Easy A (2010) - 3/6

Easy A är ännu en av de filmer vars karaktärer försöker låta som om de verkligen just hittade på sina djupt genomtänkta, överdrivet korrekta repliker. Många av de filmerna är väldigt bra och framför allt väldigt roliga; det är de som får det att fungera. Easy A når tyvärr inte fram till det. Emma Stone, som spelar huvudrollen Olive Penderghast, var bra i Zombieland, Superbad och The Help (även om jag inte tyckte om att hennes karaktär behövdes i den senare), men här framstår hon hela tiden som lite grann för självmedveten. Hon pratar som en vuxen, men hon låter som om hon vet det, inte som om det kommer av sig själv.

Det är likadant med alla de yngre skådespelarna. Aly Michalka som bästa kompisen Rhiannon, Amanda Bynes som tokkristna fienden Marianne, Dan Byrd som gaykompisen Brandon. Penn Badgley som barndomskärleken Todd klarar sig bäst, kanske för att han inte behöver tillbringa så mycket tid med att vara en slagfärdig filmunge. Han håller sig till de allvarligare bitarna, och de är de bästa i Easy A.

Betydligt mer framgång hittar vi hos de äldre skådespelarna. Även om jag inte är förtjust i Malcolm McDowells stereotypt auktoritära rektor så är Olives föräldrar (Stanley Tucci och Patricia Clarkson) roliga, charmiga, och kanske mina favorit-föräldrar-i-tonårsfilm någonsin. De påminner inte lite om Junos föräldrar. Vi har också Thomas Haden Church som Olives favoritlärare och Lisa Kudrow som hans fru och skolans kurator.

Det här är vuxna som inte är de moralistiska, pekpinneviftande skuggfigurer vi brukar få se. Emma Stones roligaste - och filmens bästa och mest minnesvärda - scener är med Tucci och Clarkson och Bryce Clyde Jenkins som spelar hennes lillebror, och då är hon riktigt rolig. De har den sortens förhållande jag önskar att jag kommer att ha med mina barn. Här ser vi vad Easy A hade kunnat vara.

Men de yngres prestationer är inte nog för att få den dit. Den har sina bra perioder och jag älskar slutscenerna, men den tillbringar för mycket tid med att försöka vara rolig på ett sätt som inte passar in och den inte lyckas med.

Historien rör den härva av lögner som Olive blandar in sig i. Det börjar med en liten lögn - hon vill inte följa med Rhiannon och hennes nudistföräldrar och campa så hon påstår att hon har en dejt med en collegekille. Men det leder till att Rhiannon utgår ifrån att hon förlorat oskulden, och till sist erkänner Olive något som aldrig hände, och det hör Marianne som bestämmer sig för att i sin kristna kärlek börja sprida ryktet om Olive, och så är det igång.

Homosexuelle Brandon får nästa briljanta idé: han och Olive ska låtsas att de haft sex med varandra så att Brandon inte behöver bli utsatt för homofobi längre. Det krävs en del tjat, men Olive går med på det. Brandon blir inte den siste. Innan hon riktigt förstått vad hon gett sig in på har hon blivit ett slags imaginär prostituerad som tar emot presentkort (alltid presentkort, av någon anledning) för att låtsas ha haft sex. Det låter som en väldigt bra affärsidé, men det finns förstås en baksida. Stora slutshamingmaskinen rullar igång.

Det är här Easy A börjar bli bra och upprätthåller det ett tag. Olive bestämmer sig för att anamma det alla säger om henne - om de tror att hon är en hora ska hon bli den största hora de nånsin sett. Det gör hon bra, men det belyser också ett grundproblem med filmens premiss: att en tonårstjej som ser ut som Emma Stone någonsin var så osynlig och för killar ointressant som hon påstår.

Jag förstår att och varför skådespelerskor i allmänhet är vackra, men när rollen särskilt kräver en som inte är överdrivet attraktiv så kan man väl hitta en sådan? Annars blir det som här eller i Little Children, där en lika-vacker-som-vanligt Kate Winslet spelar en oattraktiv förortsmorsa, avundsjuk på den vackra grannkvinnan. Totalt otroligt. Ge i stället chansen till någon som inte ser ut som Emma Stone eller Kate Winslet och se vad som dyker upp.

Det är förstås inte det enda problemet med filmens handling. Olive får så många "kunder" att det måste vara rätt välkänt att hon låtsas ha sex med killar, så vilka är alla de här som tror att hon verkligen är vilt promiskuös? Hur hålls hemligheten? Och varför - som hon själv undrar - dyker det inte upp någon som bara vill dejta henne eller få henne i säng? Vi får aldrig några svar på det.

Easy A är som bäst när den är allvarlig, och då är den emellanåt riktigt bra. Slutet, budskapet, karaktärerna, allting funkar. Det som inte fungerar är att den försöker vara knasigt egensinnigt rolig, vilket hade kunnat lyckas och göra den bättre, men tyvärr misslyckas och gör den sämre.