Suspiria marknadsfördes under taglinen "Det enda som är mer skrämmande än de sista fem minuterna i denna film, är de första nittio"; en mer sanningsenlig beskrivning är "Det enda som är tråkigare än de första fem minuterna i denna film, är de sista nittio". Det är inte riktigt sant - de sista fem minuterna i Suspiria är faktiskt betydligt bättre än resten - men det är mycket närmare sanningen.
Suspiria följer den unga amerikanska balettdansösen Suzy Bannion (Jessica Harper) som kommit in på den anrika dansskolan i Freiburg. Hon hinner knappt anlända innan otäckheterna börjar hända - en före detta elev som flyr i panik medan hon viskar hemligheter, en flicka som knivmördas och sedan kastas på sin väninna, som också dör.
Under fröken Tanner (Alida Valli) och fru Blanc (Joan Bennett) börjar Suzy träna balett tillsammans med de andra eleverna medan regissören Dario Argento anstränger sig så han nästan exploderar för att skapa en otäck, mardrömslik stämning. Det är svårt att peka ut exakt varför det misslyckas men en ledtråd är att filmen är så hysteriskt, enastående tråkig.
Sällan har väl ett gäng mordiska häxor varit så här fullständigt ointressanta. Sällan har en skräckfilmshuvudperson varit plattare än Suzy. Sällan har det visuella varit det bästa i en film och ändå inte varit bättre än så här. Sällan har jag behövt pressa mig så här mycket för att ta mig igenom en film. Manos the Hands of Fate är förstås sämre men när man sett den har man i alla fall sett något legendariskt dåligt, prickat av en merit på cineastlistan. Suspiria är bara en hyllad film som visade sig vara värdelös, och erbjuder bara besvikelse.
Det finns två bra sekvenser i den. Den ena är en genuint obehaglig scen där en kvinna faller ner i en hög med taggtråd och blir hopplöst insnärjd. Den andra är slutscenerna, som resten av filmen gott kunde ha imiterat. Då hade Suspiria förtjänat sina lovord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar