The Spirit (2008) - 1/6

Ibland undrar jag varför filmskapare bryr sig om att använda en förlaga när man tydligen inte är intresserad av att göra en filmversion av den. Mutant Chronicles använder bara namnen från och en ytterst vag historiemässig koppling till den spelvärld som jag gärna hade sett i filmform, Battlestar Galacticas viktigaste element fanns inte i originalserien, och The Spirits skapare har uppenbarligen läst lite av Will Eisners serie men bestämt sig för att ignorera den.

I serien var Spirit (vars riktiga namn var Denny Colt, en polis som låtsades dö och blev en maskerad brottsbekämpare) en muntrare version av Batman, en superhjälte utan superkrafter, utan gränslösa tekniska och ekonomiska tillgångar, utan enorm genialitet, som rensade upp i Central City enbart med sin fyrtiotalshelyllekarlinställning, sina två nävar och sin förmåga att ta stryk. Trots att serien ofta var på allvar var det inte ångest som drev ut Spirit på gatorna och han tappade aldrig sitt sinne för humor. De övernaturliga inslagen var få, utspridda och sällsynta.

I filmen har Spirits (Gabriel Macht) fysiska tålighet blivit en magisk superkraft som binder honom till ärkefienden Octopus (Samuel L Jackson), som i serien var en mystisk brottsling som aldrig visade ansiktet men här sprätter runt fullt synlig i allt märkligare kostymer. Seriens sorglösa syn på sitt ämne har försvunnit och ersatts av en blek Sin City-kopia. Jag älskar mycket av det Frank Miller har gjort, men en filmversion av Spirit var inte uppdraget för honom.

Spirit ska ha självdistans och humor samtidigt som han behåller ett dystert drag som får honom att ständigt verka på vippen att misslyckas och förlora. Varför bry sig om att sno namnen från den hyggligt obskyra serien? Om Spirit, Octopus och de andra hade haft andra namn hade inte en enda människa ställt sig upp i biosalongen och hojtat "Stopp och belägg, belägg och stopp, detta är bara en ripoff av Spirit!".

Visst, du har rätt. Jag ska se på filmen utan att tänka på förlagan. Jag ska låta den stå på egna meriter och strunta i eventuella emotionella kopplingar jag har till en gammal tecknad serie som jag kanske inte hade känt till om jag inte hade varit långvarig prenumerant på Fantomen.

Saken är den att även om jag struntar i det misshandlade seriematerialet så finns det inte mycket att njuta av i The Spirit. Alla utom Samuel L Jackson verkar ha förlorat all skådespelartalang och han har i stället valt att spela över så hårt att filmen knappt lyckas hålla honom inne. Han vet precis vad det är han befinner sig i, en personlighetslös historia där alla andra är platta pappfigurer och han har chansen att bränna på varenda cylinder och bli den fetaste operaskurk han nånsin fått porträttera på film. Den chansen tog han, och han är det enda underhållande i The Spirit.

Annars sitter jag bara och tittar på den Sin City-liknande miljön de här ointressanta personerna rör sig i, och önskar att jag satt och såg Sin City i stället.

Disclosure (1994) - 2/6

Ibland får någon en så bra idé att den bara måste bli en bra film. Nästan alltid får någon annan lägga vantarna på idén och förvandlar den till något helt annat, för man kan ju inte låta en bra idé komma hela vägen fram till vita duken.

Precis det måste ha hänt Disclosure. Enligt marknadsföringen handlade den om sexuella trakasserier på arbetsplatsen men med en vild twist: det är en kvinna som trakasserar en man. Numera kanske inte det galnaste man kan tänka sig, men vi glömmer lätt hur mycket som faktiskt hänt de senaste två årtiondena. 1994 var världen faktiskt mer annorlunda än vi minns, och Disclosure var riktigt uppseendeväckande.

Den trakasserade mannen heter Tom Sanders och spelas av Michael Douglas. Hans nye chef (ett jobb han för övrigt hoppades på att få själv) visar sig vara Meredith Johnson (Demi Moore), en före detta flickvän till honom, vilket enligt hans fru är en lika exklusiv klubb som telefonkatalogen. Under ett kvällsmöte försöker hon tämligen aggressivt förföra honom. Han gör först motstånd, sen ger han efter och sen hämtar han sig och lämnar kontoret medan hon skriker efter honom att han ska få betala för det här. Detta är inte en könsreverserad sextrakasserisituation, detta är en kvinna som misslyckas med att förföra en gift man.

Johnson gör allvar av sitt hot och anklagar Sanders för sexuella trakasserier, och så tar en sedvanlig företagsthriller vid där Sanders försöker hitta bevis för att han talar sanning och Johnson försöker förstöra dem, kryddat med tidstypiska inslag av högteknologi. Men även sådana filmer kan vara underhållande och det hade Disclosure kanske också kunnat bli om den dels inte hade fortsatt låtsas att den handlar om sextrakasserier och dels inte innehållit en ganska larvig deus ex machina som förklaras bort med en enda mening. Som brukligt är ställer den meningen fler frågor än den besvarar.

Mitt mest ihållande minne av Disclosure kommer ändå från en recension jag läste innan jag såg filmen. Den tyckte det var hemskt orealistiskt att en brudjägare som Tom Sanders skulle säga nej till ett nyligg med en gammal flamma som ser ut som Demi Moore. Jo, de tankarna hade jag nog också haft... om det inte vore för att Sanders är gift och därmed har all anledning att tacka nej. Nu undrar jag bara vad som gett den recensenten en så otäck manssyn.

I rymden finns inga känslor (2010) - 3/6

Simon (Bill Skarsgård) har Aspergers syndrom och kräver lugn och bergfasta rutiner. Den ende som klarar av att leva med honom är hans bror Sam (Martin Wallström), så när Sam lämnar föräldrahemmet för att flytta ihop med flickvännen Frida (Sofie Hamilton) slutar det med att Simon också måste flytta in, trots Fridas skepsis.

Frida visar sig ha helt rätt i sina misstankar. Simon har ingen aning om hur man lever normalt ihop med andra människor och trots Sams gränslösa optimism får hon nog och lämnar brödraparet. Då finns det ingen som utför de sysslor som enligt Simons noggrant uppgjorda schema är Fridas. Något måste göras, och Simon bestämmer sig för att ordna en ny tjej åt Sam.

Han angriper problemet vetenskapligt, med tretton utvalda frågor som avgör hur väl de slumpade tjejer han intervjuar passar ihop med Sam. När han hittar den perfekta tjejen (Sanne Mikaelsdotter) är Sam dock inte intresserad, vilket Simon inte kan förstå. Sam förklarar att ibland attraherar motsatser varandra, som med två magneter. Simon gör helt om och försöker hitta Sams raka motsats.

Han finner Jennifer (Cecilia Forss, känd som Cindy i reklamfilmerna med ICA-Stig) som blir Simons Manic Pixie Dream Girl, vägrar rätta sig efter hans krav och vänder hans värld upp och ner. Hon verkar också helt oförklarligt faktiskt tycka om honom, vilket bara Sam gjort hittills. Inte ens deras föräldrar (Lotta Tejle och Ingmar Virta) tycks känna något varmt för Simon och de vet verkligen inte hur man hanterar honom.

Det här låter mycket charmigare än det är, och jag tror att den här filmens stora problem är att den får mig att avsky Simon. Jag ges ingen anledning att tycka om eller känna sympati för honom. Han uppfyller varenda fördom och nidbild man kan tänkas ha om människor med Aspergers. Han har en egocentrisk världsbild och använder sin diagnos som en ursäkt för att göra precis vad han känner för. "Jag har Aspergers så jag kan inte ändra mig", säger han till Frida när han försöker övertala henne att komma tillbaka till Sam. "Du har inte Aspergers, så du kan ändra dig."

Det finns en del att tycka om hos I rymden finns inga känslor men det väger inte upp att det är så obehagligt att tillbringa en och en halv timme i Simons sällskap. Jag gillar hur grafik och effekter används för att visa hur Simon ser på världen. Han memorerar ansiktsuttryck för att avgöra hur människor mår och hans tankar får fysisk form för oss. Då och då är filmen riktigt rolig och vi får se glimtar av den varma karisma som hade kunnat göra den briljant.

Förutom Bill Skarsgård gör skådespelarna sina karaktärer trovärdiga och intagande, särskilt Sofie Hamilton och Cecilia Forss. Den senare är filmens stora behållning; hon lyckas göra Jennifer till en minnesvärd variation på ett klassiskt tema och när hon säger att hon tycker om Simon tror vi henne. Det är en fantastisk bedrift då det är praktiskt taget omöjligt att tycka om Simon. Henne hade jag gärna sett mer av.

Men det bestående intrycket är att Frida gjorde rätt som stack sin väg, att Sam har rätt när han säger att Simon inte tänker på någon annan än sig själv, och att Jennifer borde tänka på sig själv och försvinna fortast möjligt.

Transformers (2007) - 2/6

Det finns många frågor att ställa om Michael Bays karriär. Han gjorde The Rock, som i princip är en manual i konsten att göra en bra actionfilm. Sen dess har han av allt att döma inte gjort en enda sevärd film (jag har ännu inte sett The Island som ska vara väldigt olik hans andra verk; det är möjligt att den ändrar min åsikt).

Armageddon var en actionfilm som vred upp dumratten så hårt det bara gick. Jag har inte hört ett positivt ord sägas om Pearl Harbor. Bay fyller sina filmer med explosioner, effekter och våld, tydligen i brist på något annat att fylla dem med. Samtidigt har han uppenbarligen både humor och självdistans.

Och så kom Transformers. Var det någon som väntade sig en fantastisk film? Troligen inte. Det vi väntade oss var gigantiska CGI-robotar som slogs mot varandra, och det fick vi också. Vi hade bara hoppats på att utfyllnaden mellan robotstriderna skulle vara bättre.

Från den förintade planeten Cybertron kommer två robotarméer, de goda Autobots och de onda Decepticons. Autobots leds av Optimus Prime (Peter Cullen) och Decepticons av Megatron (Hugo Weaving). Striden gäller All Spark, en maskin som kan besjäla andra maskiner och som är det enda sättet att skapa nya levande robotar. All Spark har naturligtvis landat på Jorden och nu kommer båda sidorna hit för att slåss om den. De passar på att bygga om sig så de i förklädnadssyfte kan förvandla sig till bilar och andra maskiner som kan smälta in i omgivningarna.

Det är en berättelse som givit upphov till oräkneliga framgångsrika tecknade TV-serier och serietidningar. Den stora skillnaden är att serierna litade på sina karaktärer. De gigantiska talande robotarna hade personligheter, tankar, känslor, tvivel och planer. Det fanns människor i serierna också, men det var robotarna som spelade huvudrollerna.

Det är en risk som filmen inte vågar ta. Diverse människor stoppas in i handlingen och Transformers handlar till mycket större del om dem än om robotarna. Man ser Transformers för att se gigantiska CGI-robotar slåss mot varandra och blir i stället serverad en tam och ogenomtänkt historia om människorna som råkar bli inblandade. En del av robotarna har knappt några repliker alls och lyckas ändå vara intressantare än Sam Witwicky (Shia LaBeouf) och Mikaela Banes (Megan Fox).

De scener där människorna interagerar med robotarna förfaller lätt i misslyckade försök till humor. Scenen där Sam Witwicky försöker dölja för föräldrarna att han har en sex meter hög robot i trädgården är tråkig och genant, och det blir inte mycket bättre därifrån.

Transformers hade aldrig blivit ett mästerverk, men den kunde i alla fall ha varit en rolig, hisnande, medryckande actionfest om dess upphovsmän bara vågat lita på att de kunde skapa en sådan med sitt material. Nu försvinner de få goda idéer den faktiskt har i en medioker soppa.

Rashômon (1950) - 5/6

Tre män - en präst (Minoru Chiaki), en skogshuggare (Takashi Shimura) och en arbetare (Kichijirô Ueda) - söker skydd undan ösregn och medan himlen öppnar sig berättar skogshuggaren om en obegriplig händelse som trycker hans sinne. Ute i skogen hittade han en mans lik och efter att ha anmält det till polisen kallades han att vittna.

Han berättar sin korta historia och får sen lyssna på tre andra vittnesmål. Det alla är överens om är att den notoriske banditen Tajômaru (Toshiro Mifune) anföll den numera döde samurajen (Masayuki Mori) och hans vackra hustru (Machiko Kyô). Han band fast samurajen vid ett träd och våldtog kvinnan, och det slutade med att samurajen låg död.

Banditen har sin version av vad som hände däremellan, kvinnan har sin version, och till och med den döde samurajen får via ett medium berätta sin version. Ingen av dem håller med någon av de andra. Två av dem måste ljuga - och skogshuggaren är av någon anledning övertygad om att alla tre ljuger - men skogshuggaren finner det obegripligt att de ljuger på detta vis som knappast visar dem i bästa ljus.

När Rashômon kom var dess struktur unik. Att i tillbakablickar visa något annat än den absoluta och objektiva sanningen, det hade aldrig tidigare gjorts i filmkonstens historia. Här får vi se de olika versionerna spelas upp av skådespelarna som om de faktiskt hänt, men de kan inte existera tillsammans. För Rashômons regissör Akira Kurosawa var det ett genidrag som gjorde honom till ett namn i Europa och förde in japansk film i det europeiska medvetandet. Strukturen har sedermera kopierats åtskilliga gånger; dussintals TV-serier har ett Rashômon-avsnitt och greppet har använts i en uppsjö filmer så olika varandra som Hero och Hoodwinked.

Det skulle räcka för att göra Rashômon till en film som måste ses och är värd att hyllas, men dess egenvärde ligger i att historien om banditen, samurajen och hustrun inte är dess huvudtråd även om den ägnas allt fokus. Den egentliga berättelsen utspelar sig mellan prästen, skogshuggaren och arbetaren där de söker skydd undan regnet.

Prästen vill tro alla människor om gott. De kan inte ljuga så skamlöst som skogshuggaren påstår, särskilt inte den döde mannen. Så syndiga kan vi inte vara, vi människor, att vi ljuger till och med efter döden.

Arbetaren är cynisk, självisk, och pessimistisk. Människor bryr sig bara om sig själva, världen är kall, grym och farlig, och det enda man kan göra är att ta hand om sig själv och inte bry sig ett dugg om någon annan.

Skogshuggaren, vars världsbild skakats av det han varit med om, blir den som löser dilemmat och visar hur det verkligen ligger till med mänskligheten. Är hoppet ute som arbetaren påstår och prästen fruktar, eller finns det godhet kvar till och med i dessa farliga tider? Rashômon ger sitt svar i en skulpterad, vacker slutscen.

I Spit on Your Grave (1978) - 1/6

En författarinna åker till ett hus i skogen för att skriva. I den närliggande byn bor fyra män. En av dem har familj. En annan är förståndshandikappad. Jag har nu avgivit en fullständig redogörelse för samtliga karaktärer i I Spit on Your Grave. Filmen är helt ointresserad av sina karaktärer och ser ingen anledning att ge dem personligheter.

När kvinnan solar i sin båt ger sig männen på henne. De har en egen båt och bogserar in hennes till stranden. De sliter av henne kläderna, misshandlar henne och våldtar henne i så tydliga och frossande scener som rimligen går att ha utanför våldtäktsporr. Hon kommer undan och flyr genom skogen. De hittar henne, misshandlar henne och våldtar henne. Hon lyckas ta sig hem. Där väntar de på henne, misshandlar henne och våldtar henne.

Hon överlever, tvättar sig, kammar håret, fixar sina kläder. Sen letar hon reda på de fyra männen och dödar dem. En blir hängd, en annan våldsamt kastrerad så att han förblöder, en tredje ihjälhuggen med en yxa och den fjärde söndersliten av en utombordsmotor. Utan ett ord är det dags för eftertexter.

Regissören och manusförfattaren Meir Zarchi har försvarat detta stycke avskräde med att våldet är nödvändigt för att berätta historien. Det har han rätt i, för utan våldet finns ingen historia. Filmen är våldet och våldet är filmen. Frågan är snarare varför man alls vill berätta denna historia. De moraliska frågorna kring hämnd berörs inte, vi får ingen som helst insikt i hur upplevelsen påverkat offret bortsett från att den fått henne att känslolöst törsta efter hämnd, och gärningsmännen är lika tomma som hon. Det finns ingenting där förutom förnedring, våld, mer våld, och slutlig död.

Men I Spit on Your Grave är faktiskt inte bara en väldigt vidrig film, den är dessutom mycket illa gjord. Zarchi verkar ha bränt all sin eventuella talang på de oändliga och avtrubbande våldtäktscenerna. I Spit on Your Grave är amatörmässigt filmad och dess ljud knappt hörbart, troligen därför att Zarchi insåg att de grå och meningslösa replikerna ändå inte är värda att höra. Skådespelarna kunde möjligen höra hemma i experimentell gatuteater.

De flesta riktigt usla filmer kan man i alla fall skratta åt. I I Spit on Your Grave finns det ingenting som lockar till skratt, bara till illamående, djup dysterhet och en undran om hur illa ställt det egentligen är med mänskligheten. Jag kan inte ens ge den en genretagg då jag inte kan komma på en genre som skulle acceptera den här filmen som medlem.

2010 gjordes en remake. Det är om möjligt ännu mer deprimerande.

Harvey (1950) - 6/6

"Years ago, my mother used to say to me 'In this world, Elwood' - she always called me Elwood - 'In this world, Elwood, you must be oh so smart, or oh so pleasant.' Well, for years I was smart. I recommend pleasant."

Och trevlig är han, Elwood P. Dowd (James Stewart), en ständigt artig och gränslöst välvillig man som blir vän med alla, bjuder främlingar på middag och alltid har ett vänligt ord till övers. Det är svårt för oss att förstå varför hans syster Veta Louise Simmons (Josephine Hull) och hennes vuxna dotter Myrtle Mae (Victoria Horne) tycker så illa om denne oförarglige man att de desperat försöker hålla honom utanför huset när det vankas bjudning och Myrtle Mae högt önskar att han ska bli överkörd.

Det är inte att han dricker mycket - det gör han, men det verkar aldrig påverka hans beteende. I stället är problemet att han ständigt samtalar med en god vän som ingen annan kan se eller höra. Vännen är Harvey, en vit kanin som enligt Dowd är sex fot och tre och en halv tum lång. De är sällan åtskilda och Dowd presenterar gärna Harvey för alla han träffar. De är många; Dowd är oavbrutet men oansträngt social. På det lokala haket Charlie's är bartender och stamgäster vana vid Harvey och frågar vänligt Dowd hur det är med hans kaninkompis. För det mesta är det bra.

När Dowd och Harvey förstör en middag som skulle vara Myrtle Maes chans att komma in i finare kretsar och finna den man hon desperat söker får Dowds syster nog. Hon åker till ett sanatorium där hon träffar psykiatern Lyman Sanderson (Charles Drake), som hon hoppas ska tvångsomhänderta Dowd så att han kan bli botad från sina vanföreställningar.

Här verkar filmen falla ihop till en besynnerlig sorts förväxlingskomedi som bygger på att människor tittar bort i precis rätt ögonblick för att intrigen ska fortsätta fungera, och som dessutom bygger sin humor på olyckliga sammanträffanden med riktigt otäcka följder. Det fungerar inte som svart komik och det som sker är alldeles för allvarligt för att fungera som ljus, oförarglig humor.

Det visar sig vara en illusion och filmen byter lika snabbt karaktär igen. Harvey är ingen komedi i vanlig mening; i stället är den James Stewarts stora föreställning där han visar upp sin underbara skapelse Elwood P. Dowd. Hans vänliga sätt och mjuka röst för honom in i våra hjärtan och vi vill inte förlora honom. Harvey fungerar därför att Dowd aldrig blir irriterande; han är en människa vi önskar att vi hade i våra liv. En människa vi önskar att vi vore.

The Star Wars Holiday Special (1978) - 1/6

Legenden. Det berömt usla, endast en gång visade, Star Wars-TV-programmet som George Lucas sagt att han gärna skulle slå sönder varje kopia av. Bland det första som producerades under namnet Star Wars efter den första filmen och allmänt ansett som inte bara det sämsta som någonsin producerats under namnet Star Wars utan något av det sämsta som förekommit på TV över huvud taget, alla kategorier. Ett program så mytologiskt undermåligt att till och med de allra mest fanatiska fansen varnar andra för att se det. Det är helt enkelt inte värt det, inte ens för geekcred.

Men människan är som hon är, en ostoppbart nyfiken varelse. Som Star Wars-fan, som filmrecensent, som dumdristig masochist måste jag ta en kula för publiken och se eländet. Jag kunde hur som helst inte föreställa mig att det skulle vara lika dåligt som ryktet påstår, och om det var det måste jag se det själv, bara för att veta hur något så dåligt ter sig i verkligheten.

The Star Wars Holiday Special är en svårbeskrivlig röra, men det är ju mitt jobb att försöka beskriva det obeskrivliga. Ramberättelsen rör Life Day, en viktig helg för wookieefolket som lever på Kashyyyk och tydligen gillar konsekutiva vokaler. Den ende wookieen vi känner från filmen är Chewbacca (Peter Mayhew), och när The Star Wars Holiday Special börjar är han på väg hem till sin familj - frun Malla (Mickey Morton), sonen Lumpy (Patty Maloney) och den åldrige fadern Itchy (Paul Gale) - för att vara med om Life Day-firandet.

Jag kallar handlingen för "ramberättelse" eftersom den endast är till för att fylla luckorna mellan mer eller mindre obegripliga och psykedeliska utfyllnadssekvenser, som ofta involverar sång och leder mig att ställa den klassiska filosofiska frågan: om utfyllnad tar tillräckligt stor del av den totala löptiden, är det fortfarande utfyllnad?

Vi ser Han Solo (Harrison Ford) och Chewbacca ombord på Millennium Falcon, och sen är det dags för en liten sketch. Vi ser Malla ringa Luke Skywalker (Mark Hamill) och fråga om han vet varför Chewbacca dröjer, vi undrar varför hon inte försöker ringa Chewbacca i stället, och sen är det dags för en liten sketch. Plötsligt får vi se en tecknad film med en blinkande C3P0, böjliga robotkroppar och Boba Fetts första framträdande där han pratar mer än i sina övriga uppdykanden sammanlagt. Det är som ett clipshowavsnitt från en TV-serie som - tack Gud - aldrig fanns.

Till och med de scener som påstår sig föra handlingen framåt är mördande tråkiga. Vi tvingas sitta igenom flera minuter oöversatt wookieedialog vilket är lika intressant som att lyssna på tolvskillingsoperan framförd av vildsvin. "Will you get on with it?", ryter en imperiesoldat och tittaren håller glatt med honom.

Allt kring The Star Wars Holiday Special skriker lågbudget. Exteriörbilderna av wookieernas hem är helt uppenbart en målning. Chewbaccas tre familjemedlemmar verkar tillhöra en helt annan art. Det är så att jag blir förvånad över att de fick låna Chewbaccadräkten och ett par stormtruppsrustningar. De hade i alla fall inte råd att avfyra några laservapen; det är enda anledningen till att Han Solo hellre knuffas än drar sin pistol.

Originalfilmen gjordes medvetet modelös i den mån det var möjligt och därmed har den blivit tillräckligt tidlös för att man fortfarande ska kunna se den trots att den gjordes mitt i disco-eran. The Star Wars Holiday Special väljer den motsatta vägen och dränker sig i psykedeliska scener, pastellfärger och LSD-inspirerad ljussättning. Life Day-firandet visar sig innebära en symbolisk - antar jag - promenad genom rymden till en stjärna som innehåller Livsträdet och något mer sjuttio än så kan jag knappt tänka mig.

Jag gillar inte att ge en etta i betyg om jag inte spontant frågar mig hur det här någonsin kunde komma till i ett rimligt universum. The Star Wars Holiday Special klarar det testet utan minsta ansträngning. Jag försöker - och misslyckas - föreställa mig de samtal som måste ha förts under produktionen.

"Vet du vad det här programmet verkligen behöver? En parodisk TV-kock i rosa klänning! Och vi kan ha en annan skådespelare bakom henne som sticker fram armarna så att det ser ut som om hon har fyra!" "Det är genialiskt!"

"Vi måste ha med Mos Eisley-baren, den fungerade så bra i filmen. Men vad saknade den? Beatrice Arthur som bartender! Sjungande bartender!" "Det är genialiskt!"

"Vi ger wookieefarfar en oförklarligt mänsklig virtuell älskarinna med skär glitterperuk! Och vad vill man göra med sin virtuella älskarinna? Se henne sjunga och dansa, så klart!" "Det är genialiskt!"

Men det värsta av allt är att det inte är roligt. Det går inte ens att skratta åt det; det har passerat alla uselhetsgränser och hittat en egen nivå av uselhet. Jag borde ha lyssnat på varningarna och nu upprepar jag dem, i full vetskap om att de bara kommer att öka nyfikenheten. Inte ens den mest fanatiske Star Wars-totalist bör se det här programmet. Om du nödvändigtvis måste, ladda upp med goda vänner och alkohol. Det kommer inte att hjälpa, men det kommer kanske att lindra plågan.

Cocktail (1988) - 4/6

Det fanns en period när Tom Cruise spelade samma karaktär i en rad filmer. En gränslöst självsäker kvinnoförförare, specifik expert, som tog sig igenom livet på sitt vackra leende och ett självförtroende i stålväggsklass. På så sätt etablerade han sig som filmstjärna med Top Gun (stridspilot), Color of Money (biljardspelare), och Cocktail (bartender).

I den senare spelar han Brian Flanagan, en ung man som just avslutat militärtjänsten och kommer hem till sin farbrors bar. Flanagan har stora planer; han ska läsa företagsekonomi, arbeta inom marknadsföring och sluta som stenrik magnat. Under tiden tar han jobb som bartender under den improviserade mentorn och självutnämnde nutidsfilosofen Doug Coughlin (Bryan Brown).

Flanagan är en stjärnögd, ambitiös yngling och Coughlin är en cynisk man med alldeles för många år bakom sig för att dela Flanagans entusiasm. Han kan dock inte undvika att charmas av Flanagans oändliga framåtanda och när den unge mannen självmant når insikten att det inte finns ett dugg han kan lära sig i skolan som han inte kan lära sig bakom bardisken tror Coughlin att det kanske kan bli något av pojken, trots allt. Han lär honom jonglera med flaskor och maximera en kvälls spritprofit, och de pratar om att starta en egen bar tillsammans.

Cocktail berättar en tämligen omfattande och varierande historia om utvecklande relationer och de eviga försöken att nå jämviktspunkten mellan dröm och verklighet. Kvinnorna paraderar förbi - Gina Gershon, Lisa Banes, Kelly Lynch, Elizabeth Shue. Coughlin och Flanagan förlorar och återfinner varandra. Cocktail hinner med en imponerande mängd händelser på en timme och tre kvart, och det utan att det känns hoptryckt eller slarvigt. Efteråt har man en känsla av att man på denna korta tid sett ett litet epos.

Filmer som Cocktail var typiska för åttiotalet och Tom Cruise var den perfekte huvudrollsinnehavaren i dem. Snygg så att kvinnoknän viker sig, tuff och smart så att män vill efterlikna honom, en historia vars grundelement förmodligen är lika gamla som mänskligheten och ett slut som effektivt knyter ihop det vi sett. Musik som skriker "åttiotalsfilm" och fastnar i huvudet. En bagatell, men en charmig bagatell som jag sett fler gånger än jag kan räkna och förmodligen kommer att se om nästa gång den dyker upp på TV.

The Man from Earth (2007) - 3/6

Efter tio år som universitetsprofessor har John Oldman (David Lee Smith) sagt upp sig från sitt jobb och tänker flytta. Han har i möjligaste mån undvikit att säga farväl till bekanta, men det hindrar inte en handfull arbetskamrater från att dyka upp för att ha en avskedsfest för honom. Redan från början hittar de underliga saker: en tydligen äkta van Gogh eller åtminstone en samtida kopia och ett förhistoriskt föremål.

När gästerna fått varsin plastmugg fin whisky börjar John berätta en till att börja med hypotetisk historia om en man som levt i fjortontusen år. När de lärde diskuterat möjligheten börjar John hävda att han är denne man, en stenåldersmänniska som av en för honom okänd anledning slutade åldras i trettioårsåldern.

Det här är en fantastisk idé med oändligt djup och enorm potential, vilket filmens karaktärer för övrigt påpekar. Genom ingående samtal, frågor och svar, mellan John och de professorer och studenter som samlats - en biolog, en historiker, en arkeolog, en antropolog, en psykiater och en bokstavstroende kristen - får vi ta del av hans berättelse. Den ljuder genomgående trovärdigt. Han vet det han borde veta, men det kunde han förstås fått från vilken lärobok som helst, och sina kunskapsluckor kan han förklara.

The Man from Earth är välsignad med ett väldigt intelligent manus. Dess författare Jerome Bixby (som färdigställde det på sin dödsbädd 1998) använder inte odödlighetsmotivet som en inslängd MacGuffin utan har tänkt igenom hur en fjortontusen år gammal man skulle uppleva världen och vad han skulle minnas. Givetvis skulle han aldrig kunna vara säker på sin exakta ålder, exakt var han föddes, vilket folk han ursprungligen tillhörde.

John har ivrigt följt vetenskapens framsteg och försökt pussla ihop sin egen historia utifrån nya upptäckter och sina egna minnen. Han tror att han från franska kusten såg Storbritanniens klippor, innan engelska kanalen var fylld med vatten. Han tror att första gången han såg ett hav var det Medelhavet, men han vet inte säkert. Han kan berätta om jordbrukets uppkomst och om religioners framväxande. Allt eftersom kvällen fortskrider börjar lyssnarna skapa sig egna uppfattningar om sanningshalten i det han säger.

Jerome Bixby hade ett fantastiskt koncept och gjorde ett enormt jobb med manuset. Tyvärr fallerade han då det gällde att skapa trovärdiga karaktärer; de känns alla djupt oäkta och deras repliker är skärande orealistiska. Skådespelarna lämnar också en del övrigt att önska. De porträtterar pappfigurer som troget följer manusets stela krav, inte människor som klentroget lyssnar på den mest bisarra historia de någonsin kommer att utsättas för. The Man from Earth försöker också drabba oss med en slutlig twist, men i en film där en universitetsprofessor redan avslöjat att han levt sen stenåldern finns det inte många tänkbara twistar som kan chocka oss.

Sammanfattningsvis är The Man from Earth en underbar idé, illa genomförd. Den framställer en ytterst intressant frågeställning och anstränger sig för att pressa all potential ur sin premiss, men sviks av stelhet, dåliga skådespelarinsatser och ett slutligt kapitulerande inför konventionell filmkonst. Jag kommer gärna att tänka på möjligheterna den berättar om, men sällan på själva filmen.

Feature: Repliker som får vuxna män att gråta

När förståsigpåare börjar rota i filmer som får män att gråta dyker alltid bisarra val som Gladiator och Armageddon upp. Det enda som finns att gråta åt i Armageddon är att det går att stoppa in 140 miljoner dollar och få ut skit och om man gråter åt Gladiator är det för att den lyckades göra en så intressant tidsperiod så blek och tråkig.

Nej, vill du ha filmer med tårgaranti ska du lyssna på mig. Här har vi tre av mina toppval, filmer med varsin replik som aktiverar tårkanalerna. Om du har sett de här filmerna och inte känner någonting när du läser replikerna i fråga bör du donera din kropp till vetenskapen så att vi kan utröna hur man kan leva ett nästan fullgott liv med en kolbit i stället för hjärta.

Filmen: Field of Dreams
Handlingen: Ray Kinsella (Kevin Costner) är en nybliven majsbonde som plötsligt hör en mystisk röst ute i majsfältet. Han får för sig att den ber honom bygga en egen baseballplan och hans extremt förstående hustru Annie (Amy Madigan) låter honom rensa en massa majs för att få plats med den. Det får paret att riskera bankrutt, men baseballplanen drar till sig en närvaro av oförklarlig art.
Temat: Drömmar och vikten av att jaga dem. Ånger över sånt man gjorde och inte gjorde. Familjens betydelse och våra komplicerade relationer till den.
Repliken: "If you build it, he will come." Inte första gången. Inte andra heller. Den gången när vi till slut förstår vad det betyder. Du vet vilken gång jag menar.

Filmen: Babe
Handlingen: Babe (Christine Cavanaugh) är en griskulting som vinns av bonden Hoggett (James Cromwell) i en "gissa vikten"-tävling. Han tas till Hoggetts bondgård där han lär känna fårhunden Fly (Miriam Margolyes), ankan Ferdinand (Danny Mann), tackan Maa (Miriam Flynn) och katten Duchess (Russi Taylor). Babe får lära sig att varje djurart har sitt oföränderliga öde och att vänskap över artgränserna är dödfödd. Det vägrar han acceptera.
Temat: Mod. Att ifrågasätta gamla seder och våga utmana gränser.
Repliken: "That'll do, pig, that'll do." Mannen som i sitt liv yttrat färre ord än någon i publiken vet exakt vad han ska säga.

Filmen: The Iron Giant
Handlingen: En gigantisk, utomjordisk robot (Vin Diesel) kraschlandar i femtiotalets USA. Den hittas av Hogarth (Eli Marienthal) som blir vän med den och gömmer den på en soptipp där skulptören Dean (Harry Connick Jr.) förvandlar skräp till konst. Roboten jagas av onda militärer, Hogarths mamma Annie (Jennifer Aniston) oroar sig för honom, och det är något med roboten som är oroväckande. Farligt.
Temat: Fri vilja. Att resa sig över sitt ursprung och välja att bli något annat än det man är skapt för.
Repliken: "Superman." Järnjätten gör sitt val.

Ursäkta mig, jag har visst fått något i ögat.

Mr. Smith Goes to Washington (1939) - 6/6

En namnlös men tydligen lantlig stat förlorar sin ena senator och genast börjar jakten på en ersättare. Både guvernören (Guy Kibbee) och seniorsenator Joseph Paine (Claude Rains) låter sig kontrolleras av den politiske manipulatören Jim Taylor (Edward Arnold) som i praktiken styr sin stat och genom korruption tillskansar sig personlig profit. Taylor vill ha en kandidat men folket vill ha en annan och det slutar med att guvernören lyssnar på sina barn.

De vill ha sin ungdomsledare Jefferson Smith (James Stewart). Han är en ung idealist och patriot som kan citera Lincoln och Washington och älskar sitt land över allt annat. Oftast är oförblommerad flaggviftande USA-patriotism störande för den som inte råkar dela den, men den här gången fungerar det eftersom James Stewart gör Jefferson Smith till en så bedårande skapelse. Det han älskar med USA är det som är bra med USA och när han ser det dåliga vill han ändra det, inte sticka fingrarna i öronen och hävda att allt är fantastiskt.

Smith följer med Paine till Washington. Det visar sig att Paine var god vän med Smiths far och på tåget har de ett samtal om mannens liv och död. Smith lever fortfarande med hans ideal medan det för tittaren är uppenbart att Paine lämnat dem bakom sig. Paine och Taylor håller på att driva igenom ett dammprojekt som bara är till för att fylla Taylors fickor och det råkar krocka med Smiths älsklingsidé: ett självbetalande nationellt sommarläger för pojkar. Han arbetar ihop med sin tilldelade sekreterare Clarissa Saunders (Jean Arthur), som jobbat i politikens inre kretsar alldeles för länge och själv blivit cynisk.

Men Smith verkar besitta en egen magi. Han lyckas entusiasmera den till att börja med motståndskraftiga Saunders, han vägrar falla för Taylors frestelser eller rätta sig efter Paine, ens när den sistnämnde tar till så fula knep att den naive Smiths enda respons är att gapa stumt. Smith förefaller till en början vara enkel, nästan korkad, men så är det inte. Han bara tror på saker med en intensitet som man sällan ser hos vuxna, och han kan förändra världen med ren vilja. Det leder honom in i en ovanligt rar kärlekshistoria och det gör att han kanske kan segra mot korruptionens till synes oövervinneliga maskineri.

James Stewart och Jean Arthur skapar vitt skilda karaktärer som till slut når samma punkt från helt olika startlinjer och de gör det tillsammans med gnistrande karisma. Smith och Saunders förändrar varandras liv, förmodligen ännu mer än de ändrar Washington.

Det är märkligt att Mr. Smith Goes to Washington ens lyckades bli gjord. Censorn Joseph Breen avrådde Columbia från att göra filmen då den framställde USA:s styresmän i så dålig dager, och det gör den verkligen; Smith är en av få i Washington som inte är ruttna, korrumperade män med sedan länge döda ideal. Samtidigt är filmen oapologetiskt patriotisk och hett demokratiförespråkande. Den är inte emot USA i sig, tvärtom står den längst fram och viftar med stjärnbaneret, den är bara emot förvrängning av ideal och politisk korruption. Den förbjöds i Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet, Francos Spanien och Mussolinis Italien; jag är säker på att filmskaparna såg det som meriter.

The Texas Chainsaw Massacre 2 (1986) - 1/6

Det den första Texas Chain Saw Massacre-filmen gjorde rätt gör uppföljaren fel, och vice versa. Tobe Hooper skruvar här upp komedin och blodet, och struntar helt och hållet i att försöka bygga upp spänning eller skrämma genom att inte visa snarare än att kasta allt i ansiktet på publiken.

Den mordiska, kannibaliska familjen från den första filmen är fortfarande igång, trots att det borde ställt till trubbel för dem när deras sista offer flydde från Leatherface (Gunnar Hansen i första filmen, här Bill Johnson) som stod kvar och skrek maktlöst på vägen. Nu har de dock flyttat från sitt fallfärdiga hem och slagit sig ner i ett underjordiskt komplex som matchar Moria.

De jagas av "Lefty" Enright (Dennis Hopper), en polis och släkting till några av de döda från den första filmen. Han har försökt reda ut deras försvinnanden sen dess men ingen lyssnar på honom. Radioprataren Stretch har råkat spela in ett dubbelmord utfört av Leatherface (offren ringde hennes program innan Leatherface slog till), Lefty får höra bandet och ber Stretch spela upp det i radion för att få ut hans budskap. Lefty och Stretch utgör mycket intressantare hjältar än något den första filmen hade att erbjuda på det området; tyvärr får de inte mycket att göra.

Stretch attackeras och lyckas undkomma Leatherfaces motorsåg i en otäckt psykosexuell scen som förmodligen har djupare undertoner än Hooper själv förstod. Hon hamnar i familjens underjordiska hem och Lefty dyker också upp där, själv beväpnad med åtskilliga motorsågar. Diverse bifigurer dödas på övertydliga, blodstänkande sätt och Stretch får visa att hon är tuff.

The Texas Chainsaw Massacre 2 försöker vara otäckare än originalet men har inte förstått vad det är som är verkligt otäckt. Det är inte blod och inälvor. Den försöker också vara roligare än originalet och lyckas något bättre, men det skapar bara en känsla av inkongruens. Den har i alla fall betydligt mer spännande karaktärer än den första, men det är inte ett högt mål att sikta på. I slutändan går det ganska jämnt ut.

The Texas Chain Saw Massacre (1974) - 1/6

Jag försöker bedöma varje film rättvist efter dess egna förutsättningar. Jag är inget fan av tonårsromcoms eller hjärnbefriade highschoolfilmer men om jag skulle råka stöta på den ultimata tonårsromcomen vill jag ändå ge den en positiv recension.

Ibland är det svårt. Det enda värdet jag kan finna i The Texas Chain Saw Massacre är att den var med om att på allvar starta slashergenren och - mer allmänt - blod-och-våld-skräck-genren, som i dag lever vidare i Saw-uppföljarna, Hostel-filmerna och, antar jag, The Human Centipede. Det är inte en genre jag uppskattar och jag skulle inte sakna den ett dugg om den försvann. Visst finns det filmer inom den som har en och annan meriterande egenskap, men i de allra flesta fall går det ut på att visa blod och skit och rädsla och ingenting annat.

Så om en film lyckas med något men jag önskar att den hade misslyckats, är den ändå en bra film? Kanske, men bara om den har något mer, något jag kan peka på för att rättfärdiga dess existens utöver att den deltog i att orsaka den strida strömmen tortyrporr. Jag hittar ingenting.

The Texas Chain Saw Massacre var förstås inte den första slasherfilmen, bara en av dem som satte igång genren och gjorde den till något slags standard för unga hoppfulla filmmakare. Lågbudgetskräck är faktiskt en bra inkörsport till filmskapandets konst men många mycket bättre filmer har fötts ur det förhållandet.

Problemet med The Texas Chain Saw Massacre, vilket också är problemet med de allra flesta av dess efterföljare, är att den inte verkar ha något att säga och mycket lite att visa. Här har vi en inavlad lantisfamilj som mördar kringvandrande främlingar och - tydligen, det är inte helt klart - serverar dem till ovetande grillkunder. Stjärnan i gänget är en gigantisk grymtare som döljer sitt ansikte bakom en lädermask, svingar en motorsåg och hänger upp sina offer på köttkrokar. Gamle farfar är ett förvridet missfoster vars eventuella mänsklighet är ett bleknat minne. De andra tillbringar tiden med att skratta djuriskt och ge sin galenskap så skarp relief som möjligt. Det är omöjligt att föreställa sig vad de sysslar med när de inte håller på att såga offer i bitar. De existerar bara för att vara otäcka och för att döda, och deras offer existerar bara för att bli dödade, utom den sista som överlever och tar sig undan medan en frustrerad mördare står med solen i ryggen och höjer motorsågen över huvudet.

Jag tror inte att jag är helt oförmögen att uppskatta den här typen av filmer. Jag tycker om Nightmare on Elm Street, till och med vissa av uppföljarna, eftersom skurken är mer än en ansiktslös varelse med klor och ful hatt. Jag älskade vad Scream gjorde med genren. Men om det finns en film som börjar i uppförsbacke så är det The Texas Chain Saw Massacre, och den bestämmer sig redan från början att vända sig om och springa neråt.

Jag tar gärna emot tips på bra slasherfilmer. Mina vyer är konstant i behov av att vidgas.

Jeder für sich und Gott gegen alle (1974) - 1/6

1828 dök en pojke i sextonårsåldern upp i Nürnberg. Han hade med sig ett brev till ryttarmästaren på sjätte kavalleriregementet, ett annat brev som påstods vara från hans mor, och det enda han sa var att han ville bli kavallerist som sin far. Enligt breven hade modern lämnat över honom till en man som tagit hand om honom tills nu och sedan skickat iväg honom med breven.

Han visade sig vara läraktig och till slut kunde han berätta att han vuxit upp alldeles ensam i en fängelsehåla. En dag kom en maskerad man för att lära honom stå, gå, skriva sitt namn och säga den enda meningen han kunde. Han blev en liten celebritet i 1800-talets Europa tills han dog av ett knivhugg. Vi vet inte mycket mer om honom och den troligaste hypotesen verkar vara att han bluffade och råkade hugga för djupt när han skulle skada sig själv för att öka på sin bortbleknande berömmelse.

Spontant känns detta som en ofilmbar historia om man inte själv hittar på någon fantastisk förklaring på mysteriet. Med sin Jeder für sich und Gott gegen alle har Werner Herzog visat att spontana känslor ibland har rätt.

Till att börja med tas all spänning bort genom att de intressanta bitarna av historien berättas redan före förtexterna. Vi vet redan från början allt som Kaspar Hauser kommer att berätta. Hans fullständigt omöjliga bakgrundshistoria (vi vet vad som händer med barn som växer upp under så fattiga omständigheter som Kaspar Hauser berättade om) presenteras som sanning och vi ser den innan någon annan får veta den. Vad får vi ut av att se Kaspar Hauser snubbla runt och lära sig prata, när vi redan vet precis vad han kommer att säga? Det hjälper inte att verklighetens Kaspar var runt sexton när han hittades medan filmens förefaller vara närmare fyrtio.

Framför allt är Jeder für sich und Gott gegen alle fruktansvärt tråkig. Vid förhören med och undersökningarna av Kaspar Hauser följer en protokollförare med, för vars skull allting måste upprepas, förklaras och specificeras så att scenerna dras ut till dubbla längden utan att ett dugg innehåll tillförs.

Kaspar Hausers försök att lära sig prata, äta, sitta och gå sträcks ut i det oändliga. Montage förlöjligas ofta men det finns en anledning till att de finns, nämligen att det hade varit mördande tråkigt att se Rocky göra hundra armhävningar och sen göra hundra situps och sen springa i en halvtimme och sen slå på en sandsäck och sen göra några armhävningar till och fortsätta med det tills solen går ner och sen gå upp dagen efter och göra samma sak igen. Det är så det känns att se Jeder für sich und Gott gegen alle; Kaspar Hauser stapplar fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han säger samma ord om och om igen tills jag börjar snabbspola för att se om det kanske händer något längre fram i filmen.

Jag ska bespara er mödan: det gör det inte. Jeder für sich und Gott gegen alle kan bäst beskrivas som en film som består av enbart utfyllnad.

Antichrist (2009) - 1/6

Lars von Trier har ofta anklagats för misogyni, och det är inte svårt att inse varför. Alltför många av hans filmer verkar gå ut på att plåga, tortera, våldta och förnedra den kvinnliga huvudpersonen, vare sig konstnärlig täckning finns eller inte. I en film som Dogville fungerar det; våldet känns inte slumpmässigt eller malplacerat. I en film som Breaking the Waves fungerar det sämre; till slut verkar våldet vara sitt eget syfte. Och i Antichrist går han över alla gränser och producerar den förmodligen mest misogyna mainstreamfilm jag haft oturen att se.

Därmed inte sagt att den inte är skickligt gjord, för det är den. von Trier kan sin konst och har gjort Antichrist till en surrealistisk symfoni, visuellt originell, omväxlande frånstötande och skrämmande. Antichrists värld är otrygg och mardrömslik, mörk och påträngande farlig. Det är en perfekt miljö för en fasansfull historia och det är precis vad vi serveras.

De två karaktärerna är symboler för sina kön och kallas enbart He och She i rollistan. Mannen spelas av Willem Defoe och kvinnan av Charlotte Gainsbourg. De förlorade sin lille son när han kröp ut genom ett öppet fönster och föll till sin död. Kvinnan lider av svåra skuldkänslor som tar ifrån henne medvetandet och gör henne förvirrad. Mannen, som är psykoterapeut, litar inte på vården hon får utan bestämmer sig för att ta hand om saken själv. Han tar med henne ut till en stuga i en skog som verkar ryckt ur en ond och förvriden Grimmsaga.

Kvinnan börjar med att plåga sig själv. Hon studerar mordisk misogyni i historien och börjar anamma de åsikter hon undersöker. Hon försöker ta sig ur sin psykiska smärta genom att åsamka sig fysisk smärta och idka oändligt sex, en aktivitet hon är intill vanvett besatt av.

Samtidigt plågar de varandra. Han torterar henne psykiskt, hon torterar honom fysiskt, och emedan jag inte är den som försöker hålla fast vid stereotyper tror jag att jag utan oro kan säga att det brukar vara precis tvärtom, och det är inte det enda i Antichrist som är tvärtom. Hennes våld blir allt mer avancerat och sexuellt. Allt du hört om de explicita vålds- och sexscenerna i Antichrist är sant. Förmodligen är de värre än du hört.

Antichrists symbol för kvinnosläktet är en hemsk varelse. Hon är korkad, impulsiv, tvångsmässigt sexuell, våldsam, nyckfull, irrationell och moraliskt rutten och representerar ett syndigt kön som, hjälplöst inför sin egen sexdrift, lockas bort från den smala vägen och förtjänar att straffas brutalt. Manssymbolens enda fel är en dålig förmåga att uttrycka känslor och ett kontrollbehov. Åtminstone det senare förefaller i den värld von Trier ger oss vara en dygd snarare än en synd. Någon måste ju hålla ordning på de opålitliga kvinnorna.

Antichrist är en vidrig, motbjudande film som i Cannes fick ett välförtjänt antipris för "the most misogynist movie from the self-proclaimed biggest director in the world". Jag beundrar den tekniska sidan hos den, och hatar allting annat.

Ink (2009) - 6/6

Nu för tiden, när en stor effektbudget inte innebär en snyggare film utan bara ännu otroligare händelser på duken, är det underbart att se vad en liten budget kan göra när den backas upp av talang och hämningslös vision. Ink skapar sin egen parallellvärld lika trovärdigt som Hellboy II (340 gånger större budget) eller den första Harry Potter-filmen (500 gånger större budget).

Medan vi sover slåss två magiska grupper mot varandra. De goda kallas Storytellers och skänker oss ljuvliga drömmar som ger värdefulla insikter. De onda kallas Incubi och plågar oss med mardrömmar. Det finns varelser som rör sig mellan de två grupperna och en av dem är ett kåpklätt missfoster som kallas Ink. En natt besöker han en liten flicka som heter Emma och kidnappar hennes själ. Storytellers jagar honom men han kommer undan och medan han håller hennes själ fången ligger hon i koma.

Uppdraget att rädda henne faller på en liten grupp Storytellers och deras Pathfinder, en besynnerlig man med igentejpade ögon. Han har annorlunda förmågor än de andra. I en underbar scen som ensam hade gett den här filmen en femma i betyg finner han världens rytm och skapar en improviserad Rube Goldberg-maskin som leder till en trafikolycka som leder till att Emma får en chans. Det är en scen som jag ville skulle fortsätta för evigt, med sin musik och takt och skönhet.

Under tiden angrips Ink av en Storyteller som försöker befria Emma, men han besegrar henne och nu har han två fångar. Hon vägrar låta sig skrämmas av Ink och gör sitt bästa för att ge Emma mod och humör medan hon arbetar sig innanför hans emotionella pansar.

Ink är en vacker film med unik design. Se den, se dess Incubi och säg sen att du sett något liknande. Den använder färg, musik, rytm, rörelse, okonventionell klippteknik och känslor för att skapa poesi. Den bygger upp en värld som jag vill besöka igen lika gärna som Midgård eller den där galaxen långt långt borta, och den gör det med så enkla medel att den måste fylla luckorna med fantasi och en obetvinglig kärlek till filmmediet. Jag skulle inte kunna förklara slutet om jag försökte, och det gör mig ingenting.

Ghost World (2001) - 4/6

Ghost World handlar om livet och precis som livet är den omöjlig att sammanfatta. Häng med så gör jag ett försök.

Enid (Thora Birch från American Beauty) har precis gått ut high school. Hon är konstnärlig, kvick och smart, kanske för smart. Hon ser sig som annorlunda, så mycket klipskare än andra att de inte ens förstår när hon driver med dem. Hela skoltiden har hon hängt med sin bästa vän Rebecca (Scarlett Johansson), den enda som förstår henne. Allting suger och de hanterar det genom att vara konstant sarkastiska.

Nu när Enid och Rebecca äntligen är fria ska de naturligtvis bo tillsammans, men Rebecca verkar hantera den otäcka normala världen mycket bättre än Enid som är typen som får sparken första arbetsdagen. Trots att hon bara gjorde sin grej.

Seymour (Steve Buscemi) är en självbeskriven hopplös nörd, en man i fyrtioårsåldern som har en 1500 skivor stor LP-samling, inte har haft en flickvän på fyra år och som huvudsakligen verkar umgås med andra LP-samlare. Genom osannolika händelser träffar han Enid och en märklig vänskap spirar mellan dem.

Enid och Seymour har liknande problem. Han kan inte få kontakt med 99% av mänskligheten, och hon vill inte. Hon vill lösa hans problem genom att hitta en kvinna som inte är en fullständig idiot, men det verkar svårt. Han är inte säker på vad han vill, men han tycker om Enid.

Samtidigt sitter en gammal man (Charles C. Stevenson Jr.) och väntar på bussen på en nerlagd hållplats.

Ghost World puttrar på precis som livet, karaktärer möts och skiljs åt, förhållanden föds och dör, människor förändras och när det är över är ingenting löst. Ingen lever lycklig i alla sina dagar, men alla får i alla fall en chans.

The Blue Lagoon (1980) - 2/6

När jag såg den här filmen för första gången var jag yngre än huvudrollsinnehavarna och befann mig ungefär på samma ställe som deras karaktärer vad gällde sexuellt uppvaknande och utforskning. Scenerna där de pratar om sina kroppars förändringar och steg för steg upptäcker vad man kan ha mognande kroppar till, liksom scenerna där en naken tonårig Brooke Shields simmar genom tropiska vatten orsakade mycket kittlande magpirr. Tyvärr är det nog det enda man kan få ut av The Blue Lagoon.

Historien är simpel och inte vidare smart. Nån gång kring sekelskiftet (1800-1900, inte det mer nyligen inträffade) går ett skepp under i Söderhavet och tre överlevande tar sig till en öde ö. Den ende vuxne bland dem är kocken Paddy (Leo McKern), som lyckades få med sig tillräckligt med sprit för att efter kort tid supa ihjäl sig. Scenen där en liten krabbas otäcka uppdykande övertygar oss om att han är död är etsad i skallen på mig. De andra två överlevande är barnen Emmeline och Richard som växer upp till att spelas av Brooke Shields och Christopher Atkins.

De lever i ett tropiskt paradis, i ett hus som en vuxen professionell byggare hade haft svårt att konstruera men som Richard lyckas klämma ihop ensam. Dagarna tillbringar de med att fiska och simma och de har aldrig svårt att få mat eller vatten. Därför har de gott om tid att lägga märke till förändringarna hos varandra, bli allt nyfiknare, experimentera sig fram och till slut producera ett barn.

Den processen är förstås ett mysterium för dem. Emmelines mage växer men de har ingen aning om varför. Förlossningsscenen borde vara något av det mest fruktansvärda som fångats på film; en utdragen smärtsam mardröm då en totalt oförstående, intill vansinnet uppskrämd flicka måste pressa ut ett spädbarn hon inte visste fanns. Hon visste inte ens att det var därifrån man fick spädbarn. Om scenen hade gjorts på ett sätt som ens närmade sig realism hade den varit fullständigt malplacerad i en film som huvudsakligen handlar om att visa upp vackra kroppar i vackra miljöer, men den hade också gjort filmen betydligt mindre feg.

Feg är just vad The Blue Lagoon är. Den vill visa Emmeline och Richard i paradiset och den vill samtidigt behålla realismen men vägrar möta följderna av det. Den introducerar farliga infödingar som sen inte spelar någon roll för handlingen. Den vill ge sin lyckliga lilla familj ett gulligt barn men ryggar tillbaka inför att visa hur det verkligen hade sett ut. Och den vågar inte ens ta ansvar för sitt eget slut.

Julie & Julia (2009) - 4/6

"This movie is based on two true stories" och de kommer från två olika böcker. Den första är My Life in France som skrevs av den amerikanska urkändiskocken Julia Child (Meryl Streep). Hon flyttade till Paris när hennes diplomatmake Paul (Stanley Tucci) fick ett uppdrag där och ville inte leva som de andra välbärgade, uttråkade diplomathustrurna. Hon letade efter något att göra och hittade matlagning som ledde henne in på en kurs på Le Cordon Bleu. Hon började samarbeta med två franska kockar för att skriva en bok om fransk matlagning med den amerikanska marknaden som mål och slutresultatet blev hennes epokgörande kokbok Mastering the Art of French Cooking.

Den andra boken är Julie and Julia: 365 Recipes, 524 Recipes, 1 Tiny Apartment Kitchen och skrevs av Julie Powell (den oemotståndliga Amy Adams) som inte tycker om sitt liv. Hon skulle bli något stort och nu är hon en kontorsslav som tillbringar dagarna med att omväxlande bli utskälld och bringad till gråt av människor som har försäkringsanspråk efter World Trade Center-attacken 2001. Hennes vänner är affärskvinnor och journalister medan hon bor i en liten lägenhet ovanpå en pizzeria tillsammans med sin man Eric (Chris Messina). Han uppmuntrar henne att göra något med det matlagningsintresse som alltid är en tröst efter en hård dag, och det slutar med att hon bestämmer sig för att på ett år tillaga vartenda ett av de 524 recepten i Julia Childs Mastering the Art of French Cooking. Hon dokumenterar projektet i en blogg som till att börja med är ord utsända i tomheten men snabbt får en växande läsarkrets.

Filmen följer dessa två historier parallellt och ser till att belysa likheterna mellan Childs och Powells liv. Båda älskar matlagning, båda söker framgång inom det fältet, båda stöter på likartade problem som de måste ta sig förbi. Båda idoliserar dem som gått före dem; Julia Child ser upp till Irma Rombauer som publicerade The Joy of Cooking medan Julie Powell talar om Julia Child i religiösa termer. Julia finns där i köket hos henne, vakar över henne, talar till henne medan hon lagar mat.

Av de två historierna är det Julie Powells som engagerar mest, kanske därför att den innehåller mer än en intressant karaktär. Julia Childs man Paul tycks sakna personlighet; han tycker om allt men älskar ingenting utom sin fru, men henne älskar han å andra sidan gränslöst. Julie Powells Eric är lika passionerad som hon; han älskar sin fru men han älskar maten också, han älskar hennes framgång och inte bara för att han älskar henne. Samtidigt förvandlar Amy Adams Julie Powell till en oansträngt bedårande människa som det är helt omöjligt att inte charmas av, hur övertygad hon än själv blir om att hon är en bitch.

Meryl Streeps spel som Julia Child rör sig ständigt nära gränsen till parodi och korsar den ibland, men det kanske är omöjligt att spela Julia Child utan att ibland riskera att det blir parodi av det. Dessutom ger Julia Child, trots sina protester om motsatsen, ofta intrycket att hon är en uttråkad lyxhustru som letar efter något att fylla sina tomma timmar med. Julie Powell, å andra sidan, har ett djupt, brinnande behov av det här projektet. Det handlar inte om att döda tid; hon har knappt någon tid över till att börja med. Det handlar om att slutföra något och om att lyckas. Det är därför vi gärna följer henne ända fram, skrattar med henne, sörjer med henne och gläds med henne.

The Dark Knight (2008) - 6/6

Batmanveckan avslutas med The Dark Knight, som inte bara är den bästa Batmanfilmen utan den bästa superhjältefilmen någonsin och dessutom en av det förra årtiondets bästa filmer, alla kategorier. Den tar allt det som Batman Begins gjorde rätt - destillering, mörker, realism, filosofiska motsättningar - och vrider upp till elva, samtidigt som den häller i en ordentlig dos moralisk tvetydighet. Ingen, vare sig hjälte eller skurk, kommer ur The Dark Knight med fläckfritt samvete.

Batman Begins berättade Batmans bakgrundshistoria och gjorde det så väl att vi fick den första Batmanfilmen där hjälten var intressantare än skurken. The Dark Knight går tillbaka till normalläget och är Jokerns film. Heath Ledgers hypnotiska milstolpeprestation gav honom en postum och mycket välförtjänt Oscar. Ledger hittade något djupt, mörkt, förvridet och primalt i sin Joker, något som verkar beröra en uråldrig namnlös skräck. Han är det en människa blir som har släppt allt och därmed funnit frihet. Han har inga regler, inget samvete, inte ens någon självbevarelsedrift. Det enda han har är en önskan att visa världen hur falsk dess låtsade moral är.

Hur han blev sådan får vi aldrig veta. Det finns någonting i hans förflutna men det är inte säkert att han själv minns vad det var. Han är en ond naturkraft som inte kan stoppas eftersom han inte bryr sig om något. Hans jämlike och motpol är Batman (Christian Bale), som också fördärvades av en fruktansvärd upplevelse men valde att bli hjälte. Liksom Jokern är han beredd att offra allt han har för sitt ändamål, men deras ändamål är diametralt motsatta. Batman vet inte hur han ska hantera Jokern, denne man som är immun mot hans styrka och verkar fast besluten att krossa honom.

Är det Batman som dragit Jokern till Gotham City? Är det han som släppt lös denna pest över staden? Det finns redan amatörkopior av Batman som drar runt med hockeyskydd och hagelgevär och försöker bekämpa brott på samma sätt som sin idol, och Gotham Citys gangstrar blir bara hårdare. "It was always going to get worse before it got better" säger Bruce Waynes butler Alfred (Michael Caine), och värre har det blivit.

Batmans aktiviteter har slagit hårt mot Gotham Citys maffia. Tillsammans med polischefen Jim Gordon (Gary Oldman) och stadens nye distriktsåklagare Harvey Dent (Aaron Eckhart) jagar han dem, tar deras pengar och gör sitt bästa för att helt utradera dem. Jokern erbjuder sig att ta hand om maffians problem på enklast möjliga sätt: döda Batman. De förstår inte vad de gör när de säger ja. Jokern har helt andra planer än att bara döda Batman; han vill lämna sin signatur på Gothams psyke.

Jokerns invecklade planer försätter Batman, polisen och vanligt folk i omöjliga situationer där de måste göra moraliska val utan ett enda rätt alternativ. Liksom i The Killing Joke vill han bevisa att alla människor, hur goda de än anser sig vara, befinner sig en dålig dag från avgrunden. Människor är bara så goda som världen låter dem vara. Undantagen, som Batman och han själv, benämner han "freaks". Och han verkar ha rätt. Det krävs inte mycket innan Batmans hjältegloria börjar smutsas ner.

Roger Ebert har sagt att 1989 års Batman och uppföljaren Batman Returns misslyckades därför att Tim Burton försökte göra Batman till noir och det fungerar inte då noirs budskap är att det inte finns några hjältar. The Dark Knight är beviset på att han hade fel. Noirs budskap är inte att det inte finns några hjältar utan att hjältarna är få, ensamma och svagare än världens mörka krafter. Sin City är noir, och det är The Dark Knight också. Batman och Gordon är ensamma och tvingas göra större uppoffringar än de till att börja med kan föreställa sig.

Detta serveras med action och förstklassiga specialeffekter som inte tillåter en död sekund. Igenom biljakter, slagsmål och explosioner behåller The Dark Knight sina teman; det här är inte en film som fyller mellanrummen mellan actionscener med smart snack och släpper det så fort någon drar en pistol. Varenda scen behåller filmens sanningar och Batman tvingas om och om igen att spela efter Jokerns regler, till och med när han kör Batmobile eller spöar upp motståndare.

The Dark Knight utvecklar attityden till grundmaterialet som vi såg i Batman Begins. De här filmerna ser serietidningshistorierna som legender och myter, förvanskade när de berättats om och om igen, och visar oss de händelser som kan ha legat till grund för sagorna. Alla elementen finns här: Batmobile, Batcave, gadgets, Jokerns vita hud, röda läppar och gröna hår, Two-Faces halva ansikte och mynt, men de får verklighetstrogna förklaringar i stället för de naturlagstrotsande från serietidningarna. Det som fungerar i ett medium fungerar inte alltid i ett annat. Det The Dark Knight aldrig gör är att ta sitt material på något annat än hundraprocentigt allvar, och därmed sträcker den sig bortom serietidningsfilmens gränser och omdefinierar sin egen genre.

Batman Begins (2005) - 6/6

Detta är Batmanfilmen vi väntade på. Den respekterar sitt grundmaterial men håller det inte för heligt, vilket är rätt sätt att närma sig en över sjuttio år gammal serietidningsmyt. Serier och film är två vitt skilda media och vi möter dem med helt olika förväntningar och troströsklar. Vi accepterar saker i serietidningar som bara ser löjliga ut på film. Det finns repliker som ser coola ut i en pratbubbla men som inte en skådespelare i världen kan uttala utan att göra sig till åtlöje. Serietidningskaraktärer kan lugnt häva ur sig långa haranger under den bråkdel av en sekund som det tar att ducka. Det kan aldrig fungera på film, och det vet bröderna Nolan om.

Det de gjort är att ta Batmans essens och placera honom i en värld som ligger så nära vår som möjligt. Han är fortfarande ett geni och ett fysiskt praktexemplar, men sådana existerar. Han har till synes oändliga dollarresurser, men rika människor finns. Han är fortfarande besatt av sina föräldrars mord, men besatthet är på riktigt.

Bröderna Nolan drar sig inte undan de gnagande frågorna runt Batmanlegenden. Där Tim Burton bara accepterade att Batman fixar en dräkt och en bil och en underjordisk grotta tar bröderna Nolan sig tid att förklara hur det gick till. Var kom grottan ifrån? Hur lyckas Batman hålla sig oupptäckt? Hur lärde han sig att slåss som en hel legion med ninjor? Where does he get all those wonderful toys?

Batman Begins är även unik på det sättet att den var den första och hittills enda Batmanfilmen där hjälten var intressantare än skurken. Batman Begins handlar inte om Scarecrow eller Ra's al Ghul, den handlar om Bruce Wayne. Filmens första scener presenterar oss för Wayne (Christian Bale), denne psykiskt ärrade man som söker mening i en till synes nihilistisk värld av skuggor och ondska. Vi möter honom i ett asiatiskt fängelse där han verkar se ett värde i att bråka med de andra fångarna. En mystisk man vid namn Henri Ducard (Liam Neeson) dyker upp och säger sig vara talesman för Ra's al Ghul (Ken Watanabe), ledaren för League of Shadows.

League of Shadows är en tusentals år gammal organisation som rör sig utanför lagen. När en civilisation blir för dekadent och korrupt ser League of Shadows till att den störtas. De krossade Rom, antände Londons stora brand och startade Digerdöden i Europa. De kan träna Bruce Wayne till att kunna bekämpa de brott han efter sina föräldrars mord hatar så mycket. Han antar deras erbjudande och går igenom en hård utbildning under Ducard.

Under tiden håller hans hemstad Gotham City på att falla sönder. Maffiabossen Carmine Falcone (Tom Wilkinson) har total makt och bekämpas bara av några få ärliga lagens tjänare, såsom åklagaren Rachel Dawes (Katie Holmes) och polischefen Jim Gordon (Gary Oldman). Tillsammans med psykiatern Jonathan Crane (Cillian Murphy) håller Falcone på med en vidsträckt plan vars fullständiga natur länge förblir oklar för oss. Jonathan Crane har utvecklat en hemsk psykoaktiv gas som orsakar skräckkänslor, hallucinationer och, i stora doser, permanent psykisk skada.

När Bruce Wayne till slut kommer hem får han hjälp av familjens butler Alfred (Michael Caine) och den av familjeföretagets VD ogillade Lucius Fox (Morgan Freeman). Den senare har i princip fri tillgång till företagets forskningsavdelning där det finns gott om prototyper som en spirande superhjälte kan ha nytta av. Wayne får sin dräkt, sin bil, sina gadgets. Han blir Batman och börjar slåss för rättvisa och den lilla människan, redo att offra liv och kärlek för Gotham Citys svaga.

Batman Begins presenterar en imponerande rollista. Få filmer har tillgång till så här mycket talang: Christian Bale, Liam Neeson, Gary Oldman, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Michael Caine. Var och en av dem hittar rätt melodi att spela inifrån sin roll. Lucius Fox avslöjar aldrig hur mycket han vet och förstår, Alfred är en konstant god närvaro, Jim Gordon är den förtvivlade ensamme gode polisen i en stad som ruttnar inifrån, Jonathan "Scarecrow" Crane är en psykopat som älskar att leka med mänskliga hjärnor, Henri Ducard är en hängiven anhängare av samma ideal som Batman men utan dennes moraliska regler, och Batman själv tvingar sig att vara övermänniska. Det är enda sättet för honom att motstå avgrundens blick.

Filmen tar all denna talang och skapar en historia som är spännande, fascinerande, meningsfull och medryckande actionfylld. Den tar tid på sig att berätta Batmans bakgrundshistoria och när jag såg den hade jag svårt att tänka mig en bättre Batmanfilm. Då visste jag inte att Batman Begins bara var uppvärmning.

Batman & Robin (1997) - 2/6

När Batman & Robin var färdigfilmad men inte hade släppts sa huvudrollsinnehavaren George Clooney att han hade förstört Batmanfranchiset. Det visade sig vara väldigt förutseende av honom. Det skulle dröja åtta år innan vi fick en ny Batmanfilm, och då struntade den i de fyra tidigare filmerna och började om från början.

När man ser Batman & Robin är det uppenbart varför. George Clooneys Batman har rört sig så långt ifrån karaktären att det knappt finns något kvar förutom namnet och dräkten. Han är ingen mörk hämnare, plågad av minnena från sina föräldrars våldsamma död. Chris O'Donnells Robin har tydligen helt släppt taget om sina egna döda föräldrar och hans största problem är i stället att Batman inte respekterar honom som en vuxen superhjälte.

Alla former av drama har kastats åt sidan och ersatts av medioker komik. Clooneys och O'Donnells tjafsande för tankarna till en mindre förortsidyllisk version av sextiotalets TV-serie. Allting spelas på skoj, Batman är en mysfarbror i stället för en fristående rättviseskipare, och både teknik och stunts är så överdrivna att Batman & Robin hastigt passerar varenda gräns som Batman Forever skickligt höll sig nära men aldrig korsade. Där Batman Forever var distanserat rolig är Batman & Robin en parodi.

Väl utförda skurkar hade kanske kunnat rädda filmen och göra den till åtminstone småfestlig underhållning. Tyvärr får vi i stället Mr. Freeze (Arnold Schwarzenegger), ett blåhudat missfoster som måste hålla sin kroppstemperatur på noll grader (vilken skala det gäller är oklart) för att överleva. Han tillbringar filmen med att hosta ur sig usel ordvits efter usel ordvits, samtliga på temat köld, is och snö.

Mr. Freeze kan tydligen inte ensam bära filmen för Uma Thurman får rollen som Poison Ivy, en växtfanatiker som genom en bisarr incident förvandlas till en humanoid giftväxt med övernaturlig förförelseförmåga. Hon slår sig ihop med Bane (Jeep Swenson), en karaktär som i serietidningarna var såväl intelligent som superstark men här har reducerats till en anonym grymtande muskelhög. Inget av detta ger Batman & Robin en skjuts i rätt riktning.

Clooney visste tydligen vad han hade varit med om att skapa, och han fick rätt. Dock var han även med om att öppna fältet för Christopher Nolan som gjorde Batman Begins, och resten är historia.

Inlägg av oklart värde

Då detta är en del av mitt vidsträckta bloggimperium måste jag ju även här informera om att jag numera finns på Twitter som ThePegerator, även om jag inte lär orka tweeta (eller vad nu verbformen är) om att jag uppdaterat denna blogg då den uppdaterar varje dag klockan tolv, pålitligt som en schweizerost.

Batman Forever (1995) - 4/6

Både 1989 års Batman och Batman Returns var mörka, dystra historier som trots det aldrig lyckades förmedla den sanna Batmankänslan. Den tredje filmen bytte ut Tim Burton mot Joel Schumacher, Michael Keaton mot Val Kilmer, och allvaret mot komedi. Resultatet blir mycket bättre. Batman Forever är på skoj, vet att den är på skoj, och är nöjd med det.

Den ende som verkar ta det hela på allvar är Bruce Wayne/Batman själv, spelad av Val Kilmer. Det är förstås också helt rätt inställning; Batman kan inte tillåtas veta att hans värld är ett skämt. Då skulle det aldrig fungera.

Filmens riktiga attraktionsvärde, liksom i de tidigare filmerna, ligger därför hos skurkarna. Tommy Lee-Jones är den märkligt vanställde Harvey Dent/Two-Face, vars ena ansiktshalva är lila och vars garderob måste ha drivit fjorton skräddare till vansinne. Han är en galen gangster av klassiskt snitt, hans grej är att begå brott med siffran två som tema, och han har en till synes outsinlig mängd underhuggare vars lojalitet förblir obruten trots att han behandlar dem som skit. Jim Carrey är Edward Nygma/Riddler, en inte helt mentalt sund anställd på Wayne Enterprises som idoliserar Bruce Wayne tills denne inte går med på att på sekunden ge Nygma grönt ljus för hans nya projekt. Både Jones och Carrey har hur roligt som helst i sina roller och därmed är det roligt att titta på dem.

Riddlers projekt är en kvasivetenskaplig tingest som kan stimulera hjärnan så att användaren upplever totalt realistiska hallucinationer av sina innersta fantasier. Den kan också - vilket han håller mer tyst om - söka igenom hjärnan efter intressanta fakta såsom Batmans identitet och suga ut IQ som Riddler själv absorberar... nej, man ska inte fråga för mycket, man ska slappna av och ha roligt.

Som hjälp har Batman Dick Grayson/Robin (Chris O'Donnell), en föräldralös akrobat som i serietidningen var tio år gammal men här förefaller närmare tjugofem och ändå kallas för pojke. Two-Face dödade hans föräldrar och Bruce Wayne tar honom som inneboende vilket verkar riskabelt när man är superhjälte. Mycket riktigt upptäcker unge herr Grayson Waynes hemliga identitet och kräver att få bli hjältens sidekick. Wayne säger naturligtvis emot, det här är inget liv för den unge mannen, man ska inte söka hämnd, det tar aldrig slut, våldet är en cirkel, men antagligen hör Wayne själv hyckleriet och det slutar med att butlern Alfred (Michael Gough) fixar en kostym åt honom och så har vi två superhjältar.

Batman Forever är varken mer eller mindre än skojig underhållning för stunden, men den är lyckad underhållning för stunden. Den driver med sitt material utan att någonsin gå över gränsen till parodi, och alla inblandade vet precis vilken sorts film de är med i och ser till att njuta av det. Då gör publiken det också.

Batman Returns (1992) - 3/6

När Tim Burton fick göra sin andra Batmanfilm hade han Edward Scissorhands bakom sig och hans stil var både mer utmejslad och mer välkänd. Vi känner igen Burton i det snötäckta Gotham City han skapat: en gotisk febervision där solen aldrig skiner och människor stängs in av svart betong. Under staden, i kloakerna, lever den groteskt deformerade Pingvinen (Danny DeVito som aldrig sett mindre rolig ut än här) och ovan staden, i sitt tornliknande högkvarter, planerar Max Shreck (Christopher Walken) sina superskurkprojekt.

Shrecks sekreterare Selina Kyle (Michelle Pfeiffer) snubblar över hans planer och blir därför utslängd genom fönstret. Hon överlever, släpar sig hem, gör sig en skintight läderdräkt och börjar jama. Hon har blivit Kattkvinnan.

Under tiden tar Pingvinen kontakt med Shreck och de slår sig samman. Pingvinen kommer upp ur kloakerna och marknadsförs som en tragisk hjälte. Shreck hjälper honom att hamna på varenda förstasida och han börjar kandidera till borgmästarposten. Den ende som inte litar på Pingvinens godhet är Bruce Wayne (Michael Keaton) som i hemlighet är Batman. Han råkar också hålla på att inleda ett förhållande med Selina Kyle, samtidigt som Batman slåss mot Kattkvinnan.

Batman Returns är ännu mer visuellt fascinerande än Burtons första Batmanfilm men den lider av den förstas grundproblem i ännu högre grad: det är något fundamentalt larvigt i den här historien. Christopher Nolan bevisade att man kunde eliminera det fåniga och därmed destillera det värdefulla i Batmanmytologin, men Burton tar sin bisarre Pingvin, sin vansinnesöverdrivna Shreck och sin fräsande väsande Kattkvinna på största allvar utan att någonsin distansera sig från de mindre seriösa versionerna i Batmans förflutna. Det är svårt att få ihop en långnäst, fingerlös Danny DeVito med Pingvinens på pappret tragiska bakgrundshistoria och det är svårt att acceptera att en sekreterare som faller ut genom ett fönster plötsligt skulle få för sig att bli kattklädd halvskurk.

Dessutom är Batman Returns nästan outhärdligt grå och dyster, och inte på ett berörande vis utan på ett sätt som gör att vi längtar efter slutet så vi kan gå tillbaka till vår egen värld, där solen skiner ibland och det finns människor som inte förlorat allt hopp och förbannats av evig tungsinthet.

Batman Returns är mycket skickligt gjord, men har tappat bort vad det är vi vill se i en film. Det gråsvarta skådespel Burton har satt ihop är fantastiskt, men det förvandlar världen till en mörk och deprimerande plats där ingen gärna vill vistas. Jag känner inte med dess invånare, jag vill bara lämna dem och glömma dem.

Batman (1989) - 4/6

1989 var Batmans år. Man kunde knappt gå utomhus utan att se den gulsvarta Batmansymbolen. Mer än så var ingen intresserad av att förmedla; det var en Batmanfilm och ingenting annat. De informationsbitar vi fick på den internetfattiga tiden inspirerade inte förtroende. Tim Burton var då mest känd för Beetlejuice, inte en film som ser bra ut på meritlistan för en Batmanregissör, och hans huvudrollsinnehavare Michael Keaton kunde nog ingen tänka sig i Batmans dräkt.

Det blev inte så illa som vi fruktade. Tim Burton gjorde ett bra jobb med att framställa Gotham City som en mörk stad av metall och glas medan Michael Keaton kanske inte såg ut som Bruce Wayne eller Batman men lät precis som han borde. När han väl var i dräkten kunde man tro på att han var en svart hämnare och när han var i sin kostym talade han som en stenrik arvtagare.

Som Batman ingriper han vid ett rånförsök mot en kemisk fabrik. Gangstern Jack Napier (Jack Nicholson) inser att han blivit lurad av sin chef Carl Grissom (Jack Palance). En eldstrid utbryter och det slutar med att Napier faller ner i ett kar fullt med kemikalier. Efter diverse plastikkirurgi har han grönt hår, vit hud, röda läppar och ett otäckt, permanent leende. Han har blivit Jokern.

Jokern tar över Gotham Citys organiserade brottslighet och börjar förgifta stadens befolkning med sitt klassiska gift som får offren att skratta ihjäl sig; liken hittas med stelfrusna leenden som liknar Jokerns eget. Han kallar sig konstnär och hans plan är massmord.

Det finns mycket att beundra i Batman. Filmen försöker efter den komiska TV-serien ta sig tillbaka till karaktärens serietidningsrötter, och dess version av Gotham City är fängslande; en rutten och farlig plats som inte ens vågar fira sin egen tvåhundraårsdag eftersom brottsligheten löper amok. Jokern är ett typiskt exempel på det Jack Nicholson gör bäst och här slår han aldrig på bromsen. Som Jokern kan han gå hela vägen och bli den totale galning vi alla misstänkt att han har inom sig.

Filmen fick kritik för att Jokern var en intressantare karaktär än Batman och Bruce Wayne, särskilt för Burton själv. Det är inte nödvändigtvis en nackdel. Det är ofta skurkarna snarare än hjältarna som gör en historia. Nu är inte Batman precis trist här; han är den skadade, ärrade varelse vi känner från serietidningarna och han måste anstränga sig för att inte döda. Keatons och Burtons Batman gillar våld, han gillar att spöa upp dem som ska ha det, och det är inte lätt för honom att förbli på det han anser vara rätt sida.

Batman är vackert gjord, mörk och allvarlig, och bilderna fastnar i huvudet. Jokern är en vidrig skapelse, precis som han ska vara, och filmen består av kampen mellan honom och Batman. Vi fick vänta tjugo år på en bättre version av den konflikten.

Batman (1966) - 4/6

Bit efter bit av information dyker upp om The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi och redan innan den är färdig en stark kandidat till titeln "bästa tredjefilm i en serie någonsin". Som casual superhjältenörd och icke-apologetisk älskare av Nolans The Dark Knight inspireras jag till att ha Batmanvecka här på filmbloggen. Vi börjar med 1966 års Batman, en långfilmsversion av den vansinnigt fjantiga TV-serien från sextiotalet. Samtliga läsare nynnar just nu signaturmelodin och om någon till äventyrs inte gjorde det har hen börjat nu.

Låt oss från början vara överens om vad det handlar om här. Vi pratar inte om den psykiskt ärrade mörke riddaren som är två sekunder från att slå ihjäl varenda jävel, utan om en lätt lönnfet skojfigur i blågrå tights. Det rör sig inte om ett korrumperat och ruttet Gotham City som plågas av hjärtlösa missfoster utan om POW, BIFF och OOF. Och det är precis vad vi får också.

Det är ordvitsar, stiliserade slagsmål, helt orimliga deduktionsfärdigheter och klentroget skratt efter klentroget skratt. Det är precis vad vi är vana vid från serien. Ibland skrattar man med filmen, ibland skrattar man åt den, men man skrattar hela tiden. Det är svårt att tänka sig att filmskaparna inte visste precis hur camp och larvig deras film var. Jag tror att vår reaktion är precis vad de var ute efter.

Batman (Adam West) och Robin (Burt Ward, som senare redogjorde för sina sexuella eskapader i boken Boy Wonder: My Life in Tights) går igenom en inledande actionscen där Batman får nytta av ett antihajmedel (Batman vinner alltid om han är förberedd) och upptäcker sen att fyra superskurkar slagit sina påsar ihop: Jokern (Cesar Romero som vägrade att raka av sin mustasch och i stället vitsminkade över den), Pingvinen (Burgess Meredith som måste ha haft ett väldigt sinne för humor), Gåtan (Frank Gorshin som kan se galnare ut än de flesta galna människor) och Kattkvinnan (Lee Meriwether som bara spelade rollen i filmen; i serien var det Julie Newmar och Eartha Kitt).

Med enbart denna information - fyra samarbetande skurkar - räknar Batman ut att skurkarnas plan måste vara att ta över hela världen. Han har rätt. Det har han alltid. Deras vapen visar sig vara en dehydrator som kan förvandla människor till pulver, men det är lugnt, Batman kan rehydrera dem. Han kan till och med skilja dem åt när de har blandats ihop, även om det inte blir helt perfekt i slutändan.

Det är fånigt, skrattretande och inte ens i närheten av att vara på allvar. Men det är aldrig tråkigt och Batman försöker aldrig vara ett seriöst drama i alla fall. Om man går in i den med rätt förväntningar får man ut precis vad man var ute efter, om man förväntar sig något annat blir man gravt besviken.

Some days, you just can't get rid of a bomb.

The Perfect Host (2010) - 4/6

John Taylor (Clayne Crawford) är en man med problem. Han rånade en bank för att betala sin sambos operation men det slutade illa. Nu haltar han fram på en skadad fot, jagas av polisen, och har själv lyckats bli rånad och förlorat både sin plånbok och sin revolver. I desperation bluffar han sig in hos Warwick Wilson (David Hyde Pierce) som håller på att förbereda en middag för sina vänner. Wilson visar sig dock vara något helt annat än han utåt verkar och det blir en mycket märklig kväll för stackars Taylor.

The Perfect Host är en väldigt ojämn film. För att vara så pass kort tar den lång tid på sig att komma igång. Allt är förlåtet under den underhållande, originella och ständigt skrattframkallande mittbiten, men tyvärr avslutas filmen av ett långt stycke som ställer en massa frågor och inte besvarar en enda. Det finns mycket att undra om Warwick Wilson.

Clayne Crawford gör en fin insats som dubbelnaturen Taylor. Han är kriminell, visst, men han är smart också och det faller honom inte naturligt att vara så brutal som han tvingar sig att vara.

Filmens riktiga behållning ligger dock i David Hyde Pierce, en skicklig skådespelare som alltid hamnar i samma roll. Här börjar han lämna den och gör något annat men kopplingarna till hans gamla verk är fortfarande tydliga. Jag har sagt att jag skulle vilja se honom spela en riktigt vidrigt ondskefull seriemördare, en Hannibal Lecter-roll, och se vad han skulle kunna göra med det. The Perfect Host är inte svaret på den önskan, men den är det närmaste vi kommit.

Confessions of a Dangerous Mind (2002) - 4/6

Chuck Barris är nästan helt okänd i Sverige, men i sitt hemland USA är han berömd som skapare av och programledare för diverse lekprogram, framför allt The Gong Show och The Newlywed Game. Det lilla jag vet om honom målar bilden av en man som ser det som sitt jobb att vara en känd personlighet, känd för att vara känd, och om det måste skyfflas skitsnack för att han ska uppnå det så står han redo med skyffeln.

Det var nog så han tänkte när han skrev sin självbiografi Confessions of a Dangerous Mind och utan att det minsta dra på smilbanden hävdade att han under sin tid som programledare också var lönnmördare för CIA. När han följde med de vinnande paren från The Newlywed Game på deras vunna resor hade han också med sig en pistol i resväskan. Vid tillfälle smet han iväg, satte en kula i pannan på någon som CIA tyckte skulle ha det, och så kom han tillbaka och ingen märkte något.

Fullständigt struntprat, förstås (eller?), men Barris är en mästerlig lögnare och det är inte svårt att hitta människor som tror att han talade sanning i sin bok. Filmen tar den självklara ställningen att det är på riktigt och berättar historien som vilken sann historia som helst.

Sam Rockwell gör en minnesvärd insats som den komplexe Barris. Han är en kåt, oordnad, växelvis letargisk och hyperaktiv man som flyttar från plats till plats och drömmer om kvinnor och berömmelse. Han börjar sin bana som assistent till Dick Clark och lyckas på något sätt få finansiering till en TV-pilot för The Dating Game samtidigt som han inleder ett förhållande med Penny Pacino (Drew Barrymore). Den första versionen av The Dating Game kommer igång men läggs snabbt ner, Barris förlorar Pacino, börjar dricka och slåss, och det är då han träffar Jim Byrd (George Clooney; filmen var även Clooneys regidebut).

Byrd är CIA-agent och vill rekrytera Barris som mördare. Som programledare har han möjlighet att röra sig fritt runt om i världen och ingen skulle misstänka honom. Barris tar erbjudandet, The Newlywed Game startar, och Barris börjar döda.

Sam Rockwell är elektrisk att betrakta där han hasar fram genom Barris liv som en man som gör saker för att det verkar rätt just då och som aldrig kommit på tanken att säga nej. Jag kan bli programledare? Okej. Ni vill att jag ska skjuta människor? Okej. Drew Barrymore, du vill ligga med mig? Okej.

Det är en vild och löjlig historia berättad med ett gruvligt allvar, vilket var precis rätt sätt att närma sig det här materialet: en berättelse om ett berömt ansikte som CIA vill ha som mördare. Konspirationsteoretiker kallar det för "hiding in plain sight" och de har kanske en poäng. Inte ens efter att Barris erkänt alltihop tror jag på det.

The Running Man (1987) - 2/6

Under en period på åttio- och nittiotalen sålde allt som det stod Stephen King på, och allt som det stod Stephen King på blev till film, och om det innebar att man strök allt som King hade gjort och bara behöll titeln så fick det bli så. Det värsta exemplet är väl Lawnmower Man, som bokstavligen bara delar namnet med Kings novell, men The Running Man ligger inte långt efter.

Både bok och film utspelar sig i dystopiska framtidsversioner av USA. Bokens hjälte Ben Richards är en fattig man som när hans dotter är sjuk och hans fru prostituerar sig inte har något annat val än att söka till livsfarliga TV-program där deltagarna sätter hälsa och ibland liv på spel för pengar. Han tas ut till det farligaste av dem alla, The Running Man. Han får lite pengar och uppdraget att hålla sig undan polisen och de särskilt anställda jägarna så länge han kan. Om han klarar det i trettio dagar får han leva, annars får hans efterlevande de pengar han dittills tjänat ihop. Rekordet ligger kring en vecka.

Bokens Ben Richards hade definitivt inte spelats av Arnold Schwarzenegger och han hade inte heller varit helikopterflygande polis. Denne Richards har hittills troget tjänat den totalitära, våldsamma amerikanska staten men när han beordras öppna eld mot civila gör han plötsligt revolt och hamnar i fängelse. Under ett flyktförsök filmas han och videosekvensen når Damon Killian (Richard Dawson), programledaren för filmens version av The Running Man. Han lyckas få dit Richards som tävlande tillsammans med dennes två medbrottslingar och en kvinna som Richards träffade under flykten.

Richards och de andra hamnar i spelzonen, ett avspärrat område som mest påminner om en postapokalyptisk stad av standardsnitt och som hemsöks av Jägarna, högteknologiska monster med dödliga gimmickar. SubZero (professor Toru Tanaka) är en hockeyspelare med exploderande puckar, Buzzsaw (Gus Rethwisch) åker motorcykel och använder motorsåg, Dynamo (Erland Van Lidth De Jeude) sjunger opera och har en elektrisk dräkt och Fireball (Jim Brown) leker med en eldkastare. Naturligtvis faller varje fiende för sitt eget vapen och Richards får fälla en badass actionhjältekommentar efter varje seger, även om han naturligtvis också får tillfälle att skona en hjälplös motståndare för att demonstrera att han inte är en skurk som de.

Richards visar sig givetvis oövervinnelig och det slutar med att han får kontakt med en revolutionär grupp som av någon anledning bor i spelzonen (nej, det går inte ihop alls; TV-kanalens antenner finns också där ute vilket är ännu märkligare) och naturligtvis har han precis de bevis rebellerna behöver för att få med sig hela befolkningen i sin kamp mot den onda överhögheten.

Actionscenerna har sina poänger och det är alltid lätt underhållning att se exotiska vapen användas, men allt annat är utfyllnad som filmskaparna inte la ner någon ansträngning på. Allting från Richards plötsliga attack av samvete till det orealistiskt positiva slutet (jämför med bokens slut) är hopsvängt för att ge Schwarzenegger en ursäkt att visa musklerna och döda på så intressanta vis som möjligt.