21 and Over (2013) - 5/6

Och här har vi motsatsen till Project X, en ynglingar-super-film som fungerar, helt enkelt genom att göra allt det rätt som Project X gjorde fel. Framför allt låter den inte sina svin till huvudpersoner komma undan med allt skit de gör. De är där för att vi ska skratta åt dem, inte med dem, och därför kan vi också acceptera när det i slutändan ordnar sig för dem. Tja, hyggligt i alla fall.

Jeff (Justin Chon), Casey (Skylar Astin) och Miller (Miles Teller) var bästa kompisar i high school. När det blev dags för college spreds de över landet och har börjat glida isär, men formellt är de förstås fortfarande toppolare. Mer av gammal vana än något annat, förstås.

Jeff är en högpresterande student med stereotypt fasciststräng asiatisk far (Francois Chau) som själv är läkare och vars son - satan i mig - också ska bli läkare. Jeffs egna åsikter i frågan är förstås helt irrelevanta; den stenhårde fadern utövar total auktoritet och till och med sonens kompisar fruktar honom.

Casey är en kostymklädd ordningssam påg som gick raka vägen från high school till ett hyggligt jobb med en hygglig framtid, allting väldigt mellanmjölk och fint.

Miles är klanten, den som aldrig tycks se längre bort än en timme i taget, han vars framtidsplaner består i att håna Caseys och hindra Jeffs, allt för sin egen tillfredsställelses skull.

Casey och Miles har redan fyllt 21, suparåldern, och nu är det Jeffs tur. De åker till hans college, fast beslutna att bjuda ut honom på en traditionell spritkväll för att fira att han får dricka lagligt. Jeff har dock en viktig intervju morgonen efter så det får bli en försiktig, lugn kväll ute.

Så klart. Jeff slits med, det blir pubcrawl, Jeff häller i sig som en karriäralkis som blir inlåst på Systemet, och snart är han medvetslös. Casey och Miles har ingen aning om var han bor men de måste få hem honom och få honom i ordning innan pappa doktorn kommer tidigt nästa morgon för att hämta honom till intervjun. Poängen med filmen är att se deras äventyr medan de försöker utföra sitt uppdrag som förhindras av arga jocks, heta brudar, vilda campusfester och ordningspersonal.

Filmen inleds med att vi ser Casey och Miles i märkligt tillstånd och det är förstås ett välkänt begrepp för att skapa intresse; vi tittar igenom den långa flashbacken för att se hur de hamnade där. Tyvärr händer allt det märkliga samtidigt i stället för att gradvis drabba dem, men det är ett ganska litet fel.

Det är riktigt roligt, och kryddas med bisarra bifigurer och då och då lite drama, lite relationskonflikter mellan dessa ynglingar som trodde att de skulle vara bästa vänner för evigt men - som vi alla - tvingas inse att det inte är så enkelt. Man måste jobba på det.

Framför allt kan jag slappna av och ha kul, för när svin beter sig som svin är det inte tänkt att vi ska sitta och hålla på dem och önska att vi själva kunde vara så stora svin och bara få applåder. Det framställs som något lågt och löjligt, och något som bestraffas.

"Tower of power?" "Tower of power."