The Lego Movie (2013) - 6/6

Hur är detta möjligt? Licensierade produkter är dåliga; det är en av de starkaste sanningarna i vår populärkultur. Filmer som bygger på datorspel och leksaker, datorspel som bygger på filmer och TV-serier, de är dåliga allihop. Och här kommer alltså en långfilmslång reklamfilm för Lego, och det inte bara fungerar, det är underbart.

The Lego Movie har inte ens löst det genom att strunta i vad den är och bara göra en bra film som råkar ageras av legogubbar; filmens handling är intimt sammanflätad med leksaken den bygger på. På något sätt har den tagit en omöjlig premiss och fyllt den med humor, värme, känslor, och en meningsfull handling som rör vid både hjärta och hjärna. Det är faktiskt helt otroligt.

Framför allt väntade jag mig inte att den skulle vara så smart. Den är full av små detaljer och små skämt som byggs ihop till något som är mycket större än summan av sina delar.

Filmen börjar med att magikern Vitruvius (Morgan Freeman) blir attackerad av den onde Lord Business (Will Ferrell), som vill åt supervapnet Kragle. Vitruvius uttalar en profetia; en dag kommer en speciell person att hitta Piece of Resistance - det enda som kan stoppa Kragle - och använda den.

Flera år senare träffar vi en byggarbetare vid namn Emmet (Chris Pratt), som älskar sitt liv med artificiell musik, massproducerad TV och organiserad tillvaro. En kväll stöter han på Wyldstyle (Elizabeth Banks), som söker efter Piece of Resistance. Det slutar med att Emmet hittar den och alltså visar sig vara den specielle. Det blir början på ett hisnande äventyr mellan de olika legovärldarna och möten med karaktärer från Batman till 1980-something Space Guy.

Och alltihop är i Lego. Inte bara människor, bilar och flygplan utan moln, rök, damm, laserstrålar och eldslågor. Visst, det är förstås CGI alltihop, men det är CGI som gör sitt bästa för att se ut som Lego - och lyckas. Och när allt knyts ihop i slutet, då tar den här filmen sitt sista skutt och blir bättre än den egentligen hade en chans att bli.

Detta är förstklassig underhållning med hjärta och betydelse. Så länge produkten är så här bra så bryr jag mig inte om hur kommersiell den är.

Drive Hard (2014) - 2/6

Vad har hänt med John Cusacks karriär? Det är som om han försöker göra en Cuba Gooding Jr. En gång i tiden gjorde han filmer som Grosse Pointe Blank, Stand By Me, Being John Malkovich och High Fidelity och numera verkar det mest vara The Bag Man och Drive Hard. Visst, han är fortfarande en bra skådespelare, men han väljer manus där det inte spelar någon större roll. Snarare är det irriterande att se hans talang slösas bort.

Peter Roberts (Thomas Jane) är en amerikansk före detta racingförare och numera körlärare bosatt i Australien. En dag ska han ge en körlektion åt Simon Keller (Cusack), som visar sig vara yrkesbrottsling och använder Roberts som flyktbilschaufför.

Drive Hard följer dem när Keller rånar en bank och tvingar Roberts att köra runt honom medan de överlever utfyllnadsscener där de slåss mot gamla tanter, expediter, motorcyklister, skurkar och poliser. "Utfyllnad" är just det rätta ordet; de här scenerna har extremt liten inverkan på handlingen. Det behöver inte vara en dödssynd - se Interstate 60 - men det ska mycket till för att det ska fungera.

Det är inte vad Drive Hard levererar. Det är samma biljakter, samma flygande bly, samma kvicka repliker och samma pseudofilosofiska försök till karaktärsutveckling och emotionell handling. Visst, det är inte direkt tråkigt, ibland riktigt kul under korta stunder, men... har vi inte sett allt det här förut?

The Double (2013) - 6/6

Den här filmen fick mig att vilja läsa Dostojevskij. Hade jag inte vetat bättre hade jag svurit att den byggde på en bok av Kafka, för det är samma vaga existentiella ångest, samma känsla av att vara ensam i en galen värld, samma obstinata hopplöshet som man kämpar mot utan att någonsin nå framsteg.

Stackaren i mitten av detta är Simon James (Jesse Eisenberg), en oklar sorts tjänsteman på ett byråkratiskt företag med oklar affärsmodell, styrt av Översten (James Fox).

Simon James är en sorglig figur, på avstånd förälskad i Hannah (Mia Wasikowska) men för blyg för att närma sig. Han är flitig och duktig men ingen märker det utom möjligen chefens dotter Melanie (Yasmin Paige) som inte skulle kunna bry sig mindre; hon är en trulig tonåring som snarare undrar hur man kan vara Simon och inte ta livet av sig. De andra på företaget känner knappt igen honom om han inte påminner dem eller har gjort något dumt, och efter sju års arbete behöver han fortfarande visa leg för att få komma in.

Än värre blir det när James Simon dyker upp. Han är till det yttre en kopia av Simon, men det verkar ingen heller märka. Till personligheten är han allt Simon vill vara: självsäker, charmig, omtyckt, framgångsrik hos kvinnor. James tar all ära som borde tillfalla Simon, manipulerar både honom, cheferna och arbetskamraterna, och Simons tillvaro faller ihop runt honom. Sådan den nu var, till att börja med.

Visst, detta är en komedi, men bland de svartare. Simons liv börjar som en av de där obehagliga drömmarna som man inte kan kalla för mardrömmar men bara för att de inte faktiskt innehåller mordiska kålrötter i garderoben, och disintegrerar långsamt tills ordet "mardröm" blir lämpligt. Man skrattar för att det inte händer en själv.

The Double är Jesse Eisenbergs film, den bästa prestation jag sett från honom. Han övertygar både som Simon och James, men framför allt räddar han filmen genom att trovärdigt visa Simons sönderfall och desperation. Man kan inte undgå att tänka sig in i hans situation, som är främmande samtidigt som den är smärtsamt välbekant, och skratta åt den för att det är det minst otäcka alternativet.

The Boys from Brazil (1978) - 5/6

Detta är en intelligent film. Den presenterar oss med ett märkligt mysterium som till synes inte kan ha någon vettig lösning, och sen ger den oss ledtrådar som bit för bit hjälper oss att nå fram till svaret. Förhoppningsvis en stund innan huvudpersonen gör det, så att vi får känna oss smarta. Det gjorde jag, i alla fall.

Den börjar i Paraguay där Barry Kohler (en ung Steve Guttenberg) har upptäckt att doktor Mengele (Gregory Peck) och en rad andra nazister håller sig gömda och smider någon svårbegriplig plan. Han kontaktar sin hjälte, den Simon Wiesenthal-inspirerade nazistjägaren Ezra Lieberman (Laurence Olivier), som dock inte lyssnar på honom förrän han lyckats spela in Mengeles order till sina undersåtar.

Mengele ger dem en lista på 94 namn, alla statstjänstemän runt om i Europa och Amerika. Allihopa ska dö under de närmaste trettio månaderna och alla vid 65 års ålder. Han vägrar förklara varför och det tycks inte finnas någon anledning att döda de här männen - bland dem finns en postmästare utanför Uppsala och en kraftverksinspektör i Storlien. Inte några uppenbara måltavlor för mordiska nazister.

Kohler försvinner och Lieberman börjar med sina egna efterforskningar. Vi får följa dels honom och dels nazisterna medan män dör och mysteriet trådas upp. Det finns meningsskiljaktigheter på båda sidor, återvändsgränder åt Lieberman, och över alltihop svävar frågan om vilket syfte allt det här rimligen kan ha. När svaret äntligen serveras har vi redan räknat ut det, precis som det ska vara. Och den slutliga kampscenen är en vacker cocktail av strid, standoff, dialog och spänning; den använder flera ovanliga element för att skapa något speciellt.

Jag tycker mycket bra om The Boys from Brazil, en thriller av ett slag man sällan får se. Med äkta karaktärer, äkta tvetydigheter, och en klar tråd som drar historien framåt - även om den rör sig lite väl långsamt ibland - så är den en välförtjänt klassiker.

Veronika Decides to Die (2009) - 1/6

Veronika Deklava (Sarah Michelle Gellar) är en framgångsrik, välbärgad kvinna som framför sig ser ett tomt liv med hus och barn och oundvikliga otrohetsaffärer. Hon väljer en annan utväg: en massa olikfärgade piller nedsköljda med sprit.

Veronika överlever och vaknar på en dyr, privat psykiatrisk klinik under doktor Blake (David Thewlis). Hon får veta att överdosen permanent skadade hennes hjärta. På sätt och vis lyckades hennes självmordsförsök. Det kommer bara att ta några veckor, kanske månader.

Det är för länge för Veronika som försöker ta sitt liv igen så fort hon får chansen, men denna gång hindras hon. Hon blir tvungen att sitta och prata med doktor Blake och lära känna de andra patienterna, till exempel den ständigt tyste Edward (Jonathan Tucker).

Eftersom det är så hysteriskt förutsägbart är det ingen spoiler att avslöja att det handlar om hur Veronika återfår kärlek och livsglädje. Detta sker förstås på ett så klichéigt och kvasiromantiskt sätt som möjligt, och kryddas med twistar så att tittaren inte ska behöva känna minsta lilla sting. Själv satt jag mest och tyckte att de borde låta Veronika dö på sina egna villkor.

Då hade även filmen varit kortare, vilket hade varit en välsignelse. Vi hade till exempel sluppit alla karaktärer som pratar i lättdjupa, kvasifilosofiska aforismer, när de inte drar förment betydelsefulla anekdoter. Vi hade sluppit de misslyckade försöken att tvinga ur oss tårar över ett öde som vi inte har någon anledning att känna något inför. Vi hade, kortfattat, sluppit en film ännu tråkigare än Veronikas liv - och hon försökte begå självmord.

Wieners (2008) - 2/6

Människorna bakom Wieners har faktiskt talang och humor, och om de hade haft mer tid på sig hade de nog producerat en riktigt rolig film. Nu stoppade de i stället in en hög irrelevanta småscener utan annat syfte än att trycka in dålig smak, och de roliga bitarna räcker inte till för att rädda filmen.

Vilket är synd. När Wieners är rolig är den faktiskt riktigt rolig, och eftertextsekvenserna visar precis vilken sorts film Wieners vill vara. Den hålls tillbaka av all besynnerlig utfyllnad som bidrar med sexism, homofobi, och andra fräscha, festliga ämnen.

Den börjar inte lovande heller. 24-årige Joel (Fran Kranz) är tillsammans med sin flickvän med i TV-programmet Dr. Dwayne där Dr. Phil-parodin Dwayne (Darrell Hammond) övertygar flickvännen att dumpa Joel. Efter några veckors orakad depression kommer hans två bästa vänner - Ben (Zachary Levi) och Wyatt (Kenan Thompson) - för att släpa ut honom i den riktiga världen.

Wyatts stora dröm är att sälja korv och efter att tolv gånger ha nekats jobb på ett korvföretag tar han nu saken i egna händer, bygger en korvbil och bestämmer sig för att köra landet runt och ge bort gratis korv som en PR-gimmick. Ben och Joel följer med, och planen är att köra till Los Angeles så att Joel kan spöa upp Dr. Dwayne och därmed sluta vara en passiv förlorare.

Detta är på många sätt en klassisk roadmovie, med stopp på diverse ställen för att möta udda karaktärer, katastrofer av olika slag, och den slutliga ankomsten till målet. Vi känner till formeln och det handlar om hur den hanteras. Wieners gör det på ett mycket ojämnt sätt; när de tre killarna får skämta loss kan det bli riktigt bra, men däremellan måste vi stå ut med en hel massa skit.

The Rocketeer (1991) - 4/6

Rocketeer är från början en seriehjälte, skriven som en hyllning till matinéfilmerna från 30- och 40-talen. Det är samma källmaterial som gav oss Indiana Jones och med filmskapare som bättre förstod källorna hade nog The Rocketeer kunnat bli nästan lika bra som hans äventyr. Som den är är den skoj och underhållande men ingen flod av charmig nostalgi som fungerar även på dem som aldrig sett en matinéfilm.

Året är 1938. Cliff Secord (Billy Campbell) är stuntpilot med het flickvän Jenny (Jennifer Connelly) och mekanikerkompis Peevy (Alan Arkin). När Peevy kommer över en mystisk raketmotor - som både FBI och nazisterna är ute efter - är det Cliff som sätter den på ryggen, hjälm på huvudet, och börjar göra shower.

Som The Rocketeer blir Cliff Secord landskänd, vilket givetvis berättar för både FBI och nazisterna var den försvunna motorn finns. Nazistagenten Sinclair (Timothy Dalton, en av dessa ständigt underskattade och ständigt underhållande skådespelare) och hans gigantiske sidekick Lothar (Tiny Ron Taylor) börjar jaga den och i kulisserna finns Howard Hughes (Terry O'Quinn).

Det är raketflyg, eldstrider, nazister som ska besegras, flickvänner som ska räddas, ett luftskepp, hastigt uppdykande twistar och dramatiska vändningar med roliga historiska referenser.

The Rocketeer ser ut som sin förlaga, låter som sin inspiration, och beter sig som ett nöjesfält. Varje bit av den är bra och resultatet är också bra, men det är svårt att sakna den där riktigt förbluffande faktorn som jag hoppades skulle finna.

Pain & Gain (2013) - 5/6

Detta är egentligen en rätt remarkabel film. Den berättar den sanna historien om ett gäng bodybuilders som kidnappade en miljonär och torterade honom tills han skrev över alla sina ägodelar på dem, den lyckas göra detta till något intagande och komiskt, och det fungerar. Av någon anledning.

Ledaren är Daniel Lugo (Mark Wahlberg), en outtröttlig strävare som lyssnar på livscoachen Johnny Wu (Ken Jeong) och har ett färdigt recept på framgång. Han anställs av gymägaren Mese (Rob Corddry) och tredubblar medlemsantalet. Där träffar han både den framtida medbrottslingen Adrian Doorbal (Anthony Mackie) och det framtida offret Victor Kershaw (Tony Shalhoub), som Daniel bestämmer sig för är en skurk.

Tillsammans med den gigantiske vanebrottslingen Paul Doyle (Dwayne "The Rock" Johnson) som nu blivit kristen och ska lämna sitt kriminella liv bakom sig kidnappar de tre Kershaw, för honom till ett lager och sätter igång.

Det är hemska saker vi får se, och det borde inte fungera så här bra. Vi borde vända bort blicken och när jag tänker på att det här - eller åtminstone något snarlikt, filmen tummar på sanningen - faktiskt hände så mår jag lite illa, men för det mesta flyter jag bara med. Jag har roligt.

Det här är en film som kan ha en karaktär som säger "I watch a lot of movies. I know what I'm doing" och vi köper det. Det här är en film som på ett ställe slänger in en skylt med "This is still a true story" och det behövs. Det här är en film där allting går värre och värre och vi dras med i en nedåtgående spiral som vi egentligen inte vill se slutet på, för efter det blir det inte roligare. Pain & Gain är nån sorts bisarr triumf över vettet.

Eller, för att citera The Rock: "Jesus Christ has personally blessed me with many gifts. One of them is knocking people the fuck out!"

Preach it.

Blue-Eyed Butcher (2012) - 1/6

Susan Wright (Sara Paxton) står inför rätta för att ha mördat sin man Jeff (Justin Bruening) med nästan tvåhundra knivhugg. Hennes historia är att han misshandlade henne fysiskt och psykiskt och att hon till slut inte stod ut längre och försvarade sig med kniv. Åklagaren Kelly Siegler (Lisa Edelstein) köper inte den berättelsen utan vill sätta dit Susan som den mörderska hon är övertygad om att hon är.

När vi kommer in i historien är vi redan i rättssalen, och åklagare och advokat ställer helt irrelevanta frågor enbart för att filmen ska få en ursäkt för att visa svaret i återblick. På så sätt ser vi Susan och Jeff träffas som unga, sexdebuten och graviditeter.

Sedan börjar det naturligtvis gå utför, i märkligt snabba förändringar. Den Jeff vi ser i början liknar inte den människa han kvickt förvandlas till när det är dags att sköta hus och uppfostra barn. Jag vet att människor förändras och att onda kärnor döljs bakom vackra skal, men kunde vi inte ha fått se någon liten ledtråd? Någon antydan till att Jeff inte var helylle innan han plötsligt börjar skrika och skälla och slåss?

Detta är en TV-film och det märks. Visst, den är duktig på att spackla över sprickorna så att den låga budgeten inte syns, men det går inte att dölja den epidemiska talangbristen. Lisa Edelstein är den enda som vet vad hon gör och till och med hon bevisar hur mycket bättre skådespelare är när de har en roll de passar ihop med, i hennes fall dr Cuddy.

Jag måste också undra vad det är tänkt att slutsatsen ska vara. Blue-Eyed Butcher ger inga tecken på att vara avancerad nog att försöka ge oss något tvetydigt, men den levererar inte heller något entydigt. I stället bara slutar den, och tittaren undrar varför hen la ner tid på det här.

Svenska Floyd (1961) - 1/6

Jag undrar om det är så här i alla språk och jag bara märker det i mitt modersmål, eller om det är något unikt för svenskan. Hur som helst: i varenda svensk film gjord före, säg, 1970 pratar alla precis likadant, i en besynnerlig artificiell "rikssvensk" dialekt som mest verkar vara till för att filmkaraktärer ska låta likadana. Jag har hört Lill-Babs och Carl-Gustaf Lindstedt i andra sammanhang och då pratar de inte som sina karaktärer i Svenska Floyd. Särskilt märkligt är det att Lill-Babs ska vara en italienska som råkar ha tillbringat ett decennium i Stockholm.

Hon är (citat) pangbrallisen (slut citat) Lollo som Lindstedts "Flosse", det svenska boxningshoppet vars Patterson-lika stil givit honom namnet "Svenska Floyd". Han ska möta världstvåan "Killer" Jensen och befinner sig på ett hemligt träningsläger någonstans i Italien. Där stöter han på Lollo och den skumme promotorn Mitella (Nils Asther) som är Jensens manager och är beredd att ta till skumraskmetoder för att hans kille ska vinna.

Största delen av filmen består av komiska mellanspel som inte för handlingen någonstans. Ibland fungerar de, oftast inte, och filmen som helhet faller fullständigt platt. Är det tänkt att det ska vara kul att Lindstedt verkligen inte ser ut som en boxare eller som om han ens kan jogga hundra meter?

Framför allt: ska det vara kul när allt det menlösa fjanteriet avbryts för att visa en scen där ett gäng gangstrar misshandlar en oskyldig kvinna för att tvinga henne att begå brott åt dem? Visst, det var en annorlunda tid men hur i helvete kunde den scenen komma i närheten av att vara med i en film som den här, ens då? Ingenting annat tas på allvar och så blam, plötsligt får hon en smäll.

Ens utan den scenen hade inte den här filmens få skratt (den gör sitt bästa för att inte dra nytta av de talanger den faktiskt hittat) varit tillräckligt för att lyfta den ovanför sin bedövande mediokritet. Med den scenen blir hela filmen bara obehaglig.

Thor: The Dark World (2013) - 3/6

När en film börjar med en klumpig infodump om bakgrundshistorien har den redan en uppförsbacke att ta sig förbi. Varför inte ge oss den information vi behöver när vi behöver den i stället för att skyffla ut den via en överdrivet dramatisk berättarröst? Alla kan inte göra det lika bra som i Lord of the Rings.

Hur som helst: innan de nio världarna - Midgård (vår värld), Asgård (Thors värld), Vanaheim, Jotunheim och så vidare - skapades fanns en värld av mörker. Svartalverna och deras ledare Malekith (Christopher Eccleston) längtar tillbaka den fina tiden och byggde ett magiskt vapen som kallas för Aether. När de nio världarna ställer sig på linje kan det användas för att förgöra dem. Förra gången stoppades Malekith av Bor (Tony Curran), Thors farfar, och nu är det dags igen.

Men först ska Loki (Tom Hiddleston) sättas i fängelse för det han gjorde i Avengers, och Thor (Chris Hemsworth) håller på att städa upp efter honom. Samtidigt trånar han efter astrofysikern Jane Foster (Natalie Portman), som på Jorden är upptagen med att undersöka mystiska portaler och leta efter sin försvunne vän Erik Selvig (Stellan Skarsgård).

Allt det här ser okej ut - men inte mer än så. Allt det här är hyggligt intressant - men inte mer än så. De bästa stunderna kommer när Thor måste samarbeta med Loki; den senare var den bäste karaktären i den första Thor-filmen och nu har han hämtat sig efter sin tråkiga runda i Avengers. Chris Hemsworth är ett riktigt fynd som med övertygelse kan uttala de ärligt talat fåniga låtsasantika repliker han får, och Tom Hiddleston (som tydligen kom på idén att Thor och Loki skulle slåss ihop den här gången) porträtterar fint Lokis slemmiga, bedrägliga dubbelnatur. Jag önskade att de två kunde hänga ihop hela filmen.

Ingen annan imponerar. Oscarvinnaren Natalie Portman får ingenting att jobba med, Anthony Hopkins ser rollen som Thors far Odin som välbetald semester mellan sina riktiga jobb, och alla andra är pappfigurer, rekvisita som låter historien utspela sig.

Det är helt enkelt bedövande adekvat, alltihop. Bra action, men inget som vi inte sett förut. Ibland kul, men inte särskilt. Fina effekter, men inget vi inte är vana vid. Och ibland sjunker det under den gränsen också. När Loki magiskt förklär sig själv och Thor döljs förvandlingarna bakom pelare de passerar; ett grepp som såg coolt ut när Twilight Zone gjorde det 1960 men inte var nytt ens då. Varför göra det i dessa CGI-tider, när en snygg förvandling är en barnlek? Den scenen hade kunnat vara riktigt härlig att se, men i stället väljer de att använda ett gammalt budgettrick som bara drar uppmärksamhet till att det finns en kamera där?

Efter den första Thor, som var mycket bättre än jag väntade mig, är Thor: The Dark World en besvikelse. Det bästa jag kan säga om den är att den inte var dålig, men den var inte bra.

Frozen (2013) - 6/6

När det blev känt att George Lucas hade sålt Star Wars till Disney fick fansen en kollektiv totalflipp. Jag deltog inte i den. Jag tror det kan bli precis hur bra som helst. Det fanns en tid när Disney pumpade ut skit, men nu för tiden gör de bra saker. Bevisföremål A? Frozen.

Det här är den bästa Disneyfilmen någonsin, en av de tio bästa barnfilmerna någonsin, en av de tio bästa animerade filmerna någonsin, och bara en helt sjukt bra film. Det är den sortens film som får mig att önska att jag inte hade sett den så jag kunde få se den för första gången en gång till.

Frozen fick mig att skratta, den fick mig att gråta, den överraskade mig, den lämnade mig med värme i magen och en känsla av att världen kanske inte är så dum ändå. Varenda aspekt - animering, röster, musik - träffar mitt i prick med genialitet och kärlek. Dess karaktärer är på riktigt, dess historia på riktigt, och den funkar precis lika bra om man är fyra eller hundra.

Berättelsen ska upplevas men det går väl inte att skriva en recension utan att åtminstone röra vid den. Prinsessan Elsa av Arendelle (Idina Menzel) har en hemlighet: hon har magiska iskrafter som hon inte riktigt kan kontrollera. Därför låser hon in sig i sitt slott och vågar inte ens berätta för sin lillasyster Anna (Kristen Bell).

Men en dag är det dags för hennes kröning och då måste hon öppna slottet och visa sig för folket och ditresta högdjur. Hon är fruktansvärt rädd - vad händer om hon inte kan styra sina förmågor? Hon tar sig igenom kröningen men till slut lyckas hon inte längre och hon avslöjar sig för alla som en trollkvinna. Elsa flyr och Anna måste följa efter.

I bakgrunden finns prins Hans (Santino Fontana), Annas nyblivne fästman och den hon lämnar att styra över Arendelle i hennes frånvaro. På vägen träffar hon isförsäljaren Kristoff (Jonathan Groff) som lever med sin ren Sven, och snögubben Olaf (Josh Gad), som fått liv av Elsas magi.

Den senare står för huvuddelen av komiken - även om han som brukligt är har en roll att spela i berättelsen också - och den uppgiften utför han briljant. Han är en underbar skapelse i en film full av underbara skapelser och fick mig att skratta medan jag fortfarande hade tårar i ögonen.

Det är kanske den dikotomin, den motsättningen, som för Frozen den sista biten förbi "fantastisk". Den spelar på våra förväntningar och ibland går den med dem och ibland mot dem, och händelseförloppet kommer att betyda en sak för barnen och en annan för de vuxna. Den har funnit ett sätt att berätta något mycket viktigt och göra det förståeligt för både barn och vuxna, och det utan att predika.

Innan jag såg filmen hävdade en vän att den i princip var hitmusikalen Wicked. Då vi sett den fyra gånger - varje gång har involverat en tripp till London - och upprepade gånger utnämnt den till den bästa musikalen någonsin så gjorde det mig knappast mindre sugen att se den. Nu efteråt kan jag bara säga att om jag skulle göra Wicked för barn - och vore ett fullständigt geni - så är det Frozen jag skulle göra.

Alan Partridge: Alpha Papa (2013) - 4/6

Den brittiske komikern Steve Coogan har sen 1991 spelat sin karaktär Alan Partridge, en narcissistisk, egoistisk, nedlåtande, konservativ radiopratare som drömmer om att vara på TV. I Storbritannien är de två giganter men utanför hemlandet är de nästan helt okända.

Och nu kommer alltså långfilmen om Alan Partridge. Det låter inte bra. Det är väldigt sällan som det blir bra när man tar något känt från sketcher eller kortare avsnitt och försöker göra långfilm av det. Att Alan är så pass okänd utanför det egna riket är också en nackdel men det kan paradoxalt också tala till hans fördel: om man aldrig hört talas om honom kan man inte störas av allt som måste ändras för att en långfilm ska fungera.

Jag kände till hans namn, men hade fått för mig att han dels var en verklig människa och dels var en gammal veteran, verksam åtminstone sen 70-talet. Därmed trodde jag också, under de första minuterna av den här filmen, att den var en sann historia om Alan Partridges liv. Det gjorde mig lite förvirrad att det pratades mobiltelefoner och Twitter men till slut föll allt på plats och det här är alltså historien om en komikers mest kända skapelse, ingenting annat.

Alan Partridge är radiopratare på en station som köps upp av ett multinationellt företag fullt av profitfixerade blodsugare - ni känner igen konceptet - och hans kollega Pat Farrell (Colm Meaney) är rädd att förlora jobbet då han inte är kommersiell nog. Det visar sig att Farrells farhågor är väl grundade och efter ett besynnerligt framträdande från Partridge på ett styrelsemöte får Farrell lämna.

Det tar han inte särskilt väl. I stället dyker han upp på firmafesten med ett gevär och tar gisslan. Polisen dyker upp, det blir belägring, och Alan Partridge lyckas bli dels gisslan, dels gisslanförhandlare.

Därifrån rör sig inte filmen långt utan den bygger hela sin historia på Alans krumbukter. Det är här jag tror att jag förlorar på att jag inte vet något om karaktären sen innan. För mig är han en rätt ologisk, ganska irriterande person även om man kan räkna med ett skratt var femte minut så man inte tröttnar. Coogan har hållit på ett tag och vet bättre än att förlora publiken.

30 Minutes Or Less (2011) - 1/6

Nick (Jesse Eisenberg) är en slacker som jobbar som pizzabud för en av de där "om det tar mer än en halvtimme är pizzan gratis"-firmorna som är så vanliga på film. Finns de alls i verkligheten? Han har en killkompis, Chet (Aziz Ansari), och en tjejkompis, Kate (Dilshad Vadsaria), som även råkar vara Chets tvillingsyster och som Nick är hemligt kär i.

Dwayne (Danny McBride) och Travis (Nick Swardson från den famösa Bucky Larson: Born to Be a Star) är två fullständiga förlorare, frivilligt arbetslösa parasiter som tjänar tio dollar i timmen på att städa poolen åt Dwaynes rike pappa (Fred Ward). Men som så många förlorare har Dwayne höga tankar om sig själv och stora planer på vad han ska göra när pappan dör och han ärver pengarna.

Det krävs en strippa vid namn Juicy (Bianca Kajlich) för att ta nästa tankesprång: sluta vänta, hyr en mördare som dödar pappan. Visst, men det kostar hundratusen dollar. Vilket är det absolut lättaste sättet att få tag i hundratusen dollar? Naturligtvis att kidnappa Nick, spänna fast en tidsinställd bomb på honom, och beordra honom att råna en bank. Varför säger de inte bara åt Nick att döda pappan? Om nu Travis är så bra på bomber, varför spränger de inte pappan? Det är inte frågor man ska ställa när man ser något så här dumt.

För dumt är det. Visserligen inte den aggressiva, anstötliga form av dumhet som förpestar actionfilmer som annars kunde ha varit bra, men väl den slappa dumhet som ger upphov till träiga manus som förklarar sina skämt och tycker det är roligt med karaktärer som pratar meningslösheter för att fylla ut en kort speltid.

Karaktärerna är förfärliga, skämten är förskräckliga, och upplösningen osmaklig. Jesse Eisenberg är alldeles för bra för det här och om Dilshad Vadsaria fått något annat att göra än att vara snygg - en uppgift hon visserligen är sanslöst bra på - hade jag nog sagt samma sak om henne.

Men biljakten var i alla fall kul.