Jag är inte den som brukar skriva under på diverse hophafsade nidbilder av Sverige och svenskarna, "landet lagom" och så vidare. Men det är nog sant att vi inte är folket som tar i för mycket när det inte behövs, eller ens när det behövs. Det är det som hindrar Små citroner gula från att gå från "småcharmig liten bagatell" till en riktigt bra film. Den håller igen, helt enkelt, även när det hade varit jätteroligt om den bara hade bränt på. Samtidigt gör den konststycket att i sin skurk gå åt andra hållet; Dan Ekborgs franske restauranteur är en oförklarligt och nyanslöst ond man, utan särskild anledning.
Agnes (Rakel Wärmländer) älskar matlagning och jobbar som servitris under den arrogante, otrevlige, nedlåtande buffeln Gerard (Ekborg). Hon bor tillsammans med Tobias (Richard Ulfsäter) och kan av någon anledning inte se att han är en hopplös, permanent arbetslös förlorare, en förvuxen tonåring med verklighetsfrånvända musikerdrömmar. Hennes liv vänds upp och ner när hon förlorar jobbet och Tobias lämnar henne för en storbystad blondin (Emilie Dijolie).
Agnes söker tröst hos den vinlunchande väninnan (Josefin Bornebusch) som försöker få henne att kurera sig i famnen på Paolo (David Tainton), men till föga nytta. Hellre åker hon hem till pappa Sven (Tomas von Brömssen) och mamma Maud (Anki Lidén), upphovet till Agnes matintresse och den enda som kan laga den fantastiska fisksoppa hon kallar för "Mauds fiskelycka". När Agnes försöker skär den sig.
Livet ändrar sig igen när de forna arbetskamraterna Kalle (Eric Ericson) och Pernilla (Sofia Rönnegård) håller på att starta restaurang och behöver en delägare. Det blir Agnes och tillsammans drar de tre igång en gigantisk investering. Samtidigt råkar Agnes få veta att den inflytelserike matkritikern Lola i själva verket är hennes granne David Kummel (Sverrir Gudnason). En positiv recension från honom skulle kunna göra restaurangens lycka, men det är mer än så som gnistrar i luften mellan honom och Agnes.
Alltihop är genomcharmigt och gulligt, spirande kärlekshistorier, hoppfulla framtidsdrömmar, söt familjekärlek. Gerard är nattsvart genomond utan närmare förklaring - och han hade egentligen inte behövts - men i allting annat puttrar den här filmen på ungefär som Mauds fiskelycka efter att grädden tillsatts. Men så fort den kommer i närheten av att spränga sina gränser och bli riktigt bra, riktigt rolig - särskilt en replik av Josefin Bornebusch hade gjort så mycket för filmen om den bara fått ta mer plats och dragits längre - drar den i tyglarna. Den håller sig innanför sina fastställda parametrar och resultatet blir därefter - okej, men inte bra.
Agnes (Rakel Wärmländer) älskar matlagning och jobbar som servitris under den arrogante, otrevlige, nedlåtande buffeln Gerard (Ekborg). Hon bor tillsammans med Tobias (Richard Ulfsäter) och kan av någon anledning inte se att han är en hopplös, permanent arbetslös förlorare, en förvuxen tonåring med verklighetsfrånvända musikerdrömmar. Hennes liv vänds upp och ner när hon förlorar jobbet och Tobias lämnar henne för en storbystad blondin (Emilie Dijolie).
Agnes söker tröst hos den vinlunchande väninnan (Josefin Bornebusch) som försöker få henne att kurera sig i famnen på Paolo (David Tainton), men till föga nytta. Hellre åker hon hem till pappa Sven (Tomas von Brömssen) och mamma Maud (Anki Lidén), upphovet till Agnes matintresse och den enda som kan laga den fantastiska fisksoppa hon kallar för "Mauds fiskelycka". När Agnes försöker skär den sig.
Livet ändrar sig igen när de forna arbetskamraterna Kalle (Eric Ericson) och Pernilla (Sofia Rönnegård) håller på att starta restaurang och behöver en delägare. Det blir Agnes och tillsammans drar de tre igång en gigantisk investering. Samtidigt råkar Agnes få veta att den inflytelserike matkritikern Lola i själva verket är hennes granne David Kummel (Sverrir Gudnason). En positiv recension från honom skulle kunna göra restaurangens lycka, men det är mer än så som gnistrar i luften mellan honom och Agnes.
Alltihop är genomcharmigt och gulligt, spirande kärlekshistorier, hoppfulla framtidsdrömmar, söt familjekärlek. Gerard är nattsvart genomond utan närmare förklaring - och han hade egentligen inte behövts - men i allting annat puttrar den här filmen på ungefär som Mauds fiskelycka efter att grädden tillsatts. Men så fort den kommer i närheten av att spränga sina gränser och bli riktigt bra, riktigt rolig - särskilt en replik av Josefin Bornebusch hade gjort så mycket för filmen om den bara fått ta mer plats och dragits längre - drar den i tyglarna. Den håller sig innanför sina fastställda parametrar och resultatet blir därefter - okej, men inte bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar