Sharon "Pogo"
Pogue (Jennifer Lopez) är en ärlig, hårt arbetande polis i
Chicago. Hon har något mörkt i sin familjehistoria och nu försöker
hon hitta en man men ingen passar. Catch (James Caviezel) är en
mystisk man som vandrar stadens gator och gör små, goda gärningar
men bara blir utskälld för det. Han tar hem mat till en kvinna som
verkar vara den enda han känner, och den enda som känner honom.
En dag får Catch syn på
Pogo - och är inte det två namn som föddes för att vara
tillsammans - och förtrollas av henne. Därför är han på plats
när hon hamnar på fel sida av en pistol. Han kastar sig in och
räddar Pogos liv. Så börjar deras förhållande.
Fram till den här
punkten är Angel Eyes en bra film som fick mig att vilja fortsätta
titta. Jag ville veta mer om vad som dolde sig i Pogos förflutna och
framför allt ville jag ha svaret på gåtan Catch. Vad är han
egentligen? En ängel som i Der Himmel über Berlin - han påminner
sannerligen om dem? En kringvandrande galning? Någon med en
hemlighet bakom sig?
Problemet är att ju mer
vi får veta om Catch - och samma sak gäller i mindre grad Pogo -
desto mindre intressant blir han. När ansiktet börjar mjukas upp
försvinner mystiken och det finns inte mycket som kan ta dess plats.
Han var som bäst när han var okänd; han övertygar inte alls när
han plötsligt ler brett eller spelar saxofon.
Framför allt köper jag
inte förhållandet mellan Catch och Pogo. De irriterar varandra, de
beter sig oförklarligt, plötsligt är de gulligulliga men ändå
ska Catch vara den grubblande skuggan. Det får inte tag om mig alls,
jag tror inte på det.
Pogo rotar i hans
förflutna och avslöjar bit för bit sitt eget, som ärligt talat är
det mest intressanta av de två. Catch har en hemlighet och vi får
till slut veta den men jag kan inte bli annat än besviken. Jag såg
fram emot något mycket kraftfullare än detta, särskilt som den
känslomässiga valutan slösas bort kvickt och oskickligt.
Och så kommer Pogos
stora scen, när hon håller tal på sina föräldrars andra bröllop.
Det borde fungera, det har alla ingredienser för att fungera, och
det är något mycket bättre och mer svårförutsägbart än jag
väntade mig. Men inte ens här darrar hjärtesträngarna, antagligen
för att jag vid det här laget har tappat intresset. Angel Eyes
lovade mycket, höll ingenting, och kastade bort sina möjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar