Cuban Fury (2014) - 4/6

Jag är rätt förvånad över att nån kom på tanken att låta Nick Frost spela salsadansör, men ännu mer förvånad över att det fungerar. Det finns visserligen en bakgrundshistoria som förklarar det, men i slutändan måste den korpulente Frost ändå sätta eld på dansgolvet till heta latinamerikanska toner.

Som liten var Bruce (Frost) en salsastjärna tillsammans med sin danspartner och syster Sam (Olivia Colman). De vann allt man kunde vinna, utom de nationella mästerskapen. På tävlingsdagen blev Bruce anfallen av översittare och det slutade med att han ringde sin tränare Ron (Ian McShane) och förklarade att salsa är för fjollor. Han dansade aldrig mer.

Som vuxen säljer han svarvar och arbetar ihop med den svinige Drew (Chris O'Dowd). När den vackra Julia (Rashida Jones) blir hans chef vill han närma sig henne, och ser chansen när han får veta att hon gillar salsadans. Fram med skorna, leta reda på Ron, så kör vi. Men Drew är förstås också ute efter henne.

Cuban Fury är en film som tar sin bergfasta formel och följer den utan ett ögonblicks skam. Den kryssar av kliché efter kliché utan att ens fundera på att ta sig utanför ramen. Man kan knappast göra en fantastisk film på det viset, det är svårt att göra en bra, men om man vet vad man pysslar med så går det utmärkt att göra en okej, underhållande film.

Det är precis vad folket bakom Cuban Fury gjort. Nick Frost är charmig, Olivia Colman är solig, Ian McShane går omkring och morrar som om han vore i en film som tog sig själv på allvar, Chris O'Dowd blir svinigare och svinigare, och Kayvan Novak som danskompisen Bejan droppar rolighet efter rolighet. Det är kul, det fungerar.

Moonwalker (1988) - 2/6

Michael Jackson var extremt talangfull men också extremt knepig. Båda delarna syns tydligt i Moonwalker, den nästan bisarrt självcentrerade film han skapade vid sin karriärs zenit. Vi får se honom dansa, sjunga, showa, allt det han var bra på. Vi får oss också en titt in i hans huvud, och det lämnar oss förundrade. Kanske skrämda.

Filmen börjar med scener från liveframträdanden med Man in the Mirror. Michael sjunger, fans svimmar och måste bäras ut, och inklippta är bitar med Gandhi, Martin Luther King, moder Teresa och barn i Afrika. Vad är det Jackson försöker säga här? Att han är en Gandhi eller King vars vapen är musiken? Att med sång framkalla hysteri och extatisk medvetslöshet är ungefär samma sak som att befria Indien eller kämpa för rasintegration?

Sen följer ett medley som börjar i Jacksons barndom som en i Jackson 5 och slutar i dåtidens nutid med Bad. Under tiden hör vi citat som hyllar honom och ett och annat uttalande om hans spirande galenskap. Jag anstränger mig för att hitta meningen.

Och så, just när jag tror att filmen kommer att bestå av surrealistiska musikvideor, så får vi en lång sammanhängande sekvens med riktig handling, om än en ogenomtränglig en. Jackson kämpar mot en knarksmugglande spindelkult ledd av Joe Pesci, och med hjälp av sin lyckliga stjärna kan han förvandla sig till en sportbil, en silverrobot och ett rymdskepp.

Det är svårt för mig att se Moonwalker som något annat än ett monument över den fundamentalt besynnerliga människa Michael Jackson var. Här öste han ut sitt jag, visade oss sitt hjärta, och räknade med att alla skulle förstå honom. Tjugofem år senare undrar vi fortfarande.

Suspiria (1977) - 1/6

Suspiria marknadsfördes under taglinen "Det enda som är mer skrämmande än de sista fem minuterna i denna film, är de första nittio"; en mer sanningsenlig beskrivning är "Det enda som är tråkigare än de första fem minuterna i denna film, är de sista nittio". Det är inte riktigt sant - de sista fem minuterna i Suspiria är faktiskt betydligt bättre än resten - men det är mycket närmare sanningen.

Suspiria följer den unga amerikanska balettdansösen Suzy Bannion (Jessica Harper) som kommit in på den anrika dansskolan i Freiburg. Hon hinner knappt anlända innan otäckheterna börjar hända - en före detta elev som flyr i panik medan hon viskar hemligheter, en flicka som knivmördas och sedan kastas på sin väninna, som också dör.

Under fröken Tanner (Alida Valli) och fru Blanc (Joan Bennett) börjar Suzy träna balett tillsammans med de andra eleverna medan regissören Dario Argento anstränger sig så han nästan exploderar för att skapa en otäck, mardrömslik stämning. Det är svårt att peka ut exakt varför det misslyckas men en ledtråd är att filmen är så hysteriskt, enastående tråkig.

Sällan har väl ett gäng mordiska häxor varit så här fullständigt ointressanta. Sällan har en skräckfilmshuvudperson varit plattare än Suzy. Sällan har det visuella varit det bästa i en film och ändå inte varit bättre än så här. Sällan har jag behövt pressa mig så här mycket för att ta mig igenom en film. Manos the Hands of Fate är förstås sämre men när man sett den har man i alla fall sett något legendariskt dåligt, prickat av en merit på cineastlistan. Suspiria är bara en hyllad film som visade sig vara värdelös, och erbjuder bara besvikelse.

Det finns två bra sekvenser i den. Den ena är en genuint obehaglig scen där en kvinna faller ner i en hög med taggtråd och blir hopplöst insnärjd. Den andra är slutscenerna, som resten av filmen gott kunde ha imiterat. Då hade Suspiria förtjänat sina lovord.

Silver Linings Playbook (2012) - 4/6

Detta var en ganska udda upplevelse. Jag gick och såg Silver Linings Playbook nästan enbart för att om Jennifer Lawrence inte fick en Oscar för Winter's Bone men fick en för den här filmen så måste jag se den. Jag är inte besviken, precis. Hon är väldigt bra i Silver Linings Playbook. Men i Winter's Bone var hon fantastisk varenda ögonblick, här är hon underbar när hon får en köttig scen. När manuset slänger åt henne en långsam volley så smashar hon den, hårdare och säkrare än de flesta hade kunnat. När bollarna är svårare så når hon inte heller lika långt.

Jag menar det inte lika negativt som det låter; vid 22 års ålder har hon en Oscar och en nominering och jag ser redan fram emot alla de härliga Jennifer Lawrence-filmer jag ska få se under resten av mitt liv. Men jag hade hellre gett henne Oscarn för Winter's Bone än för Silver Linings Playbook.

Filmen börjar på en psykiatrisk klinik där Pat (Bradley Cooper) sitter inlåst sedan en våldsam händelse, utlöst av hustrun Nikkis (Brea Bee) otrohet. Efter åtta månader får han komma ut, under förutsättning att han tar sina mediciner och bor hemma hos sina föräldrar Patrizio (Robert De Niro) och Dolores (Jacki Weaver). Medicinerna vill han inte ha och det enda han är intresserad av är att komma tillbaka till Nikki, sitt jobb och sitt vanliga liv. Han börjar läsa litteraturklassiker och träna hårt för att vinna tillbaka fruns gunst.

Kompisen Ronnie (John Ortiz) och hans fru Veronica (Julia Stiles) tillhör de få som fortfarande vill umgås med Pat efter allt som hänt, och bjuder hem honom på middag där han får träffa Veronicas syster Tiffany (Jennifer Lawrence), som förlorat sin make Tommy. För publiken är det uppenbart att det gifta paret försöker para ihop de två singlarna; frågan är hur uppenbart det är för Pat och Tiffany. Deras stormiga relation inleds i alla fall genast, när de samtidigt attraheras och frånstöts av varandra.

Tiffany vill bli vän med Pat, Pat tänker bara på Nikki, och terapeuten dr Patel (Anupam Kher) försöker få honom att inse att Nikki kanske aldrig kommer tillbaka men om hon gör det så är det inte för att Pat jagar henne utan för att han blir den människa hon vill ha. Pat arbetar sig igenom sina aggressionsanfall och Tiffany har sina egna problem. Faktum är att det finns gott om lätt sjuka människor i den här filmen. Det är inte svårt att se rötterna till Pat i faderns beteende.

Tiffany hanterade sin makes död genom att ha sex med en väldig massa människor, och detta får vi oss en del unket moraliserande runt. Hon kan förstås inte bara tycka om sex; hennes promiskuösa förflutna måste vara något dåligt och sjukt, någon som hon ska ha heder och ära för att ha lämnat bakom sig. Och naturligtvis är varje man som vill umgås med Tiffany ett svin, förutom Pat då hans avsikter är snövitt hedervärda. Han vill ju inte ha sex med henne. Det är ett besynnerligt och föråldrat synsätt som dessutom känns väldigt out-of-character för filmen och för karaktärerna.

Innan Tiffany dök upp hade jag svårt för Silver Linings Playbook. Den var inte särskilt rolig, inte smart, inte kvick. Den innehöll gott om repliker som försöker låta avslappnade och är väldigt roliga när det lyckas men väldigt ansträngda när det misslyckas.

Sen tyckte jag att den bara var tämligen okej, inget uppseendeväckande. Men jag fann att jag började tycka om karaktärerna och bry mig om vad som hände dem. En del av det var skådespelarna, en del var manuset, men det gjorde att jag ville se vidare, ville se hur det gick, trots att jag anade att jag kunde förutsäga det.

Det kunde jag också. Silver Linings Playbook är egentligen en rätt typisk romantisk komedi. Den följer skickligt mönstret och lyckas därför med det den ger sig på. Den slår de flesta filmer i genren genom att ha ett bättre manus, intressantare och mer originella karaktärer, och mer högklassiga skådespelarprestationer. Men i grunden är den en ganska oremarkabel film som görs mycket bättre av fantastiska skådespelare. Främst av dem - Jennifer Lawrence.

Showgirls (1995) - 3/6

Nästan det enda jag med säkerhet kan säga om Showgirls är att den är kontroversiell. När den släpptes hatades den av en så gott som enig kritikerkår och publik, men den del av publiken som älskar att njuta av dålig film har tagit den till sina hjärtan och kritikerkåren verkar ha delats i två. En del håller fortfarande fast vid att den är usel, medan andra hävdar att den är en briljant satir, nästan en parodi på den här sortens film. Det känns väldigt meta, och efter att slutligen ha sett Showgirls och läst en massa om den är jag fortfarande inte säker på var jag själv står.

Jag hatar den i alla fall inte. Liksom Gigli, Ishtar och The Postman drabbades den av usel press på grund av helt andra faktorer än filmens kvalité, och jag tycker inte att en film blir sämre därför att den hade stor budget och innehåller många nakna bröst, oavsett hur ovanligt det är. Showgirls listas ibland tillsammans med filmhistoriens sämsta utspyenden, och så dålig är den verkligen inte. Den har inget att göra i sådant sällskap.

Men jag har svårt att tycka om den. Huvudrollen spelas av Elizabeth Berkley, som efter Showgirls själv kom fram till att hon behövde ta små roller ett tag för att förbättra sina skådespelarfärdigheter. Det säger en hel del, dels positivt om hennes självinsikt och ödmjukhet och dels negativt om hennes insats i Showgirls. Filmens hyllare hävdar att regissören Paul Verhoeven medvetet valde en dålig skådespelerska för att illustrera hur tom karaktären är, en kopia av en kopia av en kopia, en varelse utan egen identitet utom den hon jagar men aldrig kan nå. Det kanske rentav stämmer. Men det enda jag lyckas se är en dålig skådespelerska.

När den är över kan jag dessutom inte undgå att undra varför jag brydde mig om att se den. Jag har sett en karaktär som inte borde vara naiv och inte förefaller naiv men ändå om och om igen drabbas av de naivas grymma öden, i en strukturlös handling som inte tycks leda någonstans. Alla dessa lögner, alla besvikelser, allt våld, allt sex, alla förolämpningar och allt drama och alla komplexa sociala strider och alfahonekomplotter, vad var de till för? Huvudpersonen Nomi (no me) har inte lärt sig något. Vi har inte lärt oss något. Den enda karaktär som verkar komma förändrad ur filmen är också dess oskyldigaste offer, och det är inte en förändring till det bättre som genomgåtts.

Men det är kanske poängen. Om Verhoeven nu verkligen snickrade ihop en satir över amerikansk masskultur och framför allt över stjärna-på-uppgång-filmerna så fick han i alla fall den här biten rätt. I standardfilmen på temat har vi en ung och oskyldig tjej från landsbygden som kommer till den stora staden för att söka lyckan, stöter på den fula verkligheten, reser sig över den och segrar genom att uppnå framgång och berömmelse. Showgirls är den berättelsens fula - och betydligt mer realistiska - tvilling. Det är klart den måste sluta som den gör.

Men den är så obehaglig att se. Nomi stöter på mina efter mina i en värld full av förskräckliga människor, i en handling som skiftar mellan att vara otrolig (Nomi träffar sin rumskompis genom att hamra på hennes bil och sen kräkas) och meningslös. Regin understryker och dramatiserar stunder som inte spelar någon roll men släpper kommentarsfritt förbi essentiella ögonblick. I princip alla verkar ha lämnat skådespelartalangen hemma i garderoben, och det hjälper inte att manuset är signerat Joe Eszterhas, Basic Instincts författare och en man som tycks tro att alla vackra kvinnor är bisexuella mördare. Eller så har han bara väldigt specifika fetischer.

Jag får inte grepp om Showgirls. Om jag ser den som den satir den förment är, så har den sin egen briljans och jag borde hylla den. Om jag ser den som film, vilken som helst, är den inte usel men tämligen menlös och frånstötande.

Samtidigt har den åtminstone fått mig att tänka, och det kan inte vara dåligt. Jag har ingenting emot att i efterhand justera vad jag tyckte om en film; jag hade varit mer positiv till The Help och mindre positiv till Dogtooth om jag hade skrivit de recensionerna omedelbart i stället för att tänka en stund först. Men räcker det, att den fick mig att tänka? Om jag inte kommer fram till något, spelar det då någon roll?

Så jag går på vad jag kände medan jag såg den. Kanske missar jag satiren. Kanske finns den inte där. Kanske är Verhoeven en genialisk och subtil filmskapare, kanske är han bara en klåpare. Han lämnar i alla fall ingen oberörd, och trots allt kan jag inte avråda någon från att se Showgirls. Om inte annat så innehåller den en av filmhistoriens märkligare orgasmer.

Black Swan (2010) - 6/6

Natalie Portman spelar Nina Sayers, en talangfull och hårdtränande balettdansös. När hennes ensemble ska sätta upp Svansjön vill hon ha den tudelade huvudrollen. Direktören Thomas Leroy (Vincent Cassel) förklarar att hennes teknik är perfekt och om hon bara ansökte om rollen som den vita svanen skulle hon få den omedelbart. Men rollen kräver att man också kan spela den svarta svanen, den mörka, passionerade tvillingen till den oskuldsfulla vita. Nina har inte djupet, hettan, passionen.

Det har däremot Lily (Mila Kunis), som kommer som en virvelvind in i Ninas välordnade liv. Lily är allt som Nina inte är och säkert perfekt för rollen som den svarta svanen, men hon saknar Ninas tekniska skicklighet. Att hon inte verkar bry sig om det är bara en av sakerna som Nina inte förstår med henne. För Nina är Lily kaos personifierat, en sprudlande otyglad självsäker ung kvinna som tycks se hela livet som en lek, vilket är obegripligt för den hårt disciplinerade, hämmade Nina.

Nina arbetar hårt för att kunna spela den tudelade rollen men Lilys närvaro och den svarta svanens personlighet förvirrar henne. Lily försöker dra med henne i sitt liv, få henne att lossna, och Nina börjar ge efter trots att alla hennes instinkter säger nej. Verkligheten börjar glida undan och Nina förlorar förmågan att skilja mellan fantasi och vad som verkligen händer.

Black Swan är en hyllning till sina två huvudrollsinnehavare. Natalie Portman har gjort flera bra roller - Hesher, Léon, V for Vendetta - men jag tvekar inte inför att säga att detta är hennes karriärs topp så här långt. Mila Kunis har inte en lika imponerande meritlista och har aldrig varit bättre än hon är i Black Swan. De gör förbluffande insatser med sina roller och förvandlas till varandras mörka speglar. Vi känner igen Nina, vi känner igen Lily. Vi läser deras tankar och känner deras känslor. Jag antar att Lily är den lättare rollen att spela men Mila Kunis går så mycket längre än hon hade behövt.

Filmen genomsyras av Svansjöns dualitetstema. Det är mest uppenbart i samspelet mellan Lily och Nina men återkommer gång på gång, ibland subtilt, ibland förkrossande. Ninas rasande verklighet reflekteras i hennes liv, som redan från inledningsscenen upplevs som underlig, udda, fel. Alla Darren Aronofskys filmer handlar om besatthet och Black Swan är inget undantag: Nina har övergett allting annat för att bli den perfekta balettdansösen och det är inte ett offer man gör utan att påverkas. Vet Lily vad hon gör med Nina? Säkerligen inte.

Black Swan är ännu en briljant film från Aronofsky, men den här gången ligger största delen av förtjänsten hos Natalie Portman och Mila Kunis. De fick sina roller att spela och sjönk in i dem så djupt att jag inte kunde se något annat än Nina och Lily, som verkliga, levande varelser. Natalie Portman vann en Oscar för sin insats och emedan jag har all beundran i världen för rivalen Jennifer Lawrence i Winter's Bone kan jag inte säga emot akademin här. Skådespelarprestationerna i Black Swan gör den till en milstolpe.

Dancer in the Dark (2000) - 1/6

Eftersom Dancer in the Dark är en Lars von Trier-film med kvinnlig huvudperson satt jag och väntade på att hon skulle bli misshandlad och våldtagen, och mycket riktigt råkade Selma (Björk) till slut rätt illa ut även om hon klarade sig betydligt bättre än de flesta av von Triers kvinnliga stjärnor. Hans värld är helt enkelt inte snäll mot kvinnor.

Selma är en tjeckisk immigrant som arbetar vid en otäck maskin samtidigt som hon repeterar inför rollen som Maria von Trapp i en uppsättning av Sound of Music. Hon uppfostrar en son, Gene (Vladica Kostic), avvärjer romantiska framstötar från den vänlige Jeff (Peter Stormare) som dock vägrar ta en hint, och bor i en husvagn på en tomt som tillhör hennes vänner Bill Houston (David Morse) och hans fru Linda (Cara Seymour).

Selma lever för musikaler och har för vana att falla ut i spektakulära musikalfantasier som, misstänker jag, är medvetet dåligt gjorda; jag kan tänka mig att von Trier inte är typen som gillar musikaler och här skapade sig en chans att visa sitt förakt. Det är ingen bra idé att tappa koncentrationen när man arbetar med tungt maskineri och det gör att Selma hamnar i trubbel; hon gör också misstaget att anförtro sig till helt fel person. Det är så eländet börjar.

Selma är en av dessa gränslöst goda människor som fiktionen envisas med att slå sönder och samman som för att lära dem att man inte kan vara hur snäll som helst i denna värld. Hon förefaller också, förvirrande nog eftersom det aldrig nämns, vara förståndshandikappad eller åtminstone väldigt korkad, en åkomma som för övrigt även Jeff verkar lida av.

Alltihop är filmat i en semi-dogme 95-stil, med skakiga kameror, hoppiga klipp, desorienterande kontinuitetsbrott och andra standardtecken på att man försökt få till en halvdokumentärkänsla genom att ha sämre produktionsvärden än en heldokumentär. Det är en trend vars grav jag gärna kommer att dansa på den dag den äntligen dör.

Björk hade inte agerat före Dancer in the Dark och har inte agerat sen dess. Jag kan inte bestämma mig för huruvida hennes prestation i den här filmen tyder på att hon är fantastisk eller värdelös. Antingen hittade hon en unik not för Selma eller så hade hon inte en aning om vad hon höll på med. Jag borde inte behöva undra.

Men det är inte det enda jag undrar angående Dancer in the Dark. Framför allt vill jag veta vad det var tänkt att vi skulle dra för slutsats av allt det här. Finns det ett budskap? En sensmoral? Om inte, varför led jag mig igenom detta elände till film?

von Trier är genuint talangfull, en briljant filmskapare. Han är också en mycket besynnerlig människa som envisas med att skapa sådant som Dancer in the Dark när han har visat att han kan så mycket bättre. Kanske vill han bara provocera, kanske är han lycklig över att han kan komma undan med att leva på att göra det här. Det, får jag erkänna, är faktiskt imponerande.

Happy Feet (2006) - 5/6

Det är inte många animerade filmer som är kapabla att sno Oscarn från Pixar, men Happy Feet gjorde just det. Visst, Pixars bidrag det året var Cars, deras minst kritiskt framgångsrika film (och en av få Pixar-filmer jag inte sett) och Happy Feet hade väl inte kunnat slå Up eller WALL-E, men det är ändå en sällsynt bedrift, och inte en oförtjänt.

Happy Feet är mer av en renodlad barnfilm och har mindre vuxenbonus, även om det blir ordentligt otäckt också ibland. Den höll likväl kvar min uppmärksamhet, fick mig att bry mig om de här fåniga små figurerna, och avslutade så härligt att jag blir glad bara jag tänker på det.

Historien utspelar sig i Antarktis. Kejsarpingvinerna samlas för att dela upp sig i par och skaffa ägg. De hittar en partner genom att sjunga. Honan sjunger sin hjärtsång, hanen sjunger sin hjärtsång, och så upptäcker de att de passar ihop och snart är ägget på väg. Det är en stark tradition av religiös karaktär - utan hjärtsång är man inte pingvin alls, säger de gamla.

Norma Jean (Nicole Kidman) sjunger Princes Kiss och avfärdar friare efter friare innan hon äntligen får höra Memphis (Hugh Jackman) sjunga Heartbreak Hotel. De näbbpussas i en hjärtformad glänta av pingviner, och har funnit kärleken. De får ett ägg, som Memphis tar hand om medan Norma Jean tultar iväg till vattnet för att fiska. Tyvärr tappar han ägget som rullar iväg i snön, men han rusar ifatt, lyfter upp det och värmer det intill sin kropp. Det gör att deras son Mumble (Elijah Wood) kläcks lite annorlunda.

Han kan inte sjunga, till att börja med, vilket är ett fruktansvärt handikapp i kejsarpingvinernas konservativa, sångbaserade samhälle. I stället föredrar han att röra fötterna och dansa. Steppa, för att vara exakt. Han är snabbfotad och taktkänslig, men det faller inte i god jord hos de äldre. Han bryter mot traditionerna, det går inte att lära honom sjunga, och han vägrar stå stilla. Han kommer kanske aldrig att få sin älskade Gloria (Brittany Murphy), som sjunger så vackert att hjärtat går i bitar.

Under sina ensamma vandringar stöter han på en rovfågel (Anthony LaPaglia) som har en märklig sak runt benet. Vi känner igen det som en ringmärkning, men fågeln själv hävdar att han fick den här han fördes bort av rymdvarelser. Senare träffar Mumble på fem kvickkäftade, spansktalande Adeliepingviner, ledda av Ramon (Robin Williams), och deras kultur finner han mer välkomnande. De tycker i alla fall om dans även om stepp är nytt för dem. Men de älskar det. De har även en guru, klipphopparpingvinen Lovelace (Robin Williams), som själv stött på rymdvarelserna. Mumble börjar tro att de mystiska varelserna kan vara lösningen både på hans problem och på fiskbristen som drabbat kejsarpingvinerna, enligt de äldre på grund av att de brutit med traditionen.

Det är förstås omöjligt att göra en film om intelligenta, talande djur och inte hamna i någon form av moralisk fälla. March of the Penguins bjöd oss att se pingvinerna som huvudpersonerna som vi skulle känna sympati med, medan de pingvinätande sälarna var onda och fiskarna som pingvinerna åt inte skulle ses med några känslor alls. Det är samma sak här: Mumble och hans vänner kan äta hur mycket fisk de vill, men när späckhuggare och sjöleoparder ger sig på pingvinerna är de fasansfulla monster. En annan film hade kanske handlat om sälar, och då hade pingvinerna varit de ansiktslösa vandrande maträtterna.

Ändå är det här en vacker liten historia som aldrig faller ner i klichéer och sockersöt svulstighet. Den berättas med en glimt i ögat som ungarna missar och de vuxna njuter av, och den visar oss en intressant bild av oss själva, sedda ur pingvinernas synvinkel. Mumble har sina egna teorier om vad det är som händer i slutscenerna, men vi vet precis vad det är, och kanske tar vi med oss det därifrån.

Pina (2011) - 3/6

Pina Bausch var en tysk dansös och koreograf, en legendarisk gigant inom modern dans. Medan Wim Wenders höll på att förbereda en dokumentär om henne dog hon plötsligt och då ville han lägga ner projektet men Pinas kollegor och elever fick honom att fortsätta. Resultatet blev Pina, som består av några av hennes största verk framförda av dansare som arbetade med henne och mellan numren ger oss korta hågkomster av Pina.

Jag är inte rätt person att recensera den här filmen. Jag vet ingenting om dans. Jag tycker det är kul att göra om jag är på rätt humör men till och med då handlar det om att planlöst göra bort sig så kreativt som möjligt, inte om något som liknar det Pina Bausch och hennes likar gjorde. När det gäller uttrycksfull dans så är det inte en konstform som ger mig särskilt mycket.

Jag respekterar disciplinen som krävs och jag imponeras av skickligheten, särskilt som det är något jag inte själv skulle kunna göra om jag så hade tränat sen jag var en zygot. Jag kan naturligtvis på ett rent estetiskt plan uppskatta vältränade kroppar som rör sig vackert. Men när det blir mer än så, ett slags kinetisk poesi, så tappar det mig. Jag har inte kunskapen som krävs för att förstå vad det var Pina gjorde som var så annorlunda, och jag har inte ens kunskapen som krävs för att förstå vad det är jag ser. Jag märker att Pina försöker säga något, försöker berätta en historia, men jag vet inte vad det är hon säger och jag kan inte följa berättelsen. Det ger mig intrycket att det försöker vara svårtytt; annars hade det haft repliker.

Roger Ebert brukar säga "If you have to ask what it symbolizes, it didn't" och det är en maxim jag tar till mig. Pinas dansnummer lider av just detta. Referenser, allusioner och symboler kan förhöja ett verk i oändligheten, men den bästa referensen är en som förstärker upplevelsen för den som förstår den och inte märks av den som inte förstår den. I Pina förstår man antingen varför ett gäng smutsiga dansöser står på grus och gång på gång kör armbågarna i sina egna magar, eller så undrar man varför de gör det. Och vet att man missar något.

Därför är varje betyg jag ger Pina orättvist. Jag borde bedöma den som dansdokumentär och om den är den bästa dansdokumentär som gjorts ska den få ett högt betyg. Problemet är att jag inte är kapabel att bedöma varken det eller Pinas egen gärning. När jag har sett den förstår jag att Pina var fantastisk på det hon gjorde, jag förstår att hon betydde mycket för dansarna hon arbetade med, men jag förstår inte varför. Jag förstår inte hur. Det finns ord men inga känslor, för känslorna ska förmedlas genom dansen som inte når fram till mig.

Om du vet mer än jag om den här konstformen, om du är insatt i modern dans och vet hur man tolkar de här rörelserna, om du kanske rentav hade hört talas om Pina Bausch innan det kom en film döpt efter henne, då är jag övertygad om att Pina är en fantastisk upplevelse för dig. Men det får du bedöma själv, för jag kan inte.