Abraham Lincoln vs. Zombies (2012) - 1/6

Jag hoppades verkligen få inleda denna recension med att säga att det här var andra gången jag såg en bra film från den annars pålitliga skräpfabriken The Asylum (den första var King of the Ants). Filmen verkade ha alla möjligheter att vara dumkul underhållning.

Tyvärr blev det snabbt uppenbart att mitt hopp var malplacerat, och att jag hade hamnat framför en riktigt usel film. Den lyckas handla om president Lincoln som slåss mot zombier men inte innehålla ett enda skratt. Tragiskt nog verkar den faktiskt ta sig själv på allvar.

Vilket förstås gör att hålen i handlingen blir direkt irriterande. I en larvig skojzombiefilm hade jag lugnt kunnat acceptera att Abraham Lincoln (Bill Oberst Jr.) tar med sig ett gäng hemliga agenter för att slåss mot zombier och bara låter bli att berätta för dem hur man dödar zombier.

Hur vet Lincoln själv det, undrar du? Jo, när han var liten så drabbades hans by av zombiesjukan och han blev bland annat tvungen att nacka sin egen mor (Rhianna Van Helton) med en lie. Så när han hör att attacken mot fort Pulaski misslyckades och den ende överlevande (Jim E Chandler) pratar om levande döda och kannibalism, då vet han precis vad det handlar om.

Med sin hopvikbara enhandslie i högsta hugg tar han befälet över en elitstyrka från Secret Service och beger sig mot fort Pulaski för att slakta zombier. Där stöter han på bland andra Stonewall Jackson (Don McGraw), Pat Garrett (Christopher Marrone) och en ung Theodore Roosevelt (Canon Kuipers).

Om det bara fanns en gnutta antydan till att detta var på något annat än blodigt allvar. Något tecken på att någon inblandad hade en aning om vilken smörja de höll på att skapa. Men nej. Scen efter scen av Lincolns halshuggningar, konflikter inom laget, och svajande zombier, och inte skuggan av nåt skoj. Den här historien funkar inte på allvar, så den blir hysteriskt tråkig.

Men det finns en ljuspunkt. I den här högen av urusla skådespelare så har Bill Oberst Jr. hittat in, och skänker den här filmen en prestation som den inte förtjänar. Han är genomgående förstklassig som Abraham Lincoln, med en tilltalande röst och statsmannasorgset ansikte. Det framförandet hör hemma i en mycket bättre film, och det gör han själv också.

Unbroken (2014) - 3/6

Louie Zamperini var en amerikansk OS-löpare som senare blev soldat under andra världskriget. Han var med om en flygkrasch, överlevde i en räddningsflotte på havet och hamnade i japanskt fångläger där han satt kvar tills freden kom. Han misshandlades men överlevde.

Det skulle kunna bli en bra film, och liknande historier har blivit bra filmer förut. Men Unbroken gör inte sitt material rättvisa. Den är en kort film instängd i en lång film och lägger alldeles för mycket tid på Zamperinis barndom och löparkarriär, samt ett uppdrag som slutar med en kraschlandning och inte har något med resten av berättelsen att göra.

När själva storyn väl kommer igång så är den skarpt delad i två mellan överlevardramat på öppna havet och krigsfångehistorien när Zamperini har räddats. Ingendera har särskilt mycket nytt att tillföra sin genre; det känns som om jag tillbringar större delen av tiden med att se saker jag sett förut. De här berättelserna har sina konventioner och Unbroken följer dem troget.

Det räcker inte att visa lidande och grymheter. Vi har sett det för ofta. En riktigt bra film måste riva ner väggen mellan publiken och berättelsen så att vi, om än bara för några ögonblick, förstår hur det är att vara där, fånge och misshandlad, förtvivlad och förstörd. Annars är det bara bilder och ord.

I sina bästa ögonblick når Unbroken nästan dit. När vi ser att Zamperini inte är helt oknäckt, att han inte är en man av stål. Att han ibland bara vill skrika. Att det finns gränser för honom också. Annars kan vi inte känna med honom.

De ögonblicken är få och utspridda. Unbroken kommer nära framgång och originalitet en gång till, nära slutet, när vi får se känslor hos en karaktär som brukar sakna känslor i de här filmerna. Men till och med den scenen är alltför tillrättalagd, och i sin helhet är Unbroken bara ännu en film om tuffa amerikaner och onda japaner.

Dawn of the Planet of the Apes (2014) - 6/6

Den förra Apornas planet-filmen var en enormt felbemängd film som på något sätt lyckades bli fantastisk ändå, främst genom sin otäckt verklighetstrogna CGI som användes till att skapa scener som inte liknade något jag sett förut, en huvudperson som var en av de trovärdigaste ickemänskliga karaktärerna någonsin, och en välsmidd historia som slutade med ett kraftfullt känslomässigt klimax.

Jag hade inga större förhoppningar om uppföljaren, men den överraskade mig. Den har färre uppenbara fel än föregångaren men kanske inte lika mäktig berättelse, men där föregångaren gav oss enstaka ickemänskliga karaktärer får vi här ett helt ickemänskligt samhälle. Liksom Caesar i Rise of the Planet of the Apes är aporna i Dawn of the Planet of the Apes inte människor i apmasker, de är intelligenta apor. De har byggt sin egen värld, formad av deras tankar, instinkter och erfarenheter. De har hus, eld, spjut, skolor, lagar.

Under tiden har människornas värld gått under. Viruset som gav Caesar intelligens och skulle bota Alzheimers visade sig vara en dödlig farsot och när filmen börjar har det gått två år sedan aporna såg minsta tecken på mänskligt liv. De utgår ifrån att de är utrotade. Chimpansen Caesar (Andy Serkis) sörjer dem, medan orangutangen Maurice (Karin Konoval) säger att han aldrig kände dem som Caesar gjorde. Han såg bara deras dåliga sidor.

Men en dag så dyker en människa upp i skogen. Det är Carver (Kirk Acevedo), som skräckslagen skjuter en av aporna och ropar på sina vänner, en liten grupp människor ledda av Malcolm (Jason Clarke). Aporna samlas, ledda av Caesar som beordrar människorna att ge sig av. De flyr tillbaka till San Francisco, där de människor som visat sig immuna mot viruset försöker återuppbygga civilisationen under Dreyfus (Gary Oldman).

Deras rapporter om apor som bär vapen och kommunicerar tas först inte på allvar. Sen dyker Caesar och andra apor upp till häst för att förklara att de vill ha fred men kommer att slåss för att försvara sitt hem om det behövs, och då splittras överlevarna i tjabbande falanger. En del vill attackera. Andra vill isolera sig. Men bränslet håller på att ta slut, och Malcolms gäng var i apornas skogar för att se om en gammal damm gick att använda så att San Francisco fick ström igen. Det var Dreyfus plan hela tiden; strömmen skulle hålla igång civilisationen.

Det är här filmen blir riktigt bra. Det är inte apor mot människor. Båda sidor har sina aggressiva och välvilliga falanger. Hos människorna skyller Carver aporna för allting och vill helst skjuta av dem. Hos aporna är Koba (Toby Kebbell) en aggressiv människohatare. Dreyfus vill plundra de gamla arsenalerna och starta krig mot aporna. Malcolm får tre dagar på sig att hitta en fredlig lösning, men hur intelligent Caesar än är så är han ändå en främmande varelse och hans värld en främmande plats. Det är fantastiskt välbalanserat.

Visst finns det saker som hade kunnat förbättras, precis som i föregångaren. I början använder aporna teckenspråk och när de någon enstaka gång pratar, med ord som trycks fram genom illa lämpade stämband, är det för att ge extra tyngd till sina ord eller för att det är enda sättet att nå fram till människorna. Mot slutet häver de ur sig hela konversationer, även när det bara är apor närvarande.

Ett ögonblick gjorde mig genuint förbluffad, jag hade aldrig gissat att det skulle hända, och trist nog så följdes det av ett ögonblick som fick mig att skrika "nej!" rätt ut. Det var en fruktansvärt lam uppföljning som stal mycket av filmens känslomässiga kraft.

Men det är faktiskt småsaker. Dawn of the Planet of the Apes innehåller trovärdiga karaktärer på alla sidor av konflikten, en fängslande historia, och effekter så briljanta att de inte ens märks. Jag ser fram emot nästa del i serien - och detta kommer från någon som aldrig hade sett en bra Apornas planet-film före 2012.

The Railway Man (2013) - 6/6

Colin Firth är en satans diamant. Det är inte många som kunde ha gjort en lika trovärdig och tilltalande Eric Lomax som han. Eric är krigsveteran och tågnörd, en man som memorerar tidtabeller och gillar att rida rälsen längs originella vägar. På en av sina tågresor träffar han Patti Wallace (Nicole Kidman), som charmas av hans kunskaper och börjar falla för honom. Det är inte det fantastiska. Det fantastiska är att vi tror på det, för Colin Firth får oss att tro på det.

Första delen av The Railway Man, när Eric och Patti träffas, blir förälskade och börjar skapa ett liv tillsammans, bär på den oansträngda charm som så många filmer försöker uppnå men misslyckas med. Men redan här finns missljud - Eric är en plågad man, och han vill inte berätta varför.

Under andra världskriget var han med om Singapores fall och blev krigsfånge. Nu lider han av mardrömmar, hallucinationer, tankspriddhet och raserianfall. Patti vill hjälpa honom, men han vägrar - eller kan inte - prata om det. Hon vänder sig till de andra veteranerna, främst Finlay (Stellan Skarsgård), men inte ens han vet allt, och till att börja med vill han inte heller prata. Han tycker att Patti bör låta män med hemska minnen hantera dem som de vill.

Bit för bit kommer det fram. Eric Lomax torterades av Takashi Nagase (Tanroh Ishida), en ung officer från den japanska hemliga polisen Kempetai som nu dyker upp i hans minnen och syner. Exakt vad som hände vet bara de två. Erics chans kommer när han får veta att Takashi fortfarande lever. Han reser till Thailand, där Takashi guidar besökare runt fånglägret han en gång arbetade i. Numera är det ett museum. Efter årtionden kommer torteraren och offret att mötas igen.

The Railway Man har sina problem. Den tar sig hyggligt stora friheter med sanningen; det som verkligen hände har få dramatiska likheter med det vi får se. Den har även en alldeles för hackig struktur med tvära kast. Men de bra bitarna är fantastiska, Firth och Kidman och Skarsgård - och Hiroyuki Sanada som den äldre Takashi Nagase - är fantastiska, och framför allt är helheten så kraftfull och rörande att resultatet bara kan kallas underbart. Få filmer lyckas få mig att ana hur det kan vara att kriga, eller vara krigsfånge, eller bli torterad, eller att inte bli av med känslorna efteråt. The Railway Man nådde fram.

Battle: Los Angeles (2011) - 1/6

Jag har sett den här filmen förut. Många, många gånger. Detaljerna varierar, men detaljerna spelar ändå ingen roll. Vem bryr sig egentligen om hur många soldater det finns, eller vad de slåss mot, eller var de slåss, eller vad som står på spel?

Det är samma karaktärer - den oerfarne ledaren, den tuffe andremannen som är den egentlige huvudpersonen, civilisten, killen som offrar sig, bråkstaken, den tuffa tjejen, sjukvårdaren. Det är samma fiender - ansiktslösa och hotfulla, en bestialisk hord. Och det är samma historia - ett förband som ger sig in på ett uppdrag som blir mycket värre än de någonsin kunde tänka sig, och de måste slåss mot en övermäktig fiende, men triumferar mot alla odds. Hoppsan, spoiler.

Att det den här gången handlar om en global invasion av rymdvarelser, det är inget jag tänker på. Särskilt som vi bara ser den lilla biten av kriget som utspelar sig i Los Angeles, bara en av minst tjugo inledande invasionsplatser. Missförstå mig inte; jag förstår poängen med att reflektera det stora i det lilla, och jag förstår poängen med att fokusera på de få som faktiskt vinner. Men att som här bara visa ett litet slag, som om dess utgång spelar någon egentlig roll, det fungerar bara inte.

Jag blev till och med besviken på Aaron Eckhart. Hans prestation i den här filmen har fått mycket beröm men jag tycker att han bara gör en kliché. Veteransoldaten som bara ska få av ett sista uppdrag innan han drar sig tillbaka och bär på känslobagage sen det förra uppdraget. Som inte kan le om han så får betalt för det. Som kämpar med misstro från de andra soldaterna och kanske från sig själv, men naturligtvis bevisar att det är opåkallat.

Men vem bryr sig? Filmer som Battle: Los Angeles är ändå bara actionfester, eller hur? Det handlar om kulor och explosioner. Visst, det finns gott om båda delarna, men det räddar ingenting. Jag vet inte om det är ett medvetet val eller klantig klippning, men en scen som fick mig att undra varför en ensam soldat plötsligt hade två kamrater får mig att luta åt det senare, men det är omöjligt att följa med i vad som händer i stridsscenerna. Ja ja, krigets förvirring och allt det där. Säkert en postmodern kommentar eller nåt. Och urtråkigt.

Så vi har en film med noll originalitet, kass action, och en extremt artificiell inledningspresentation av klichékaraktärer. Jag undrar om jag någonsin kommer att träffa någon som verkligen gillade den.

Döden på larvfötter (orig. Wheels of Terror) (1987) - 5/6

Det här är en film som börjar lågt men stadigt klättrar uppåt tills den avslutar riktigt starkt. Om den hade varit lika bra hela vägen som den är i sina bästa ögonblick hade den varit en av de riktigt stora krigsfilmerna.

Den bygger på en bok av dansken Sven Hassel, pseudonym för Børge Willy Redsted Pedersen som skrev över ett dussin böcker om det tyska 27:e pansarstraffregementet under andra världskriget. Han påstod att det var sanna historier och att det var han som var böckernas Sven men av allt att döma stämmer det inte och Hassel tillbringade kriget i Danmark.

Det spelar egentligen inte så stor roll; Hassels information kom från faktiska veteraner och även om hans böcker inte var sanna på samma sätt som en dokumentär ska vara så var de nog sanna på samma sätt som Utvandrarna. Jag har aldrig läst någon av hans böcker och emedan filmens budskap är ett ganska enkelt som vi hört förut - "krig är ett helvete och nazisterna var svin" - så är det ett budskap värt att upprepa.

Bortsett från Sven själv (Slavko Stimac) märks i filmens stridsvagnsbesättning den höghattade monokelbärande Porta (Bruce Davison), den korkade jätten Lillen (Jay O. Sanders), den halvpsykotiske muslimen Legionären (David Patrick Kelly), veteranen Gamlingen (Keith Szarabajka) och den tonårige Fräknis (Anton Sosic). Alla har begått något brott som försatt dem i straffregementet och nu skickas de fram och tillbaka på östfronten.

Filmen börjar slött, utan någon faktisk handling. Det är bara slumpade scener som inte hör ihop med varandra. Det är först halvvägs igenom filmen som vi ens får veta det stora uppdraget som resten av filmen ska handla om och mycket lite av det som hänt innan dess spelar någon roll för handlingen.

Men det är omöjligt att inte lära känna de välspelade karaktärerna, känna med dem, och bry sig om dem. De befinner sig i en brutal, blodig och orättvis situation. De slåss för människor de hatar, mot människor de inte har något emot men som de ändå måste döda. Och helvetet verkar aldrig ta slut.

Via vackra ögonblick - ett brev hemifrån, Portas känslor för den ryska lokalbefolkningen - blir filmen bättre och bättre tills det är dags för upplösningen, emotionellt tyngd under vacker musik. Det är som om Döden på larvfötter gjordes i kronologisk ordning av människor som lärde sig filmkonsten under tiden. I så fall skulle jag gärna se deras nästa film; den måste vara fantastisk.

Battleship (2012) - 1/6

En film baserad på Sänka skepp låter som ett dåligt skämt, och mycket riktigt har filmen väldigt lite med sin förlaga att göra. Till att börja med minns jag inte en enda rymdvarelse i Sänka skepp. Det finns däremot gott om dem i Battleship, även om de ser ut att vara direktimporterade från ett sextiotalsavsnitt av Star Trek. Inte mycket av tvåhundramiljonerdollarbudgeten lades på varelserna själva.

Dessutom ringde vi tydligen till dem. 2005 skickade vi iväg vår starkaste signal någonsin till en Jordliknande planet, samtidigt som den klantige förloraren Alex Hopper (Taylor Kitsch) stöter på den heta sjukgymnasten Sam Shane (Brooklyn Decker) och naturligtvis lyckas, för om det finns något kvinnor älskar är det patetiskt desperata fuckups som lyckas bli gripna av polisen under förförelseakten.

Sju år senare har nämnde fuckup på något magiskt sätt blivit löjtnant i flottan och är tillsammans med Sam, som råkar vara dotter till amiral Shane (Liam Neeson), som hatar Alex. Jag visste att det fanns en anledning att gilla Neeson.

Under en stor övning i Stilla havet anländer rymdskepp från den fjärran planeten och lyckas kraschlanda mitt bland flottor från tretton nationer. Missflax. Kineserna fastställer att det rör sig om utomjordingar då skeppet består av ämnen som inte finns i periodiska systemet, vilket i och för sig bara innebär att de inte är grundämnen. Periodiska systemet är heller inte bundet till Jorden. Dumma filmer är en sak, filmer som aktivt sprider dumhet en annan.

Därifrån är det samma strider och explosioner som vi har sett så många gånger förut medan floden av dumhet fortsätter flöda. De här rymdvarelserna kan uppenbarligen färdas snabbare än ljuset, men de knallar ändå omkring i rustningar och slåss i närstrid? Sen var det väl lite festligt hur manusförfattarna vred sig i spiral för att få in en Sänka skepp-referens, även om det bara återigen väckte frågan varför de brydde sig. Var det en enda som såg den här filmen för den aspektens skull?

Men alla de viktiga karaktärerna är i alla fall inte vita män, även om huvudpersonen förstås är det och Bechdeltestet missas, och det enda jag gillade i den här trista soppan var när en annan grupp som inte syns för ofta i actionfilmer fick visa vad de kan.

Edge of Tomorrow (2014) - 6/6

Det här är en riktig actionfilm, med fantastisk action som aldrig blir tråkig eftersom vi bryr oss om den, den har en anledning att finnas. Om den saknar något är den en riktigt scenstjälande karismatisk skurk; med en Ed Harris (The Rock), John Malkovich (Con Air) eller Jeremy Irons (Die Hard III) hade jag räknat den bland de bästa rena actionfilmerna någonsin. Men å andra sidan klarade sig Aliens bra med ett väsande monster, och det är något liknande vi ser här.

Okej, en brist till kan jag släpa fram om jag måste: slutet är ganska vekt. Det slut jag hoppades på - det modiga slutet - hade varit riktigt fint, något speciellt att minnas. Men det hade väl varit för mörkt för dem som faktiskt köper biobiljetter till en film som Edge of Tomorrow. Så då får vi i stället bryta logiken och klistra på ett slut som inte riktigt går ihop.

Resan dit är dock härlig. Det är inte bara att specialeffekterna är perfekta - säkert CGI förstås men det syns inte. Det är inte bara att Tom Cruise visar att han trots allt fortfarande är en bra skådespelare, hur tokig han än har blivit. Det är inte bara att rymdvarelserna faktiskt, för en gångs skull, ser ut som något som skulle kunna ha evolverat på en annan planet. Det är inte bara den skruvade historien som, liksom all bra science fiction, leder oss till ställen vi inte hade kunnat nå utan den. Det är inte bara de roande birollerna från Brendan Gleeson och Bill Paxton. Och det är förstås inte bara all action, hur välgjord och varierande den än är. Men allt det här tillsammans skapar något sanslöst underhållande; jag sitter och ler hela vägen igenom.

Det hjälper att Tom Cruise spelar mot sin typ. Han brukar vara äckligt självsäkra typer med uppbackning, särskilt på åttiotalet (Top Gun, Cocktail, Color of Money, Days of Thunder...) men även senare. Nu verkar hans karaktär William Cage till att börja med vara just den typen, en reklamkille vars firma gick under när rymdvarelser invaderade Europa och obevekligt började sprida sig och som blev PR-kille för armén i stället, men så fort han får veta att han ska in i strid förvandlas han till en rädd fegis som inte drar sig för något för att slippa.

Genom handlingens skruvar ser vi honom förvandlas från smilfink och slempadda till darrande räddhare och sen till luttrad veteran, medan - och det här är det genialiska - världen runt honom förblir exakt likadan. Han finner kampvilja, han förlorar den, han finner den igen. Samtidigt som han är ny för alla andra.

Hur går detta till? Jo, Cage dör under sin första strid mot rymdvarelserna men vaknar genast upp, morgonen innan. Och så fortsätter det. Han dör, han vaknar, han dör, han vaknar, han dör, han vaknar, och varje gång är det morgonen innan striden. Vad har hänt? Hur kan han stoppa det? Och framför allt, vad kan han göra åt den massaker som väntar soldaterna när de invaderar det rymdvarelsehållna Frankrike?

De frågorna leder honom till legenden Rita Vrataski som vann slaget vid Verdun och därmed namnet The Angel of Verdun. Tillsammans börjar de leta svar och inleder en märkligt ensidig relation - han kommer närmare och närmare medan hon träffar honom på nytt varenda gång.

Det finns småsaker som är fel med Edge of Tomorrow, men de är just det: småsaker. Slutintrycket är ändå att jag önskar att alla actionfilmer var som den här. Kulregn, visst, explosioner, visst, men framför allt en anledning till kulregn och explosioner. Det är då det blir bra.

The General (1926) - 5/6

Stjärnor skapas eller dör obemärkt beroende på tiden de råkar födas i. Sarah Bernhardt var sin tids största därför att hon kunde agera både för första och trettionde raden samtidigt. Greta Garbo följde henne därför att hon förstod hur man skulle göra när man stod nära en kamera i stället för långt ifrån publiken. Och där emellan fanns människor som stumfilmslegenden Buster Keaton, som kunde kommunicera mer med ett orörligt stenansikte än de flesta kan med flaxande armar och tio minuter dialog.

Det är fascinerande, faktiskt. Det är som när Danny Kaye i The Inspector General inte kan få upp svärdet ur skidan och förvandlar det magra skämtet till något genialiskt. Keaton kan sitta still på ett tågs länkarm och få oss att skratta när tåget börjar rulla.

För oss barn av CGI-åldern tillkommer en extra dimension, för allt det här är dessutom på riktigt. När broar rasar, då är det för att kameran var riktad mot en bro som faktiskt rasade. När tåg kraschar, då kraschade tåg. Och när en mörsare innehåller för lite krut och kulan landar där den inte borde - ja, mörsaren avlossades på riktigt och kulan landade vid Gud precis där. Det finns scener i The General som måste ha filmats dussintals gånger innan fysikens lagar behagade samarbeta så perfekt att det blev rätt. Och mitt i alltihop finns ständigt komikern Keaton, konstant förvånad över allt som händer runt honom. Det är en riktig prestation.

Dessutom har The General en ordentlig handling, om än en som är svår för oss nutidsmänniskor att känna oss in i. Johnnie Gray (Keaton) är tågmaskinist i den amerikanska södern när inbördeskriget bryter ut. Som alla sanna patrioter tänker han förstås slåss och döda för rätten att få ha slavar (ja, jag vet att det var mer komplicerat än så, men ändå: kom igen) men hans yrke anses för viktigt och armén släpper inte in honom.

Det gör att hans flicka Annabelle Lee (Marion Mack) inte vill ha med honom att göra. Inte förrän han bär uniform, säger hon, och Johnnie lomar ledsen därifrån. Ett år senare får han sin chans när hans tåg "The General" stjäls av nordstatsspionen Anderson (Glen Cavender) och dennes tio soldater. Johnnie följer efter till fots, på dressin, cykel och till slut med eget tåg, och sen är det skoj och imponerande action resten av vägen, med en både gullig och rolig avslutningsscen.

The Last Legion (2007) - 4/6

The Last Legion är en originell version av Västroms sista dagar. Den börjar någorlunda historiskt korrekt med pojkkejsaren Romulus Augustus (Thomas Brodie Sangster) som våldsamt avsätts av goternas ledare Odoacer (Peter Mullan) i en attack som lägger Rom under goternas fötter. Sedan tar historien en kraftig vänstersväng och blandar in ett legendariskt svärd signerat Julius Caesar, en lärare/trollkarl vid namn Ambrosinus (Ben Kingsley), ett gäng lojala krigare ledda av Aurelius (Colin Firth) och inkluderande den indiska stridskonstnären Mira (Aishwarya Rai), en episk fritagning och en episk vandring över Europa. Och i slutändan lyckas den blanda in Arthurlegenden också.

Men jag vet vad du tänker. Inte kan en film med både Ben Kingsley och Colin Firth vara dålig, vilka brott den än begår mot historieböckerna? Nä, det stämmer faktiskt. Och The Last Legion är inte dålig; den är underhållande och kul att se, med engagerande actionscener, utmärkt skådespel när chansen ges, och en direkt trollbindande berättarröst som ger oss en känsla av skala som filmen egentligen inte förtjänar.

Så den är inte dålig. Men den försöker, Gud vad den försöker. Den lägger massor med tid på helt ointressanta scener medan en vandring tvärs över Europa knappt visas; vandrarna korsar Alperna och når den brittiska övärlden och ser fräschare ut än när de startade. Och de lyckas vara förföljda av goter hela vägen. Och när de väl är i Britannien så får vi en helt ny skurk vars bakgrund är ytterst fläckig; jag begrep aldrig vad han hade där att göra. Utom att koppla ihop det med ovan nämnda Arthurlegend.

Men det är bara roligt att se Colin Firth som romersk superkrigare, Aishwarya Rai som antik ninja, Ben Kingsley som halv-Gandalf och Aurelius killar som ett gäng gamla stridsbröder som har ett sista jobb att utföra. Med lite mer jobb nerlagt på filmens nyckelproblem hade den varit ett klassiskt sprudlande äventyr, en film att snubbla över som eftermiddagsmatiné när man är tretton och sen komma ihåg resten av livet.

Afrikas drottning (orig. The African Queen) (1951) - 5/6

Året är 1914. Rose Sayer (Katharine Hepburn) bor i en utpost i Tyska Östafrika tillsammans med sin bror, metodistpastorn Samuel (Robert Morley). De har byggt en kyrka och skapat sig en församling. Deras kontakt med omvärlden är skepparen Allnutt (Humphrey Bogart), som bland annat bringar dem nyheten att första världskriget brutit ut.

Kort efteråt märker de av kriget själva, när tyska soldater anländer för att bränna ner byn och tvångsrekrytera invånarna. Samuel dör och Rose är ensam. När Allnutt kommer tillbaka med sin båt - titelns "Afrikas drottning" - begraver de brodern och ger sig av nerför floden Ulanga. Efter att ha bekantat sig med situationen kläcker Rose en fullständigt orealistisk plan.

Det är symptomatiskt. Rose verkar till att börja med vara en ganska platt och svårspelad karaktär, men hon är filmens drivkraft: en tuff och hejdlöst optimistisk varelse. Det är Allnutt som kan båten och tekniken och området de befinner sig i, men det är Rose som gång på gång hittar utvägar som Allnutt aldrig hade kommit på.

När propellern tappar ett blad och axeln går sönder och de är mitt ute i vildmarken - ja, då bestämmer Rose att de ska improvisera en smedja. Och det gör de, och Allnutt är nog lika förvånad som vi. När Roses optimism slutligen fallerar så borde hon kanske upprätthållit den ändå.

I jämförelse är Allnutt själv en rätt simpel skapelse. Han är en ganska typisk Bogartkaraktär, en av de där charmiga, snabbpratande figurerna som man aldrig riktigt vet var man har. I Treasure of the Sierra Madre får vi ett svar, och här ett annat.

Det är tur att de två huvudpersonerna är så bra, för vi tillbringar nästan hela filmen i deras sällskap. I början och slutet, och aldrig så kortvarigt i mitten, är det några andra som får några repliker, men däremellan är det Hepburn och Bogart som bär filmen ensamma. De gör det med bravur. Medan Rose och Allnutt tar sig förbi forsar, tyska fort, flodhästar, krokodiler, blodiglar, moskiter och gyttja så manövrerar de två stjärnorna sig igenom en spirande relation.

De två historietrådarna löper sida vid sida, ingen av dem tar över, och båda når upplösningen samtidigt. Vi bryr oss lika mycket om Rose och Allnutt som om den omöjliga uppgift de föresatt sig, och vi tror på dem hela vägen. Nästan lika mycket som Rose.

Pearl Harbor (2001) - 2/6

Varför heter den här filmen Pearl Harbor? Den har praktiskt taget ingenting med attacken att göra, som dessutom tillsnickrats och anpassats för att kunna klämmas in i en amerikansk film sextio år senare. Historielösheten är epidemisk.

Men vi börjar med den faktiska historien, som hade kunnat göras till en egen och kanske inte usel film om man bara skippat allt krigstramset. Mitt i berättelsen finner vi Ben Affleck som Rafe McCawley, en helylleamerikansk bondpåg som drömt om att flyga sen han var liten tillsammans med kompisen Danny Walker (Josh Hartnett).

De sökte till militären tillsammans och har blivit stridspiloter. 1941 har andra världskriget börjat i Europa men det har inte nått USA än, och de två tillbringar sina dagar med att öva, drömma om strid, och försätta sig själv i trubbel med skämt planerade av någon som sett Top Gun. När de inte flörtar med sjuksköterskor, förstås, unga kvinnor vars primära mål i livet verkar vara att nånstans bland alla de stendumma mansgrisar de möter hitta en vettig karl.

Rafe visar sig förstås vara den vettige karlen, åtminstone för Evelyn (Kate Beckinsale). De har sitt Meet Cute när han tigger sig igenom ett fystest - dyslektikern Rafe kan inte ens identifiera bokstäverna på syntesttavlan - och sen får vi ta oss igenom en kärlekshistoria som för det mesta är steril och klichéig och annars består av klumpiga försök till komik via så revolutionerande medel som ivägskjutna champagnekorkar. En snabbkurs i hur man får omkull sjuksköterskor med hjälp av kemiskt framkallade tårar försummas inte heller.

Rafe blir antagen till Eagle Squadron, RAFs amerikanska avdelning, och ger sig av till Europa för att slåss mot tyskarna. Han blir nerskjuten och rapporteras död, vilket öppnar dörren för en kärlekshistoria mellan Evelyn och Danny. Den är för övrigt betydligt intressantare än den mellan Rafe och Evelyn men prognosen ser inte vidare bra ut; givetvis är Rafe inte död utan kommer tillbaka och finner att hans flickvän och hans barndomsvän börjat nuppa i hans frånvaro. Finns det inte nåt om det i The Bro Code?

Över till själva attacken. Dess annalkande visas i scener som verkar tagna från en helt annan film. Amerikanska underrättelsetjänsten fångar upp sändningar och dechiffrerar, proffs försöker förutsäga vad japanerna tänker göra, och det finns förstås en smarting som räknar ut det men inte blir lyssnad på. Samtidigt ser vi japanerna planera den kommande slakten, helt utan entusiasm.

Japanerna i den här filmen har det verkligen dystert. De ska iscensätta en förlamande attack och beter sig som om de är tvungna. Det kanske kan förklaras av att motivet för attacken - enligt filmen - var att Japan nästan hade slut på olja. Japanernas motvilja kulminerar när attacken är över och de ger varandra deppiga blickar - "I fear we have awakened a sleeping giant". Om det hade varit en amerikansk attack hade det varit en massa highfiveande och utbasunerad patriotisk musik.

Så vi har ett triangeldrama som av någon anledning störs av instoppade scener med japaner som planerar något de helst vill slippa. När attacken väl kommer, i en oändlig scen av korta klipp, har den inte ens den förväntade funktionen att tvinga ihop Rafe och Danny igen; vid det laget har de redan överbryggat sin klyfta genom den väl beprövade metoden att supa till ihop. För handlingen är attacken helt irrelevant, och för attacken spelar det ingen som helst roll att Rafe och Danny hånglat med samma sjuksköterska. Det här hade varit mycket bättre som två filmer.

Eller rentav tre, för parallellt med de här två historierna berättas en tredje via en handfull scener som inte tillför annat än utfyllnad, ett märkligt val i en så här lång film. Det är historien om Dorie Miller (Cuba Gooding Jr), som till skillnad från Rafe och Danny fanns i verkligheten och faktiskt begick hjältedåd under Pearl Harbor-attacken. Men hans historia ges ingen chans att blomstra, den är bara intryckt bland allt det andra som om nån halvvägs genom manusskrivandet fick för sig att man måste ha med en svart nånstans. Eller injicera lite verklighet, kanske.

När attacken är över planeras en hämndaktion, Doolittleräden under befäl av Jimmy Doolittle (Alec Baldwin), och både Danny och Rafe ska förstås vara med. Detta är den bästa biten i filmen, en välgjord sekvens som nästan lyckas dölja att den egentligen är till för att lösa triangeldramat och möjliggöra ett lyckligt slut. Den lär dock också ha förvirrat en och annan tittare som undrar varför en massa japanska soldater hängde i Kina, en situation som berördes med en halv replik en god stund senare.

Pearl Harbor försöker pressa ihop två-tre historier till en och gör det klumpigt. Den snor sitt namn från en händelse den har föga koppling till. Den är alldeles för lång, vilket hade kunnat fixas genom att stryka all utfyllnad. I korthet är det här en film med personlighetsklyvning, och båda halvorna hade behövt jobb för att bli bra. Men de hade kunnat nå dit.

Das Boot (1981) - 5/6

Det finns ett halvdussin versioner av Das Boot. Den har släppts som långfilm i olika versioner, som miniserie, och slutligen som en 293 minuter lång film som består av nästan allt material från miniserien. Det är den versionen jag har sett.

De nästan fem timmarna berättar en episk historia genom det klassiska greppet att observera det stora genom det lilla. I det här fallet är det andra världskriget genom en enda tysk ubåt och dess besättning. Deras öden är en miniversion av det Tyskland gick igenom under detta det blodigaste av alla människans krig.

Vår huvudperson, i så måtto det går att välja en enda, är löjtnant Werner (Herbert Grönemeyer). Han skickas som krigskorrespondent till ubåten U-96. Vi träffar honom och resten av besättningen på en nattklubb där soldaterna festar innan de ska ge sig ut under havet i en trång metallburk. Redan här ser vi de första sprickorna i den nazistiska rustningen när kapten Thomsen (Otto Sander) håller ett tal som führern nog inte hade tyckt om.

Löjtnant Werner är vår berättare och det är genom honom vi följer handlingen. Han studerar officerarna och manskapet. Han vet vilka som är nazister - egentligen bara en man ombord - och vilka som är mer skeptiska. De flesta verkar inte bry sig, de gör som de blir tillsagda och försöker komma undan med vad de kan.

Det är svårt att i korta ordalag beskriva en film så svepande som Das Boot. Vi följer besättningen genom strider, stormar, segrar och nederlag. Kriget böljar, misstankarna att det inte står väl till med Tyskland kryper upp till ytan, men manskapet fortsätter göra sitt jobb. De är faderlandets soldater, det är vad de gör.

De klaustrofobiskt effektiva scenerna ombord på ubåten kontrasteras med öppna, ljusa scener där besättningen lämnar skeppet. De bjuds in på ett lyxfartyg där de får berätta sina historier för ivrigt lyssnande patrioter. Sedan sitter de fast under vattnet i en ubåt som de kämpar för att reparera innan syret tar slut. Och ständigt rör de sig mot slutet som vi - och även de - vet är oundvikligt. Det finns ingen seger; det är bara en fråga om vem som kommer att överleva.

Lothar-Günther Buchheim, som skrev boken som filmen bygger på, var inte nöjd med resultatet. Han tyckte att hans antikrigsbok hade förvandlats till ännu en film som glorifierade krig, en blandning mellan en tunn amerikansk actionfilm och tysk krigspropaganda. Jag tror inte att han och jag såg samma version. I den Das Boot jag såg finns ingen glorifiering. Berömmet officerarna får är ihåligt, hedern och äran är långt borta. Det här kriget har ingen ljus sida.

Red Dawn (2012) - 2/6

Den första Red Dawn är en kultklassiker som är förvånansvärt bra även när man ser den för första gången flera decennier efter att den kom. Den här nya versionen är ett halvhjärtat och misslyckat försök att efterapa sin föregångare, tydligen utfört av människor som inte alls förstod varför den första fungerade.

En jämförelse mellan de två är illustrativ. I den första invaderades USA av Sovjetunionen, i en tid när det stora röda landet i öster framstod som en oövervinnelig monolit och världshistoriens största hot. I den andra invaderas USA av Nordkorea, i en tid när koreanerna visserligen skramlar med sablarna när de kan men aldrig har varit ett trovärdigt hot mot Amerika. Ändå kan det lilla landet tydligen ta över hela USA på bara några dagar, och deras första attack involverar en himmelsförmörkande mängd fallskärmsjägare över Spokane, femtio mil från närmaste kust. USA:s flygvapen måste ha varit i ett tragiskt tillstånd.

I den första sker invasionen med tanks och bilar, soldater och gevär. I den andra finns det förstås en massa sånt men själva attacken sker huvudsakligen via ganska dålig CGI och explosioner som överträffas i filmer som är femtio år gamla. Det här är inte en av de filmer som använder CGI för att skapa världar och bilder vi annars inte hade kunnat få se; det här är en av de filmer som använder CGI för att inte behöva sätta ihop riktiga effekter.

I båda filmerna bildar ett gäng ungdomar en våldsam motståndsrörelse och inleder terroristoperationer mot ockupanterna. I den första är gerillakriget en smutsig, blodig och ganska realistisk historia. Ungdomarna är ständigt ungefär en minut från katastrofen. De gör räder utanför staden och sjunker i antal allt eftersom de faller för kulor och knivar. Deras insats var mer att inspirera än att segra. I den andra är de superhjältar som tydligen kan gå ut och in ur staden som de vill, de är sprängämnesexperter och hela nordkoreanska armén har bara en chans mot dessa otränade tonåringar när de senare klantar sig. De dör bara när det är dramatiskt korrekt och historien kräver det. Den pratar en del om hur fult och hemskt krig är, men det är nog bara för sakens skull.

I den första spelar Patrick Swayze Jed Eckert, den äldste av gerillasoldaterna och den som tar befälet när det blir dags och börjar spöa skiten ur ryssen. I den andra spelas Jed av Chris "Thor" Hemsworth, hans skicklighet förklaras med att han är krigsveteran, och han är det bästa i filmen. Han är faktiskt väldigt underhållande att titta på, till och med när han fastnat i den här soppan. I övrigt finns det inte mycket av skådespelartalang här och inte mycket av karaktärer heller; vi får lite inslängda detaljer så att vi ska bry oss om människorna vi ser men filmen ser ingen anledning att bygga upp dem till riktiga personligheter.

I båda filmerna kämpar ungdomarna tappert, dels mot fienden och dels mot slitningar inom gruppen, konflikter, och eländet som det innebär att vara en tonåring van vid det goda livet som plötsligt måste leva utan all bekvämlighet och slåss för att överleva. Det är förstås en historia som man inte kan undvika att känna något inför, en historia som det är svårt att förstöra. Det finns stunder i den nya Red Dawn som drar nytta av det känslomässiga kapital den får gratis. Ändå kan jag inte säga annat än att jag hellre ser den första Red Dawn tio gånger än den andra en enda gång till.

Captain America: The First Avenger (2011) - 4/6

Liksom alla genrer har även superhjältefilmen en formel, skapt ur forntid men finslipad av moderna filmskapare. Om man följer den - och i övrigt vet vad man gör - får man antagligen en åtminstone halvhygglig film som gör nog med pengar för att slipsarna ska bli nöjda, om man bryter mot den tar man en risk och det kan gå bra eller hemskt illa. Captain America: The First Avenger tar inga risker, och mycket riktigt fick vi en hygglig film som gjorde slipsarna nöjda.

Formeln börjar med presentationen av huvudpersonen och hans ursprungshistoria. Samma sak görs förstås med skurken, för en intressant sådan är fullständigt essentiell. Vi har testet, där den nyblivne superhjälten prövar sina förmågor för första gången. Insikten följer, där superhjälten kommer underfund med vad han ska göra med krafterna.

Vi har mötet med skurken, där de gärna får ha ett kvasifilosofiskt samtal; om skurken hävdar att han och hjälten liknar varandra är det en bonus. Skurken har en ond plan som hjälten måste stoppa. Det är aldrig hjälten som har en plan; skurken är alltid den drivande. Krydda med bifigurer, inklusive skurkens högra hand som besegras en bit innan slutet, och en slutstrid där det goda besegrar det onda, och där har du en film. En film som kan bli medioker - Green Lantern - eller helt okej underhållning, som Captain America: The First Avenger.

Huvudpersonen är den korte, klene astmatikern Steve Rogers (Chris Evans) som inget hellre vill än att tjäna sitt land i andra världskriget, men han får förstås nej när han försöker ta värvning. Det hindrar inte Rogers; han försöker om och om igen och ljuger om sin identitet men nekas varenda gång. Hans vänner får korsa Atlanten och spöa Hitler, men själv verkar han dömd att stanna hemma. Han har mod och en genuin vilja att göra gott, men hans kropp sviker honom.

Hans ursprungshistoria går ut på att han till slut får chansen. Den amerikanska armén experimenterar med ett revolutionerande serum som ska skapa en armé av supersoldater. Rogers lyckas bli deras första försökskanin genom att bli uppmärksammad för sin patriotism, sin godhet och sin inre styrka. Med hjälp av serumet och strålning förvandlas han till ett muskelpaket med övermänsklig styrka, snabbhet och uthållighet.

Testet kommer direkt; en fientlig agent ser honom förvandlas och skrider till verket. En vild jakt följer där Rogers får visa precis vad han kan när han springer ifatt bilar, duckar för kulor, dyker efter en ubåt och sliter ut dess förare. Under de första scenerna lärde vi känna och fick börja tycka om Rogers; nu ser vi vad han kan göra.

Skurken presenteras som den maktgalne nazistiske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving). Mannen Rogers jagar ner är agent för Schmidts organisation Hydra, ursprungligen tyska arméns vetenskapliga avdelning men numera oberoende. Jag misstänker att det har funnits fler nazistiska filmskurkar än det någonsin fanns faktiska nazister.

Schmidts ursprungshistoria är att han var den förste att ta samma serum som nu skapat Captain America. Enligt utsago gjorde det honom starkare - så mycket starkare att han anser sig ha lämnat mänskligheten bakom sig - men det hade också bieffekter som jag inte tänker gå närmare in på men hinten är att han kallas "Red Skull".

Efter Hydras sabotage går det inte att skapa fler supersoldater så USA har bara en enda och bestämmer sig för att använda honom för PR. Han får sin dräkt och sköld, han blir seriehjälte, och han reser landet runt och gör reklam för krigsobligationer, men han vill mer än så. Eftersom försäljningen av obligationerna går upp 10% varje gång han besöker en stad så kan man ifrågasätta hur mycket mer en enda man kan göra, superhjälte eller ej, men det är så Rogers tänker.

Därmed följer insikten och Rogers ger sig av på ett självsvåldigt som ger honom berömmelse, viktig information och förstås mötet med skurken. De har mycket riktigt ett kvasifilosofiskt samtal och Red Skull hävdar traditionsenligt att de liknar varandra medan Captain America energiskt förnekar det.

Bifigurer finns det gott om och det finns lika gott om talang till att fylla rollerna. Agent Peggy Carter (Hayley Atwell) är tjejen som Rogers kärar ner sig i och som kärar ner sig i honom, James "Bucky" Barnes (Sebastian Stan) är sidekicken, Howard Stark (Dominic Cooper) är teknikgeniet och Iron Mans far som bidrar med tekniska underverk och Captain Americas oförstörbara sköld, överste Chester Phillips (Tommy Lee Jones) är en stenhård militär, doktor Abraham Erskine (Stanley Tucci) är supersoldatserumets uppfinnare. Ett par av de här människorna dör förstås och motiverar därmed Captain America ytterligare. Andreskurken är doktor Arnim Zola som för Red Skull är det Stark och Abraham är för Captain America.

Skurkens onda plan är den här gången rätt enkel: han har kommit över en energikälla som kallas för Tesserakten (känd från den senare The Avengers) och med den försörjer han hemska förstörelsevapen som kan utplåna hela USA:s östkust på en halvtimme. Det här är inte en man som slösar tid. Medan han arbetar för att bli redo arbetar Captain America för att förstöra Hydra-baser runt om i Europa.

Till slut finns bara en kvar, och därmed följer slutstriden. Den är tyvärr inte lika underhållande som testscenen men det är inget fel på den - den har biljakt och flygplan och akrobatik och imponerande stunts. Slutet kan man förstås räkna ut om man vet minsta lilla om Captain America och/eller har sett The Avengers, men det fungerar ändå.

Allt det här fungerar, faktiskt. Vi vet att Steve Rogers är en riktig människa och även om jag inte tror riktigt på tanken att en som varit svag hela sitt liv kommer att bli en bättre supermänniska än någon som alltid varit stark - alldeles för många mobbingoffer tar första bästa chans att själva bli mobbare - tror jag på att han blir det. Därmed bryr jag mig också om allt det överdrivna jag får se och kan ta det till mig som harmlös underhållning med ett aldrig så litet stråk av allvar undertill. Det var precis det Green Lantern gjorde fel; Hal Jordan var totalt blank och ointressant, inte en människa så mycket som en pappfigur.

Captain America: The First Avenger är ett exempel på hur man kan spela säkert, följa formeln och lyckas. Den tillhandahåller precis vad man väntar sig, varken mer eller mindre, och underhåller framgångsrikt från början till slut.

Letters from Iwo Jima (2006) - 4/6

Ön Iwo Jima, 1945. Andra världskriget rasar och de japanska soldaterna på den strategiskt viktiga ön förbereder sig för den amerikanska attacken som de vet är på väg. Ingen verkar egentligen tro att de kan vinna och slå tillbaka amerikanerna. De är bara där för att sakta ner fienden.

Slaget om Iwo Jima varade i över en månad, med hundratusen amerikaner på den anfallande sidan och 22000 japaner på den försvarande. Av de 22000 var det bara 200 som överlevde slaget. De som inte föll i strid eller vid medvetet dumdristiga frontalattacker tog sina liv för att tillfredsställa bluffbushidoideologin som det japanska kejsardömet tryckt in i deras huvuden. Bättre att dö än att förlora eller ge upp.

Clint Eastwood gjorde två filmer om slaget. Den första, Flags of our Fathers, visade striden ur amerikansk synvinkel, som ju är det traditionella på vår halva av jordklotet. Letters from Iwo Jima ger oss i stället samma händelseförlopp sett från den japanska sidan. Det är en magnifikt välgjord film, men den tog lång tid på sig att börja fungera för mig.

Vi träffar hårt arbetande meniga som ifrågasätter vad de över huvud taget gör där, stenhårda underofficerer som bemöter bristande patriotism och lojalitet med ilsket stryk, den nyanlände generalen med radikala idéer, officerskåren som tycker att han för dem i fördärvet. Vi ser förberedelser inför attacken, soldater som gräver skyttegravar och tunnlar. Alla skriver brev hem, brev som aldrig kommer att sändas. Och jag har en tydlig känsla av att jag har sett alltihop förut.

Letters from Iwo Jima påminner starkt om otaliga andra krigsfilmer. Det som är annorlunda för en amerikansk film är förstås att det är USA:s fiender vi ser, och de är inga karikatyrer eller odjur utan riktiga människor som bara råkade hamna på andra sidan om den här konflikten. Att de dessutom spelas av faktiska japaner i stället för vilka asiatiska skådespelare som helst som kunde tänka sig att tala bruten japanska för en hygglig timlön är förstås en merit.

Men är det tänkt att det ska vara en radikal uppenbarelse att japanerna inte var vildar och monster? Det förstod jag redan. Visst fanns det monster på den japanska sidan, liksom på alla sidor i alla krig, men var det någon som fortfarande trodde att den japanska armén bestod av vidriga varelser? Den poängen hade kanske varit uppseendeväckande på fyrtio- och femtiotalen, men hur konstigt Japan än ibland ser ut genom västerländska ögon så har landet varit "ett av oss" rätt länge nu. Vi vet att de var människor redan 1945.

Det finns riktigt fina ögonblick i Letters from Iwo Jima men det tar ett tag för dem att börja dyka upp. Jag tyckte om scenerna mellan Nishi (Tsuyoshi Ihara), guldmedaljör i OS i Los Angeles 1932, och en amerikansk soldat som lyssnar på hans historier om att umgås med Douglas Fairbanks och frågar om han är berömd eller nåt. Det fungerar också väldigt bra när general Kuribayashi (Ken Watanabe) tänker tillbaka på lyckligare tider när han var hedersgäst på en middag hos amerikanska armén, och hans förhållande till menige Saigo (Kazunari Ninomiya) ger filmen ett meningsfullt hjärta.

Letters from Iwo Jima är alldeles för lång och alldeles för stor del av tiden används till att visa oss sådant vi redan vet och väl känner igen. Men de bra stunderna är bra nog för att den ändå ska vara sevärd.

Terminator Salvation (2009) - 2/6

Den pratande skurken är en så utsliten klyscha att den knappt ens är rolig att driva med längre. Alla vet att man inte ska berätta sin plan in i minsta detalj för hjälten, hur säker man än är på att man besegrat honom. Man ska bara skjuta honom. Ändå fortsätter skurk efter skurk att prata ner sig i graven. Att det kanske värsta exemplet skulle komma i en film från Terminator-serien, det kunde jag dock aldrig tro.

Den första Terminator-filmen var ett briljant litet mästerverk, den andra var en för sin tid så spektakulär actionfest att den fick Bill Hicks att säga att det enda sättet att överträffa den vore att använda dödligt sjuka som stuntmän och döda dem på riktigt, den tredje blandade in en massa typisk platt humor och passade på att spotta på seriens kontinuitet bra mycket mer än den andra, och det här är alltså den fjärde. Mycket lite av originalets stämning lever kvar. Historien som Kyle Reese (Michael Biehn) berättade i den första filmen har ändrats så många gånger att jag inte ens är säker på att vi befinner oss i samma universum.

Och så har vi den pratande skurken, som tydligen är Skynet själv, den artificiella intelligens som blev självmedveten, bedömde mänskligheten som ett hot, bestämde sig för att utrota den och därmed gav upphov till mördarrobotarna som jagat familjen Connor i fyra filmer, en TV-serie och en uppsjö andra verk. Inte ens de två första filmerna var helt trogna konceptet "totalt känslolös mördarrobot" (T-800 (Arnold Schwarzenegger) tar sig tid att säga "Wrong" innan han skjuter vapenaffärsinnehavaren (Dick Miller); T-1000 (Robert Patrick) hånar Sarah Connor (Linda Hamilton) med en fingergest) men de kom bra mycket närmare än Terminator Salvation, som tydligen helt släppt den tanken.

Den talande är alltså en maskin. Den tilltalade är också en maskin, byggd och programmerad av den första. Varför bry sig om att prata alls? Om det är för att tillföra information så kan Skynet bara ladda in det i skallen på roboten. Varför bry sig om att försöka övertyga den? Det är bara att programmera om den. Det är en horribelt ogenomtänkt och ologisk scen, och samma tankebrist genomsyrar Terminator Salvation.

Filmen börjar 2003 med en dödsdömd fånge, Marcus Wright (Sam Worthington), som av den cancerdrabbade cancerforskaren Serena Kogan (Helena Bonham Carter) övertygas att donera sin kropp till vetenskapen. Sen blir amerikanska försvarets jättedator Skynet självmedveten och startar ett kärnvapenkrig. I 2018 års efterkrigsvärld är John Connor (Christian Bale) en av motståndsrörelsens ledare och är förutspådd att frälsa mänskligheten, på grund av diverse tidsreserelaterade förvecklingar. Han letar efter Kyle Reese, den man han en gång ska skicka tillbaka i tiden för att ligga med hans mor och därmed producera John själv.

Där dyker också Marcus Wright upp, utan en aning om vad som hänt sen han marscherades iväg till elektriska stolen. Han finner sig mitt i ett krig mellan människor och maskiner, och försöker ta reda på hur han plötsligt hamnade femton år in i framtiden. Hans väg flätas samman med den unge Kyle Reeses (Anton Yelchin) och därmed med John Connors.

Connor kämpar med motståndsrörelsens befälhavare general Ashdown (Michael Ironside), Marcus Wright letar efter svaret på sin egen gåta tillsammans med Blair Williams (Moon Bloodgood), och det är faktiskt intressant. Vi vill också veta vad det är som händer med Wright och vem det är som rycker i alla trådar. Men vi måste genomlida oändligt utdragna actionscener för att komma dit. Wright och Williams springer genom minfält och duckar under jeepar och Gud, ska de aldrig komma nånvart?

Terminator Salvation hade vunnit på att komma ihåg att det otäcka med terminatorerna alltid har varit deras fullständiga omänsklighet, och på att skära bort sisådär tjugo minuter utfyllnadsaction. Det hade heller inte skadat att tänka igenom handlingen ett par extra gånger. Särskilt pratande skurk-scenen.

The Patriot (2000) - 4/6

Varenda nation skönmålar sitt förflutna. Det är så vi glömmer att den enda anledningen till att just vi råkade behärska det här stycket mark är att våra förfäder var bättre på att vara satans mördare än någon annans. Vi sjunger om Sveriges minnen från fornstora dar då ärat hennes namn flög över Jorden men struntar i att namnet snarare var fruktat än ärat och att de fornstora dagarna antingen handlade om blodtörstiga sjörövare eller aggressiva, expansionistiska livstidsdiktatorer.

Det är genom samma förhärligande glasögon vi ser den amerikanska revolutionen i The Patriot. Britterna är rödklädda robotar som oförtrutet marscherar framåt, till synes utan att ens märka att deras kamrater skjuts ner omkring dem, och deras ledare är antingen blåblodiga snobbar eller massakrerande slaktare utan minsta tanke på något annat än sin egen ära. Amerikanerna beter sig snarare som en modern dröm om den perfekte amerikanske frihetskämpen än som riktiga människor, och sådana obehagliga element som slaveriet avhandlas pliktskyldigt och bara för att visa vilka fina karlar våra hjältar är, medan de hugger ner sina fiender med tomahawk och kniv.

Det kan tyckas märkligt att den främste av dem börjar som pacifist, men änklingen Benjamin Martin (Mel Gibson) såg tillräckligt - och gjorde tillräckligt - med otäckheter i fransk-indianska kriget och nu vill han hålla sin stat South Carolina utanför frihetskriget. Hans son Gabriel (Heath Ledger) påminner om sin far som ung och vill ta värvning fortast möjligt, men fadern förbjuder honom. Ett möte hålls där överste Harry Burwell (Chris Cooper), en stridskamrat till Martin, argumenterar för krig och Martin argumenterar emot. Det hjälper inte; Burwell får sina rekryter och Gabriel är en av dem.

Gabriel tillbringar två år i kriget medan en annan Martin-son, Thomas (Gregory Smith), drömmer om att följa sin storebror. En dag stapplar Gabriel hem sårad och kort därefter utkämpas ett slag i Martins trädgård. Efteråt sköter han om de sårade, både lojalister och rebeller. Han får tack för det förra och straff för det senare; den hänsynslöse överste Tavington (Jason Isaacs) beordrar att hans hus ska brännas ner. Den som skyddar fienden förlorar sitt hem. Tavington griper Gabriel och ska hänga honom som spion. Thomas försöker rädda sin bror och får Tavingtons pistolkula i sig.

När Martin ser en död son, en dödsdömd son och ett brinnande hem lägger han pacifismen bakom sig. Han ger två av sina tre kvarvarande söner varsin musköt och tillsammans lägger de sig i bakhåll för patrullen som för Gabriel till galgen. Tjugo brittiska soldater dör och Gabriel blir fri. Familjen Martin är i krig. Benjamin Martin blir en gerillaledare som organiserar milis och praktiskt taget vinner revolutionen åt amerikanerna.

De flesta karaktärerna i The Patriot är sammansatta av eller bara löst baserade på historiska förlagor. Det är genomgående sant att britterna är sämre än sina verkliga motsvarigheter medan amerikanerna är betydligt bättre. Verklighetens Benjamin Martins var slavägare, terrorister, rasister och mördare medan de svarta som arbetar på Martins gård naturligtvis gör det av egen fri vilja och alla Martins illdåd ligger i det förflutna. Tavington begår fruktansvärda övergrepp som överste Banastre Tarleton av allt att döma inte kom i närheten av.

The Patriot står skamlöst på sina hjältars sida. Martin pratar mycket om att krigets regler ska följas men han bedriver bedrägeri och gerillakrigföring när det passar honom, och filmen hyllar honom för det. Tavington bryter mot reglerna så ofta han kommer åt, och får bära djävulsmasken.

Men detta är gamla traditioner, delade av hundratals krigsfilmer. The Patriot är inte en historielektion utan ett drama och en actionberättelse. På den nivån fungerar den. Mel Gibson kan agera när han behöver, det kunde Heath Ledger också, och historien om familjen Martin lyckas gripa oss. Det finns ett par riktigt kraftfulla ögonblick, främst det när Martins yngsta dotter Susan (Skye McCole Bartusiak) äntligen talar till sin far.

Vad gäller skurken så vet jag inte om den här rollen hjälpte Jason Isaacs att några år senare få rollen som Lucius Malfoy i Harry Potter-filmerna, men det skulle inte förvåna mig. Det är samma nedlåtande kalla överlägsenhet han utstrålar i båda rollerna. Tavington, liksom Malfoy, är van vid att vara överst och se ner på andra. Det är så världen är ordnad.

Samtidigt blir det för en svensk ibland lite väl tjockt. Amerikaner har inget ord för "svulstig" av samma anledning som fiskar inte har något ord för vatten, och medan de säkert hojtar patriotiska slagord när de ser stjärnbaneret rycka fram över slagfältet känner jag bara en sorts ställföreträdande genans, särskilt som huvudrollsinnehavaren är australiensare. Och det finns verkligen ingen ursäkt för att flottigt bruka det historiska slaveriet som ett sätt att stoppa in en symbolisk svart karaktär och visa upp de vita hjältarnas vackra natur. Till Mel Gibsons fördel får sägas att han håller med om detta och sa att om han hade fått bestämma hade Benjamin Martin ägt slavar.

The Patriot är utmärkt som actionbetonad krigsfilm, historiskt skräp, och kanske lite för effektiv som patriotisk propaganda för att det ska kännas riktigt bekvämt. Låt oss bara hoppas att ingen tar den för sanning.

War Horse (2011) - 5/6

War Horse är historien om en häst, och det är faktiskt historien om en häst, inte historien om människan som älskade hästen. Det finns till att börja med inte bara en sådan människa i War Horse. Tvärtom verkar hästen ha en närmast magnetisk attraktionskraft; människa efter människa förälskar sig i den. Eller, snarare, honom.

Hästen börjar sitt liv i Devon i England. Han köps på auktion av en krigsveteran och bonde (Peter Mullan) som ger alldeles för mycket pengar bara för att bjuda över sin avskydde arrendator (David Thewlis). Hästen är snabb och stark och vacker men inte alls den arbetshäst som behövs på en bondgård. Pengarna han kostade försätter gården i ännu värre ekonomiskt trångmål än den var, och bondens hustru (Emily Watson) bannar sin man för dumheten. Men deras son (Jeremy Irvine) blir genast fäst vid hästen, precis som hans far blev, och svär att han ska ta hand om honom.

Det gör han. Han ger hästen namnet Joey och lyckas tämja honom, men alla är överens om att en häst som Joey aldrig kommer att kunna plöja, och om åkern inte plöjs förlorar familjen sin gård. Sonen är beslutsam. Han och Joey ska plöja åkern.

Detta är en Spielbergfilm och har alla dess kännetecken, så det är kanske inte så svårt att räkna ut hur det går med plöjningsförsöket som hela häradet dömer ut på förhand men ändå dyker upp för att se. Det spelar ingen roll; scenen fungerar bättre än man kunde hoppas. Men gården får nya problem, första världskriget bryter ut och familjen tvingas sälja Joey till armén.

Joey blir kavallerihäst men det är bara början på hans karriär som krigshäst. Vi får följa honom och se kriget genom hans ögon. För honom spelar det mindre roll om han tillhör engelsmän, tyskar eller fransmän. Han vet vilka som tycker om honom och vilka som betraktar honom som bara ännu ett djur. Han har tur, han har otrolig tur, för han stöter ständigt på människor som fastnar för honom och är beredda att slåss för honom. När det är dags för filmen att knyta ihop sker det genom så otroliga sammanträffanden att filmen inte bryr sig om att gå närmare in på dem.

Det är skamlöst emotionellt manipulativt, men det är också fantastiskt välgjort. War Horse är en av de filmer som det är svårt att njuta av fullt ut därför att man är upptagen med att vara imponerad av hur skickligt allt är gjort. Filmen innehåller känslomässiga ögonblick som lockar fram tårar, stunder av glädje, och magnifika actionsekvenser som matchar allt på Spielbergs meritlista. Filmens första krigsscen, när kavalleriet gör sitt anlopp, är lika kraftfull som något vi tidigare sett och när soldaterna korsar ingenmansland är det nästan i klass med Saving Private Ryans inledningsscener. Lika bra är det i början, med långa smäktande svepningar över landskapet i Devon, långsamma överglidningar som visar sambandet mellan gården och åkrarna runt den och sekvenser där Joey flyger fram genom terrängen som en ostoppbar vind.

Fjädern i War Horses hatt är ändå en sekvens där Joey ensam flyr genom ingenmansland medan kulorna regnar runt honom. Han hoppar över skyttegravar och springer genom taggtråden och det måste ha varit CGI ibland och förmodligen en animatronicshäst ibland men som Gud är mitt vittne har jag ingen aning om när det är någondera. Spielberg har alltid varit duktig på att regissera flytande actionsekvenser men här överträffar han sig själv och ger oss något vars like vi sällan sett.

War Horse må vara spritt språngande orealistisk och ogenerat hjärtnervsryckande, men det behöver inte vara dåliga egenskaper hos en film som försöker visa skönheten mitt i allt det fula., och det har inte funnits mycket som var fulare än första världskriget. Vi vet att sånt här inte händer i verkligheten, i alla fall inte de fina bitarna. Det är kanske inte så illa att ha en film som låter oss låtsas, en liten stund.

Lord of the Rings (2001/2002/2003) - 6/6

När Tolkiens legendariska ringsaga till slut skulle bli film på riktigt var fansens reaktion lätt att förutspå. En del hävdade naturligtvis (och hävdar fortfarande) att historien är ofilmbar. Andra trodde att det skulle kunna bli perfekt, men bara om just de fick styra och ställa precis som de ville; filmindustrin skulle förstås förstöra allt. Åter andra hickade till när namnet Peter Jackson nämndes, vilket i och för sig var förståeligt; trots The Frighteners och Heavenly Creatures var han i de kretsarna mest känd för slemmiga splatterfilmer som Braindead och Bad Taste. De som kände till Meet the Feebles tyckte nog inte att det var en merit heller.

Många av fansen sitter tio år senare kvar i den reaktionen och visar därigenom att de lider av samma defekt som så många fans: de förstår inte att filmer inte görs för förlagans fans. Man kan inte göra en X-Men-film som är perfekt för serietidningsälskarna, för de är inte tillräckligt många. Man måste göra en X-Men-film som drar masspublik och om det kräver en och annan liten ändring som stör hardcorefansen så är det värt det för alla. På samma sätt är Lord of the Rings den bästa filmversion av boken som vi kunde hoppas på, och mycket bättre än vi kunde vänta oss. Visst finns det några ändringar jag inte begriper hur jag än försöker. Det ändrar inte att Jackson och hans folk åstadkom ett mästerverk.

Liksom Tolkien betraktar jag böckerna som en bok och därmed också filmerna som en film, av samma anledning. De hänger sömlöst ihop; de två första filmerna har varsitt miniklimax men ingenting man ens skulle höja ögonbrynen över om man såg filmerna ihopklippta till en enhet. Det här är en enda lång historia som börjar och slutar i den lilla byn Hobsala.

Där lever hobbiten Bilbo (Ian Holm), som tvärtemot hobbitarnas traditioner gav sig ut på ett väldigt äventyr med dvärgar, trollkarlar, drakar, alver, jättespindlar, en varbjörn och ett mystiskt litet monster som kallades för Gollum. Från honom stal Bilbo en magisk ring; när han sätter den på fingret blir han osynlig. På sitt födelsedagskalas använder han ringen till att spela gästerna ett spratt, men en av gästerna är för skärpt för det: trollkarlen Gandalf (Ian McKellen). Han misstänker att ringen är mer än den först verkar.

Bilbo ger sig av för att bo hos alverna, hans släkting och skyddsling Frodo (Elijah Wood) får ta hand om ringen, och Gandalf reser iväg för att göra efterforskningar. Det han upptäcker är att Bilbos magiska ring är Den Enda, en ondskefull och oerhört kraftfull ring, smidd i Domedagsklyftans eldar av den mörke herren Sauron. Saurons tjänare, de kåpklädda odöda nazgûlerna, är på jakt efter ringen och Frodo måste fly tillsammans med sin vän och trädgårdsmästare Sam (Sean Astin).

Ett episkt äventyr tar vid. Tillsammans med människorna Aragorn (Viggo Mortensen) och Boromir (Sean Bean), alven Legolas (Orlando Bloom), dvärgen Gimli (John Rhys-Davies) och sina hobbitvänner Merry (Dominic Monaghan) och Pippin (Billy Boyd) måste Frodo och Sam färdas tvärs över Midgård för att nå landet Mordor, där skuggorna ruva, och kasta ringen i Domedagsklyftan. Om Sauron får tillbaka den kommer han att härska över världen.

Tolkien hade specifika styrkor och svagheter. Han var en genialisk språkkonstruktör och världbyggare. Hans omsorg om sin historias interna konsistens låg bortom det anala. Han skapade litteraturens främsta fiktiva värld, en parallell verklighet lika trovärdig som vår, om inte mer. Det är en fantastisk grund att bygga en episk film på. Problemet är att det som händer i Lord of the Rings bygger på en bakgrundshistoria som omöjligen kan förklaras i en film, och ibland blir man tvungen att bara kalla något för en balrog och hoppas att karaktärernas tydligt visade rädsla räcker; man har inte tid att förklara vad en balrog är. Bakgrunden måste levereras i småbitar, det absolut viktigaste och ingenting annat. Det fungerar, bättre än man kunde vänta sig.

Tolkiens svaghet låg i själva skrivandet. Sällan har en så framgångsrik bok varit i så skriande behov av en stenhård redigerare. Det är inte lika illa i det engelskspråkiga originalet som i den översättning av Åke Ohlmarks som de flesta svenska läsare är bekanta med, men för Tolkien var litterär skönhet alltid nummer två på prioriteringslistan. Det har gjort boken långsam och stel. Jag tyckte om den när jag läste den, men jag fick aldrig en uppfattning om den enorma kamp som pågick, hur världens öde hängde på en lös tråd, hur ond Sauron verkligen var.

Filmversionen fixar allt det där. Redan i den korta prologen där vi får höra historien om Sauron och ringarna kände jag det pirra i hjärtat när människor och alver samlades för en sista allians mot mörkret, och när vi fick se Hobsala för första gången hade jag två tankar: "han gjorde det tamigfan" och "det skulle kunna vara så här fint för alltid om Sauron bara inte var en så stor skit". När Elrond (Hugo Weaving) ser Sauron kliva in på slagfältet syns det i hans ögon hur stort detta är. Det är Sauron, en obevekligt ond halvgud, och Elrond slåss för sin världs överlevnad. När Aragorn stöter ett spjut i ett troll och fräser av vrede förstår vi varifrån vreden kommer: kan inte de här satans monstren bara sluta vara så elaka? Kan ni inte låta oss vara i fred? Det var känslor jag aldrig fick av boken.

Det återkommer om och om igen i filmen. Frodo är liten, rädd och långt hemifrån, men vägrar ge upp. Sam drivs vidare av sitt inre ljus och sin kärlek till Frodo. Aragorn har ett öde han fruktar, men till slut vågar han möta det. När de befinner sig i samma situation är det Frodo det är synd om, denne lille modige varelse som inte vet något om svärd och mörker, inte Aragorn som tillbringat ett liv med att döda orcher. Filmen tog Tolkiens historia och gjorde något bättre av den. Sammanlagt är extendedversionen nästan tolv timmar lång och den haltar inte för ett ögonblick, mycket just därför att den lyckas nyttja den emotionella potential som Tolkien skapade men inte använde.

Det kräver en säker regissörshand och skickliga skådespelare. Jag vågar säga att få av aktörerna i Lord of the Rings kommer att göra bättre prestationer i framtiden. John Rhys-Davies har det kanske svåraste uppdraget; han ska vara en hård luttrad krigare och comic relief på samma gång. Därför kopplar Gimli aldrig samman med mig lika mycket som de andra. De fyra hobbitarna, på plats för att vara publikens företrädare, lyckas oklanderligt med den uppgiften. Legolas ges onaturliga repliker men Orlando Bloom uttalar dem som om det är så han låter när han vaknar på morgonen. Aragorn utvecklas från smutsig vandrare till värdig konung.

Man kan inte tala om Lord of the Rings utan att prata om effekterna, signerade Weta Workshop som därmed gjorde sig till ett Industrial Light and Magic för 2000-talet. I Lord of the Rings fick vi för första gången se vad CGI verkligen kunde göra. Här smälter det samman med skådespelarna och ger oss gigantiska monster, väldiga arméer, fantastiska platser och sprakande magi. Här är CGI inte ett sätt att skära ner effektavdelningens budget utan ett sätt att skapa bilder som vi aldrig tidigare sett på film.

Som Gollum. Det lilla monster som ägde ringen före Bilbo dyker upp som en CGI-skapelse, och inte bara vilken CGI-skapelse som helst utan den bästa vi då hade sett. Gollum, som skapades med motion capture via skådespelaren Andy Serkis, är en naturtrogen varelse som knuffas, brottas, hoppar omkring, och i största allmänhet interagerar med skådespelare och miljö på ett sätt som ansågs omöjligt tills vi såg det. Tio år senare är han fortfarande imponerande och det lockar fram frågan varför. Varför, om Gollum kunde produceras redan 2002, ser vi fortfarande så mycket dålig CGI på film? Varför ser inte allt ut som Gollum? Varför har vi inte sett något bättre än Gollum?

Antagligen för att alla inte är lika bra som Weta Workshop, alla inte är lika dedikerade som Weta Workshop, och de flesta ser på CGI som just ett sätt att slippa animatronics och dyra handgjorda effekter, inte ett sätt att göra bättre effekter. Och när de förförs av CGI:s potential blir de i stället fixerade vid att göra så bisarra saker som möjligt så att CGI:n inte ska gå till spillo. Så icke i Lord of the Rings, även om ett visst grottroll kommer nära.

Jag har hittills sjungit filmens lov och det är den värd, men det måste nämnas att den har sina svagheter. En del av de ändringar som gjordes från bok till film är oförklarliga och de flesta av dem har hamnat i mittdelen. Ingen trodde någonsin att Aragorn verkligen dog när han trillade av klippan. Den sista delen har alldeles för många slut; jag förstår varför Peter Jackson ville avsluta på samma sätt som Tolkien gjorde men det borde ha sparats till extendedversionen. Jag såg den sista delen på bio med tre personer som aldrig läst boken, och vi hann inte mer än två steg förrän de undrade vad det där var för båt och jag suckade och försökte räkna ut hur jag skulle kunna förklara det utan att tråka ihjäl dem. Lord of the Rings har fel som kunde ha fixats.

Men när man sätter samman allt - regi, musik, skådespel, historia, effekter - blir det tydligt att Lord of the Rings är en briljant kreation, den bästa fantasyfilm som gjorts och en film som överskrider fantasygenren, ett av de största epos vi sett, en oförglömlig orgie i kärleksfull filmkonst, en mastodontfilm som tar ett halvt dygn att se och ändå aldrig flagnar. Den är mer än en värdig version av en obegränsat kultförklarad bok, den går bortom boken och karvar sig en egen plats i mästerverkens panteon.

Ja, jag ser fram emot Bilbo.