Into Eternity (2010) - 5/6

Föreställ dig en arkeolog som hittar en struktur byggd av människor för femtusen år sedan. Vad skulle kunna få henom att vända sig om? Vad skulle byggarna kunna ha satt där för femtusen år sen för att få arkeologen att lämna sin upptäckt och aldrig återvända, aldrig ens sticka in huvudet?

Jag kan inte komma på någonting. Det är det problemet som vi står inför när det gäller slutförvaring av kärnavfall, som vi producerar tonvis av och som är farligt i hundratusen år. Ingenting människan byggt har varat så länge och inget vi bygger nu har en chans, utom - förhoppningsvis - Onkalo.

Onkalo - finska för "hålighet" - är den första anläggningen av sitt slag, ett underjordiskt tunnelkomplex på den finska västkusten. Där ska allt det förbrukade kärnbränsle som nu ligger i bassänger på finska kärnkraftverk placeras, förseglas, och ligga orört tills det är ofarligt. Inlåst död, det närmaste en magisk förbannelse vi kommer i verkligheten.

Dokumentärfilmaren Michael Madsen (inte Mr Blonde från Reservoir Dogs) har gjort en film om problemen som Onkalos konstruktörer står inför. Anläggningen måste överleva krig, civilisationers undergång, naturkatastrofer... och det är de små problemen. Det stora problemet är människans ständiga drift att utforska och undersöka, gräva och rota, utgå ifrån att hon vet bäst själv. Medan experter uttalar sig om problemets skala och möjliga lösningar hör vi Madsens egen röst mässa ett meddelande till framtidens människor. Vad är det vi vill säga till dem? Hur ska vi få dem att hålla sig borta?

Det finns olika skolor. Vissa vill hälla jord över den förseglade ingången, plantera träd, kanske rentav bygga hus, och se till att Onkalo glöms bort. Då finns det i alla fall ingen anledning för någon att gräva just där, och med lite tur får Onkalo vara i fred för alltid.

Andra vill sätta upp markörer för att varna framtidens folk, men då är vi tillbaka till arkeologen. Finns det något vi kan lämna som för all framtid stöter bort snarare än att dra till sig?

Åter andra tycker att varje generation ska ta ansvar för budskapet till nästa generation, men hur länge kommer det att hålla? Om människan uppfinner kall fusion eller bara slutar använda kärnkraft, hur många generationer dröjer det innan strålning är en legend, innan informationen om radioaktivt avfall är specialiserad kunskap? Hur länge kommer människan att lita på budskapet från det förflutna? Är vi ens säkra på att det kommer att vara människor?

Into Eternity gör ett bra jobb med att presentera kärnkraftens inneboende problem och kontrasterar de kusliga bilderna inifrån ett mörkt Onkalo med välupplysta intervjuer med finska och svenska experter. Att de inte är överens med varandra är uppenbart, att de här frågorna måste lösas är lika uppenbart, och det faktum att Onkalo faktiskt är den första anläggningen i världen som ens börjat arbeta med de här frågorna, det lever kvar efteråt.

Men det är något annat och betydligt ljusare som jag tar med mig som det yttersta intrycket. Mänskligheten har goda tendenser, trots allt. Varför lägger vi annars ner allt det här arbetet, allt den här tankeverksamheten, på att bry oss om vad som händer om hundra eller tusen eller tiotusen eller hundratusen år?

Rounders (1998) - 6/6

Det här är en film jag kan se precis hur många gånger som helst utan att någonsin bli uttråkad, trots att den efter första titten inte hade goda chanser att bli en av mina favoriter. Det skadar förstås inte att Rounders är den bästa pokerfilm som gjorts. I stället för att som i alla andra pokerfilmer avslutas med att en royal straight flush slår ett fyrtal så är de avgörande händerna i Rounders sådana som faktiskt händer vid ett pokerbord i verkligheten, och vinnaren är den som spelar sin motståndare.

Det börjar redan i inledningsscenen när Mike McDermott (Matt Damon), som finansierar sin juridikutbildning med pokerspel, bestämmer sig för att sluta med smålir och satsa alla sina pengar i ett parti med Teddy KGB (John Malkovich). Han blir utspelad och går därifrån tomhänt.

Han lovar både flickvännen Jo (Gretchen Mol) och den lokala pokerlegenden Joey Knish (John Turturro) att inte spela mer, och i stället börjar han knega för att ta sig igenom sin utbildning. Så en dag kommer hans gamle vän Worm (Edward Norton), som Mike har en stor tacksamhetsskuld till, ut ur fängelset. Worm visar sig vara skyldig en massa pengar, till män som man betalar om man vill behålla sina ben oknäckta, och Mike känner sig tvungen att hjälpa honom.

Den här till synes enkla berättelsen har oanat många bottnar. I samtalen mellan Mike och juridikprofessorn Petrovsky (Martin Landau) berörs medfödd talang kontra vald livsväg. I samspelet mellan Mike och Worm avhandlas vänskap och lojalitet och dess gränser, hur långt man drar sin tacksamhet för gamla tjänster, och ingrodd natur av grodan-och-skorpionen-karaktär.

Kanske har du även lagt märke till något annat: Edward Norton. John Malkovich. John Turturro. Matt Damon. Ja, detta är en extremt bra rollista, och den levererar. John Turturro gör i hård konkurrens en av sina bästa roller, Edward Norton är sitt vanliga naturalistiska jag, Matt Damon glider in i allting han gör, och om man bortser från Malkovichs legendariskt dåliga ryska accent ("in my klub, I vill zplash de pot venever de fuck I pleezeh") så är han en vidrigt fin skurk, som till och med lyckas ducka platthet även om rollen inbjuder till det.

Rounders är en vansinnigt citerbar film, oemotståndligt tilltalande, intelligent, djupare än den verkar, välsignad med en förstklassig rollista, och dessutom den bästa pokerfilmen någonsin. Det är kanske inte så konstigt att den blev en favorit, ändå.