Les Misérables (2012) - 4/6

Les Misérables är en av de största musikaler som spelats på Broadway eller i West End, och den bygger på en bok som har kallats för den största romanen någonsin. Boken är kraftigt överskattad - Victor Hugo var duktig på att komma på en bra historia men dålig på att skriva den - men musikalen förtjänar nästan varenda hyllningsord. Den är ett toppenexempel på konstformens förmåga att förbigå alla spärrar och träffa rakt i människans känslocentrum. Den berättar historien många gånger bättre än Hugo gjorde, och det är en väldigt bra historia.

Med den utgångspunkten, en stjärnfylld rollista, en stor budget och massvis med erfarenhet och talang borde det inte gå att misslyckas. Och det gick inte heller, men det kom bra nära. Les Misérables är inte en dålig film, men den är en besvikelse. Kanske bara för att mina förväntningar var så höga, men lik förbannat en besvikelse.

Berättelsen är svår att sammanfatta, men jag ska försöka. Jean Valjean (Hugh Jackman) stal en limpa bröd för att mata sin systers svältande spädbarn men greps och kastades i fängelse. Där trivdes han illa och flyktförsök efter flyktförsök plussade på straffet tills han till slut släpps efter nitton år. Javert (Russell Crowe) informerar honom om att det inte innebär att han är fri; han är och kommer alltid att vara en brottsling.

Valjean driver runt och försöker få jobb, men ingen vill anställa en före detta fånge. Hans frälsning kommer när en biskop visar honom godhet, och han minns vem han en gång var. Han bränner sina papper - som visar hans identitet och hans brottslingstatus - och gör sig ett liv. Han blir borgmästare och fabriksägare, och där träffar han Fantine (Anne Hathaway), en ensamstående mor som tvingats lämna sin dotter Cosette (Isabelle Allen som liten, Amanda Seyfried som vuxen) hos ett värdshusägande par som ständigt pressar henne på mer pengar.

Valjean tar hand om den sjuka Fantine och när hon är döende lovar han henne att ta hand om Cosette, men ungefär samtidigt avslöjas han av Javert och jakten är igång. Valjean lyckas få loss Cosette från herr och fru Thénardier (Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter) och gömmer sig i ett kloster.

När Cosette vuxit upp träffar hon den unge Marius Pontmercy (Eddie Redmayne), en student som är insyltad bland revolutionärer. De blir omedelbart förälskade i varandra och Marius märker tydligen inte ens att Éponine (Samantha Barks) har varit nerkärad i honom ett bra tag. Hon är för övrigt dotter till paret Thénardier. Via Cosettes framväxande förhållande till Marius blir Valjean inblandad när revolutionärerna startar 1832 års Junirevolution, och givetvis finns Javert i närheten också.

Varför blev det här då inte så bra som det borde? Först och främst: huvudrollsinnehavarna, framför allt Russell Crowe. Han var helt fel val till den här rollen. Javert sjunger skurkbas, Russell Crowe sjunger som en vissla. Han har inte rösten, han har inte närvaron, han har inte känslan, och han har inte utseendet. Det ingår i Javerts karaktär att han är fysiskt mindre och svagare än Valjean, men här ser de ganska exakt lika stora ut vilket inte alls passar med vad de sjunger. Jag förstår inte hur Crowe kom i närheten av den här rollen.

Jag tyckte inte om Hugh Jackman som Valjean heller, men han klarar sig mycket bättre än Crowe. Jackman har i alla fall ungefär rätt röst, men något är fel med timingen. Ibland hamnar orden bara fel, som om han hade för bråttom eller glömde texten tills det var ett ögonblick för sent.

Anne Hathaway har fått fin kritik för sin insats och hon tillhör det bästa i filmen, men jag räknade med att hennes version av "I Dreamed a Dream" skulle få hjärtat att spricka i bröstet på mig och det hände bara inte. Den där riktiga känslomässiga kopplingen dök inte upp. Men hon är faktiskt helt underbar under "Lovely Ladies". Amanda Seyfried är en klart acceptabel Cosette; där har jag ingenting att klaga på men hon var ingenting jag blev begeistrad av heller.

Den riktigt klart lysande stjärnan är Samantha Barks som Éponine. Jag har ofta tänkt att Marius borde strunta i den där platta Cosette som han bara sett som hastigast och i stället hänga med Éponine, en ung kvinna av värld som dessutom känner honom och tycker om honom på riktigt, inte bara som ett ansikte i fjärran, men det har aldrig varit så tydligt som i den här filmversionen. Samantha Barks är ljuvlig i rollen. Jag visste inte medan jag såg filmen - men det förvånad mig inte att få veta - att hon hade spelat Éponine i West End. Hennes "On My Own" är ett mästerverk.

Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter räddar sina scener, främst genom att bete sig mer eller mindre inkongruent. Vem kunde tro att mannen bakom Borat skulle göra sånt som Hugo och den här filmen? Parets första sång - "Master of the House" - är den jag tycker sämst om i hela musikalen men i filmen är den den bästa scenen dittills. Med god marginal. Den är sprudlande, underhållande, medryckande, karismatisk och rolig. Det var första gången jag tänkte att det här kunde ordna sig.

De revolutionära studenterna är bra, allihop, med sina hjärtedunkande rytmer, idealistiska texter och unga, blodfyllda hjärtan. Placeringen av "Do You Hear the People Sing?" är briljant, "One More Day" går inte att fördärva och stämningen på barrikaderna är helt enkelt klockren.

Om man tycker om Les Misérables så kommer man inte att avsky den här filmen, men man kommer förmodligen att längta efter en annan rollista och lite mer genomtänkta nummer. Om man inte är mycket för Les Misérables eller musikaler i allmänhet så är det här nog en film att undvika. Jag är glad att jag såg den - särskilt slutet, som jag älskade - men jag kan inte låta bli att drömma om vad den kunde ha varit.