The Power of Few har alla
ingredienser den behöver. Den försöker leva i samma rymd som
gritty-witty-filmerna i Pulp Fictions tradition, en nog så fruktbar
åker att plöja. Det är svårt att peka på var den går fel där
den försöker jonglera ett halvdussin trådar och hålla allihop
relevanta. Slutprodukten är inte dålig, precis, bara förvirrande,
spretig och dunkel. Jag kan inte låta bli att leta efter poängen,
vilket jag aldrig gjorde när jag såg Pulp Fiction.
Det bästa i The Power of
Few är Christopher Walken som en gatulodis med talets gåva. Han
knallar runt på stadens gator tillsammans med en dvärg och utbyter
visdomsord. Han är nästan ett surrealistiskt inslag, som något som
snubblat in från en David Lynch-film. Han och den unga Few (Tione
Johnson), vars uppgift verkar vara att övervaka alla de andra
karaktärerna, är de två element som får mig att tro att The Power
of Few är tänkt som ett symboliskt verk, en modern allegori.
Men vad är det i så
fall den symboliserar? När en tonåring (Devin Gearhart) inser att
om hans lillebror ska få medicin måste han själv ta tag i den
saken och beger sig till butiken med en pistol i byxlinningen, vad
betyder det? När den kvickfotade budtjejen (Q'Orianka Kilcher)
lyckas pressa in en kärlekshistoria med en förrymd brottsling
(Jesse Bradford) i sitt stressade schema samtidigt som hon förföljs
på grund av paketet hon är med sig, vad är det tänkt vi ska se?
Vilka är det som spelas av Christian Slater (även filmens regissör)
och Nicky Whelan där de smyger runt i kvarteret?
Varje bit av The Power of
Few funkar fint, det är helheten som fallerar. Jag hade gärna sett
de här historierna i kortfilmsform, men när de binds ihop och
manuset försöker få oss att se kopplingar som - misstänker jag -
inte finns, då flyttas mitt fokus dit och jag distraheras av att
försöka få ihop allt jag ser. Det går inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar