A Perfect Murder (1998) - 5/6

Den stenrika arvtagerskan Emily Taylor (Gwyneth Paltrow) är gift med Gordon Gekko-typen Steven (Michael Douglas), men det är inget lyckligt äktenskap. Vi får aldrig veta exakt varför - Emily förklarar för bästa väninnan Raquel (Sarita Choudhury) att Steven inte är intresserad av henne - men när de pratar med varandra hör vi att känslorna är låtsade.

Det har drivit Emily till den känslige, konstnärlige bohemen David Shaw (Viggo Mortensen, även i verkligheten konstnär; han målade själv sin karaktärs tavlor) och hans avskilda konstnärsateljé, men framför allt hans säng. Och det är ungefär så mycket jag vill avslöja av handlingen, och då bara för att filmen själv avslöjar så mycket under de första tio minuterna.

A Perfect Murder börjar som ett ganska ointressant stycke filmkonst, med tre obehagliga typer som gör elaka saker mot varandra. Steven är en kall, okänslig make, Emily är otrogen i stället för att göra det rätta och skilja sig, och David har inga problem med att vara den andre mannen, och så har han förstås hemligheter. Det har de alla tre. Till att börja med trodde jag att det skulle vara en av de trista filmer där jag sitter och undrar varför jag borde bry mig om de här svinen.

Men sedan kommer intrigen igång, svinen börjar planera bakom varandras ryggar, de ljuger för varandra, och filmen gör något alldeles för sällsynt när den inte skriver oss på näsan vad som är lögn och vad som är sanning, vem som vet vad och hur de vet det, vem som ligger bra till och vem som är en hårsmån från katastrof. Den litar helt enkelt på att vi är smarta nog att hålla reda på alltihop. Det är en njutbar ynnest att inte få handlingen nertryckt i halsen.

Särskilt när det är en så här bra handling. När vi undrar över varför en karaktär gör det hen gör, så får vi svaret. Och det fungerar, det går ihop i slutändan. A Perfect Murder tar inga genvägar och fuskar inte. Den skapar ett mysterium, den skapar en komplicerad intrig, och den får oss att bry oss, undra, fråga vad som kommer att hända härnäst.

Tyvärr har den också sina problem, ett par av dem allvarliga. David Shaw är en tråkig roll för den skicklige, karismatiske Viggo Mortensen och mycket riktigt hittar han ingenstans att bli av, även om han med bravur levererar filmens bästa replik. Michael Douglas har spelat såna här roller många gånger förr men den här gången hittar han inget djup, bara yta. Ett fåtal gånger skiner känslor igenom, men större delen av tiden är hans Steven Taylor en robot och inte på ett sätt som får mig att tro att det var med flit. Gwyneth Paltrow gör visserligen den förmodligen bästa roll jag sett henne göra; tyvärr är det ingen svår tävling att vinna. Det är bara Proof som ger konkurrens.

Och när den når slutet väljer A Perfect Murder den korkade utvägen, vilket är väldigt synd hos en så här pass intelligent film. Vi har sett det så många gånger förr och det är alltid lika irriterande. När det är dags att runda av tar man den trygga, välkända utvägen. Det är mitt största klagomål på den, men det ändrar inte att den är och förblir ett överlägset exemplar inom sin genre.