. Det finns en hel värld där ute.

Inte för att det är särskilt många som bryr sig om det här. Det handlar om att ge John McClane tillfälle att skjuta och slåss och få stryk och gå igenom intensiva näradödenupplevelser. Det lyckas, förstås. Han tar sig igenom allt världen kan kasta på honom och står fortfarande upp efteråt, även om knäna skakar ibland. Men actionscenerna är inte i närheten av effektiva nog för att väga upp att historien är så förbannat korkad. De är underhållande, visst, och för det mesta häftiga nog att berättelsens dumheter inte gör alltför mycket. Men med en bättre bakgrund hade Die Hard 2 kunnat vara riktigt bra, och nu är den bara en i floden.

Die Hard (1988) - 3/6

Die Hard sägs ha inlett en ny era inom actionfilm. Jag har inte märkt mycket av det och framför allt tycker jag inte att den själv var något att prata om. Jag tyckte det inte när jag var liten och den var ny, och jag tycker det inte nu.

Därmed inte sagt att den är särdeles dålig eller tråkig. Det är den inte, bara tämligen ointressant. Den vrider sig i spiral för att ha anledning att bränna av fler actionscener med Bruce Willis, och så är de scenerna inte ens särskilt bra.

Willis är John McClane, en polis från New York som kommer till Los Angeles för att träffa sin fru Holly (Bonnie Bedelia). Hon är på jobbets julfest och det är inte riktigt läge att prata om deras äktenskapliga problem. Medan McClane byter om så dyker ett gäng proffsiga brottslingar, ledda av Hans Gruber (Alan Rickman) upp och tar samtliga närvarande som gisslan. Den enda okända faktorn är McClane själv, som tillbringar resten av filmen med att försöka lösa situationen. Mer eller mindre ensam.

Eftersom filmen bygger på att McClane är ensam tar den till vilka grepp som helst för att lyckas hålla honom isolerad. Han får kontakt med polisen, men ingen tror honom. De skickar dock en ensam polis, Al Powell (Reginald Veljohnson), till att undersöka saken, men skurkarna har ersatt säkerhetsvakten med en av sina egna och allt verkar lugnt. Bara ett skämtsamtal, alltså.

McClane blir desperat och kastar ut en dödad brottsling genom fönstret för att få kontakt med Powell. Han landar på Powells bil, och ögonblick senare är det eldstrid på gång. Kulorna regnar över polisbilen. Powell kommer undan, kallar på förstärkning, och får radiokontakt med McClane. Och vad säger hans chef, Dwayne Robinson (Paul Gleason)? Att det troligen var McClane som sköt, och att det fallande liket var en deprimerad affärsman.

Det är inte okej att vara så korkad. Robinson är noggrant inskriven i manus för att vara så fruktansvärt dum som det över huvud taget är möjligt, så att McClane måste sköta det hela ensam. Och när det blir klart att det är terrorister det handlar om, då dyker FBI upp och... är precis lika satans korkade.

Vad är bra i Die Hard? Bruce Willis som hjälten, Alan Rickman som skurken, och deras framväxande förhållande över radion. McClanes samtal med Powell. En och annan actionscen, och det faktum att McClane aldrig framstår som en superhjälte utan som en stryktålig listig fan med en massa tur. Men det räcker inte, det kan inte ta sig igenom dumheten, och summan blir mindre än sina delar.

Det de försökte göra med den här filmen lyckades de göra i Die Hard 3. Där har vi en actionfilm som borde användas som förebild, inte den här magra historien.

Life of Pi (2012) - 6/6

Jag ser mycket film, men jag går rätt sällan på bio. Det är inte för att jag inte tycker om upplevelsen att sitta i mörkret, titta på en gigantisk skärm och lyssna på magnifikt ljud; det är för att de sakerna helt enkelt inte väger upp nackdelarna. Jag är över huvud taget inte lika fascinerad av bild- och ljudkvalité som många andra och kan inte undgå att lägga märke till att de som orerar mest kring sådant inte verkar tycka om film särskilt mycket. De nämner aldrig en fantastisk rulle de såg; bara hur fin bild de har hemma. De lägger ner tusentals kronor på utrustning och använder den till att titta på Transformers.

På bio är man dessutom mer eller mindre fast. Kommer någon att tjafsa, prassla eller leka med sin mobiltelefon under filmen? Kommer ett plötsligt uppkommet naturbehov att tvinga mig att välja mellan obehag och att missa en bit? Kommer ljudet att vara så högt att jag önskar att jag tog med mig öronproppar? På många plan vinner mitt vardagsrum, trots total avsaknad av flådig utrustning. Min gamla tjock-TV och äldre DVD-spelare är allt jag behöver för att njuta av en bra film, särskilt som jag kan ligga ner i soffan medan jag tittar, sätta ljudet på den nivå jag vill ha, vara säker på att ingen stör mig och jag inte stör någon, äta vad jag vill och pausa under eventuella toalettbesök. Det är därför jag allt som oftast bidrar till biografernas sjunkande besökssiffror.

När jag väl går på bio är det - om det inte råkar vara bara för att jag är pigg på att gå på bio för själva upplevelsens skull - för att det går en film jag inte vill vänta med att se eller en film som jag av en eller annan anledning vill se just på bio. Till exempel hade jag hört att man ville se Avatar i 3D, så i stället för att vänta på att 3D skulle bli standardutrustning för hemmet så såg jag den på bio. Jag kunde lika gärna ha väntat för den filmen gjorde inget spännande med sin 3D, men det hör inte hit. Av samma anledning såg jag Hugo på bio, men där var det betydligt mer berättigat. För första gången fick jag se 3D användas på ett bra sätt av en skicklig filmskapare, inte som en inslängd gimmick eller som i Avatars fall bara en extra effekt som försvann bland de andra. Hugo i 3D är en upplevelse jag inte hade velat missa.

Och därmed kommer vi till dagens ämne: Life of Pi. Jag visste att det var en vacker film som bara av den anledningen skulle avnjutas på bio, med de därtill hörande fördelarna med stor bild. Jag visste också att samma människor som sa att Hugo gjorde 3D bra, sa att Life of Pi gjorde 3D bra. Så jag knallade glatt iväg till bion med så små förkunskaper som möjligt. Jag visste att huvudpersonen befann sig på en liten båt mitt i havet, jag visste att en tiger var inblandad (men hade fått för mig att den var en hallucination), och det var allt.

Jag kan rapportera att Hugo numera representerar filmhistoriens näst bästa bruk av 3D. Redan under förtexterna sugs vi in i filmens värld när vi ser den djurpark där huvudpersonen Pi (Gautam Belur, Ayush Tandon, Irrfan Khan och Suraj Sharma vid olika tidpunkter) växer upp. Djuren går omkring bland växter och förtexter, ibland framför, ibland bakom, och det ser verkligare ut än verkligheten själv. Framför allt är det vackrare.

Via den vuxne Pi (Irrfan Khan) som intervjuas av en författare (Rafe Spall) får vi höra historien om hur han levde på ett zoo skött av hans far (Adil Hussain). Den innehåller mycket som inte förefaller spela någon större roll, men även det skänker en air av realism till berättelsen. Hur många av oss har en dramaturgiskt korrekt historia, med början, mitt och slut, att berätta ur våra egna liv? Den historia som författaren har kommit för att höra börjar först när familjen tvingas sälja djuren och följa med dem på ett fartyg på resa över Stilla Havet. I en fruktansvärd storm går fartyget under, Pi (nu Suraj Sharma) lyckas ta sig ombord på en livbåt men ombord finns även den bengaliske tigern Richard Parker. Pi måste inte bara överleva att vara skeppsbruten, han måste dessutom överleva nära sällskap med en hungrig tiger.

Men ärligt talat: berättelsen spelar inte så stor roll. På många sätt är Life of Pi ytans triumf över innehållet. Faktum är att historien har problem, stora problem, och att dess grundläggande budskap är mig motbjudande. Men det gör inte mycket, för Life of Pi är det vackraste jag någonsin sett på film. Alla tekniska framsteg, alla trevande experiment med CGI, all dyrbar utveckling kring 3D, alla årtionden av filmisk erfarenhet för att utröna vad som fungerar och vad som fallerar på bioduken, alltihop var till för att skapa filmer som Life of Pi. Och nu har vi äntligen gjort det.

Jag tappar andan när jag tänker på det. Life of Pi har de underbaraste undervattenscener som filmats. Inget annat jag sett kommer i närheten. Här är havet en levande, verklig miljö, inte bara en skuggliknande bakgrund. När Pi simmar bland hajar ryser även den som satt oberörd hela vägen genom Jaws och aldrig tvekat inför att kasta sig ner i det mörka våta. Jag tänker på maneterna, och djuphavsfisken, och rockorna, och jag vill tillbaka till bion. Jag vill se alltihop igen. Även om jag hela tiden vet vad som väntar.

Djuren. Åh Gud, djuren. Richard Parker är en magnifik tiger, inget tecknat gulligt djur utan en riktig tiger med klor och huggtänder och växande hunger, en ständig dödlig närvaro och lika verklig som vilken tiger av kött och blod som helst. Jag vet inte var den riktiga tigern slutar och CGI:n börjar. Jag är inte ens säker på att det någonsin fanns en riktig tiger eller om Richard Parker bara består av pixlar, och det faktum att jag inte vet och inte heller bryr mig är ett bevis på hur fantastisk den här varelsen är.

Och han är inte den enda. Alla djuren, de från djurparken och de som faller i havet från fartyget och de som Pi stöter på ute på havet och på ön, som jag inte ska nämna mer om, är lika briljanta skapelser som Richard Parker. Det här är en saga, men dess invånare kommer inte ur någon saga utan direkt ur verkligheten. Förbättrad verklighet.

Life of Pi är en enastående upplevelse av skönhet och visuell extas. Det är egentligen allt den är, så varför tycker jag så här mycket om den när min reaktion på Avatar var en axelryckning, trots att den filmen precis som Life of Pi hade sina specialeffekter som främsta dragplåster runt en historia som inte var något att skryta om?

Flera anledningar. Till att börja med kom Avatar aldrig i närheten av det här. Dess 3D var ett tanklöst tillägg, till att börja med. Det användes inte på något intressant sätt. Avatar var inte heller alls lika vacker, och hur välgjord den än var så fanns det ingen anledning att bry sig om det man såg. Den målade upp ett främmande landskap som var så främmande att dess enda koppling till oss var klumpiga och klichéartade metaforer. Life of Pi lägger sin skönhet i vår egen verklighet, syner vi föreställer oss finns. Det overkliga blandas med det verkliga; det är inte bara en duk mot vilken skådespelarna agerar.

Så Life of Pi är vackrare, men dess historia är dessutom bättre. Jag må inte vara begeistrad av den eller tycka om dess budskap, men den liknar i alla fall inte mycket jag sett förut medan Avatar var en enda stor säck med trista klichéer och förutsägbarhet. I Life of Pi visste jag aldrig vad som skulle hända, och vad mera är så brydde jag mig om Pi, tyckte om honom, medan de blåa kattmänniskorna aldrig blev något annat än blåa kattmänniskor för mig. När Pis fartyg går under betyder det något. När vi ser det sjunka i en av filmens mest häpnadsväckande scener känns det i hela kroppen, inte bara för att det är så vackert utan därför att vi vet vad det här innebär för Pi, som svävar framför oss och ser det hända tillsammans med oss. Hans känslor gör det rörande.

Om du aldrig går på bio, ska du nog fundera på att göra det bara den här gången. För Life of Pi på bio är en upplevelse som inte går att få på något annat sätt. Den är koncentrerad skönhet, den vackraste film som gjorts.

The Hobbit: An Unexpected Journey (2012) - 6/6

Låt oss börja med det dåliga: Tre av dvärgarna ser inte riktigt ut som dvärgar. Det är allt. Vad är det bra? Allt annat. Jag kan knappt komma på en grej jag hade velat ändra. Inte ens en gammal bakåtsträvare som jag kan ha något emot att vi äntligen börjar lämna 24 frames-per-second bakom oss och i allt väsentligt är The Hobbit: An Unexpected Journey bättre än jag hoppades på och mycket bättre än någon rimligen kunde vänta sig. Puristerna klagar, men det är det purister gör. Det handlade aldrig om att göra den bästa tänkbara versionen av boken utan om att göra den bästa tänkbara Bilbofilmen. Det lyckades.

Om du bryr dig om historien känner du nog redan till den, men låt oss ta den lite kort ändå. Hobbiten Bilbo Bagger (Ian Holm som gammal, den vansinnigt sevärde everymanspecialisten Martin Freeman som ung), som vi såg i Lord of the Rings som den som lämnade ringen vidare till Frodo, bor i Baggershus i det idylliska, pastorala Fylke och är nöjd med att pyssla med sin trädgård, äta gott och läsa böcker.

En dag dyker trollkarlen Gandalf (Ian McKellen) upp och undrar om Bilbo skulle vara intresserad av att följa med på äventyr. Han säger nej men Gandalf är inte den som lyssnar på sånt, och senare dyker tolv dvärgar upp hemma hos Bilbo och äter upp all hans mat. Till slut får han hela historien: dvärgarna jagades många år tidigare ut ur sitt folks hem av draken Smaug (Benedict Cumberbatch) men nu kan det vara dags att ge sig tillbaka under ledning av dvärgprinsen Thorin Ekenskölde (Richard Armitage).

Äventyret börjar, och härifrån är det orcher och troll och vättar och jättar och ulvar och magi, det blir strider och gåtor och list, vi träffar Gollum (Andy Serkis) igen, ringen dyker upp och vi får helt enkelt ett besök till i den underbara värld som Lord of the Rings byggde upp åt oss. Fylke är grönt och mysigt, orchernas grottor är mörka och fyllda av smärta, dvärgarnas hallar är utsökt dekorerade och fulla av skatter, Gollums håla är blöt och dyster, vildmarken är vacker. Effekterna är förstås förstklassiga; det här är Weta Workshop vars Gollum i tio år var det bästa CGI jag sett och de har inte blivit sämre på sitt hantverk sen dess.

Men allt det där visste vi. Världen skulle vara fantastisk, effekterna lika verklighetstrogna som verkligheten själv. Det väntade vi oss. Hur är historien? Hur har filmskaparna hanterat sin omöjliga situation? Vad de än gjorde så skulle det alltid jämföras med både Lord of the Rings-filmerna och Bilbo-boken, och eftersom Bilbo skiljer sig enormt från Sagan om Ringen så skulle de alltid svika något av idealen.

De lyckades placera sig i mitten, och de lyckades få det att fungera. The Hobbit: An Unexpected Journey blandar sig i de senare historierna bra mycket mer än boken gjorde; vi får träffa Galadriel (Cate Blanchett) som aldrig syntes till i boken, trollkarlen Radagast (Sylvester McCoy) har plötsligt fått en riktig roll, och det pratas om den mystiske nekromantikern i Dol Guldur. Det är episka strider och karaktärer som orchhövdingen Azog (Manu Bennett) och vättehövdingen the Great Goblin (Barry Humphries) får mer personlighet och utökade bakgrundshistorier, för att skapa tilltalande konflikter. På så vis upprätthålls arvet från Lord of the Rings, och man tillfredsställer dem som kom för att se mer av den varan.

Samtidigt är det lustiga sånger och en tafatt hjälte vars huvudsakliga mål är att inte göra bort sig fullständigt, och som då och då undrar vad han gör där. Varför stannade han inte i sin mysiga lilla hoberhåla? Det är precis rätt mängd och rätt sorts humor, inte intryckt och förstörande som i vissa andra prequels-till-gigantiska-nördepos jag skulle kunna nämna, utan välpassande och stämningshöjande. Den här historien har en annan känsla än Sagan om Ringen och det vore dödfött att försöka ignorera det.

De gjorde det, igen. Förra gången gjorde de ett perfekt Fylke, hotat av skuggmakter det inte ens förstår, och den här gången hittade de den perfekta skärningspunkten mellan saga och allvar, fåniga troll och blodiga svärd.

Jag älskade det. Alltihop. Ju längre tiden gick desto envisare mässade min hjärna "inte slut än, inte slut än, inte slut än" för jag ville bara se mer, stanna kvar i sagovärlden en liten stund till. Nu när det är över vet jag inte hur jag ska kunna vänta i ett år för att se nästa del. The Hobbit: An Unexpected Journey är inget episkt drama men den är förstklassig underhållning, allt jag hoppades på och mycket mer därtill.

Invasion of the Bee Girls (1973) - 1/6

En minimaldefinition av spelfilm skulle kunna vara något i stil med "rikta en kamera mot människor som gör och säger saker enligt ett förutbestämt mönster". De flesta filmer går längre än så. Invasion of the Bee Girls är inte som de flesta filmer.

Dess skapare trodde inte på skådespelare (när det dyker upp lite inlevelse blir tittaren så förvånad att hen tappar bort sig i handlingen) eller på ljus (ofta är det så mörkt att det är svårt att se vad som händer), men däremot på nakna bröst och utdragna, oerotiska sexscener. Det är titelns bitjejer (inte i den moderna betydelsen) som är det i särklass intressantaste i filmen. De beter sig i alla fall som något annat än marionettdockor av plast där de vrider sig och flämtar och försöker ta över världen.

I alla fall tror jag att det är det de försöker. Det blir aldrig riktigt klart vad deras långsiktiga plan är. Deras kortsiktiga plan är i alla fall att döda män och förvandla kvinnor till fler exemplar av sig själva, vilket sker genom en besynnerlig ritualiserad procedur som involverar bin och vitt gegg. När en kvinna genomgått den får hon kolsvarta facettögon och förmågan att döda en man genom att ha sex med honom - "coming and going at the same time", som en karaktär uttrycker det.

Efteråt ser det ut som om han dött av sexuell utmattning, vilket jag inte är alls säker på att en verklig obducent skulle kunna skilja från vilken utmattning som helst, och eftersom detta sker på ett regeringsfinansierat forskningsinstitut kommer agent Neil Agar (William Smith) dit för att undersöka saken. Till att börja med finns det bara ett lik, men de blir stadigt fler och stackars Agar anstränger sig för att lösa mysteriet. Det tar lång tid och kräver många döda, men ärligt talat: hur snabbt hade du själv kläckt hypotesen att en galen vetenskapskvinna förvandlat sig till en bihybrid som knullar ihjäl män?

Vetenskapskvinnan i fråga heter Susan Harris, spelas av Anitra Ford, är entomolog och har gjort mutationsexperiment på bin som tydligen - genom en ytterst oklar händelsekedja - lett till att hon själv blivit den första bitjejen och färdigställt proceduren som skapar fler. Hon är också med god marginal det bästa i filmen, en ståtlig vacker kvinna, en klassisk femme fatale.

Samtliga kvinnor i filmen - tror jag - tar av sig kläderna, vare sig handlingen kräver det eller inte. Jag skulle tro att det är fler scener med nakna bröst än scener utan. Att det ändå lyckas bli så otroligt ointressant, till och med när Susan Harris ömt kysser en nybliven bitjej, har att göra med att filmens genomgående stämning effektivt dödar all tillstymmelse till erotik. Det här är en film från en förgången era, när ett naket bröst var nog för att dra män till biograferna. Numera är det en film att se i ett litet killgäng med en back öl, eller inte alls.