Don Juan DeMarco (1995) - 6/6

En man i slängkappa, hatt och mask kallar sig don Juan DeMarco och presenterar sig som världens störste älskare. Män som säger sådant om sig själva brukar inte ha rätt, särskilt inte om de säger det vid tjugoett års ålder, men ur don Juans mun låter det anspråkslöst och han bevisar det kort efteråt när han sätter sig ner mittemot en främmande kvinna som i en restaurang väntar på sin man, och förför henne med ord och beröring. Det är en nästan omöjlig scen att göra trovärdig och jag väntade mig att himla med ögonen innan den var klar, men vem kunde ana? Den fungerade.

För att njuta av den här filmen måste jag acceptera att den är en fantasi. Jag måste hitta tillbaka till mitt sextonåriga jag som fortfarande trodde att det fanns en magisk sexnyckel - för övrigt en illusion som lever kvar hos alltför många som är mycket äldre än så. Det är inte alltför svårt. Det hjälper förstås att don Juan spelas av Johnny Depp, som både är en av världens vackraste människor och en av sin generations största skådespelare. Det här är den sortens roll han är specialist på. Han ser ut och rör sig som världens störste älskare och han talar med en spansk accent som låter så falsk och inövad att den nästan slår över och blir äkta.

Han kan förstås omöjligen vara den verklige don Juan, främst därför att det aldrig fanns en verklig don Juan. Men själv är han övertygad, och han har en heltäckande bakgrundshistoria som han gärna delar med sig av. Efter ett besynnerligt självmordsförsök - han kräver att få möta don Francisco da Silva, den störste fäktaren i världen, så att han kan dö med ära - hamnar han på mentalsjukhus där doktor Mickler (Marlon Brando) ser till att få jobbet att nå fram till honom. Han ser sig själv bli en ivrig lyssnare medan den unge mannen berättar sitt livs historia, som verkar tagen ur lord Byrons dikter om don Juan.

Don Juan har en distraherande effekt på sjukhuset. Ganska snart får kvinnliga sjuksköterskor inte ta hand om honom längre men när de ersätts med en biffig karl ("Tiny" Lister) så slutar det med att han flyttar till Madrid. Doktor Mickler är inte heller opåverkad. Han lever i ett mångårigt äktenskap med sin fru Marilyn (Faye Dunaway), och de är sådär hyggligt lyckliga att de aldrig riktigt har funderat på om det skulle kunna vara bättre. Doktorns unge patient sätter griller i huvudet på honom och han börjar tänka på sådant som passion och inre närhet, vad det är hos don Juan DeMarco som gör att både kvinnor och män påverkas så av honom, och om det är något man kan finna hos sig själv.

Samtidigt lyckas Don Juan DeMarco med konststycket att locka fram skratt ur den - på sätt och vis - fundamentalt tragiska berättelsen, för det här är en komedi också. Återigen är en del av förtjänsten Johnny Depps, för han gör sin förförare med överdriven accent till en figur som både är hjärtevärmande och rolig, men i den roligaste scenen deltar han faktiskt inte alls. Jag skrattade mig igenom den scenen, inte på grund av skojiga repliker utan på grund av den omöjliga, oväntade situationen. Jag förstår fortfarande inte vad som hände där, eller vad sanningen egentligen är bakom Depps karaktär.

Men som filmens bästa replik, och en av filmhistoriens bästa tvåordsrepliker, gör klart i den underbara slutscenen så behöver jag inte förstå det heller. Det räcker att leva i don Juans värld en stund, se alternativet, och välja.