Den pratande skurken är en så utsliten klyscha att den knappt ens är rolig att driva med längre. Alla vet att man inte ska berätta sin plan in i minsta detalj för hjälten, hur säker man än är på att man besegrat honom. Man ska bara skjuta honom. Ändå fortsätter skurk efter skurk att prata ner sig i graven. Att det kanske värsta exemplet skulle komma i en film från Terminator-serien, det kunde jag dock aldrig tro.
Den första Terminator-filmen var ett briljant litet mästerverk, den andra var en för sin tid så spektakulär actionfest att den fick Bill Hicks att säga att det enda sättet att överträffa den vore att använda dödligt sjuka som stuntmän och döda dem på riktigt, den tredje blandade in en massa typisk platt humor och passade på att spotta på seriens kontinuitet bra mycket mer än den andra, och det här är alltså den fjärde. Mycket lite av originalets stämning lever kvar. Historien som Kyle Reese (Michael Biehn) berättade i den första filmen har ändrats så många gånger att jag inte ens är säker på att vi befinner oss i samma universum.
Och så har vi den pratande skurken, som tydligen är Skynet själv, den artificiella intelligens som blev självmedveten, bedömde mänskligheten som ett hot, bestämde sig för att utrota den och därmed gav upphov till mördarrobotarna som jagat familjen Connor i fyra filmer, en TV-serie och en uppsjö andra verk. Inte ens de två första filmerna var helt trogna konceptet "totalt känslolös mördarrobot" (T-800 (Arnold Schwarzenegger) tar sig tid att säga "Wrong" innan han skjuter vapenaffärsinnehavaren (Dick Miller); T-1000 (Robert Patrick) hånar Sarah Connor (Linda Hamilton) med en fingergest) men de kom bra mycket närmare än Terminator Salvation, som tydligen helt släppt den tanken.
Den talande är alltså en maskin. Den tilltalade är också en maskin, byggd och programmerad av den första. Varför bry sig om att prata alls? Om det är för att tillföra information så kan Skynet bara ladda in det i skallen på roboten. Varför bry sig om att försöka övertyga den? Det är bara att programmera om den. Det är en horribelt ogenomtänkt och ologisk scen, och samma tankebrist genomsyrar Terminator Salvation.
Filmen börjar 2003 med en dödsdömd fånge, Marcus Wright (Sam Worthington), som av den cancerdrabbade cancerforskaren Serena Kogan (Helena Bonham Carter) övertygas att donera sin kropp till vetenskapen. Sen blir amerikanska försvarets jättedator Skynet självmedveten och startar ett kärnvapenkrig. I 2018 års efterkrigsvärld är John Connor (Christian Bale) en av motståndsrörelsens ledare och är förutspådd att frälsa mänskligheten, på grund av diverse tidsreserelaterade förvecklingar. Han letar efter Kyle Reese, den man han en gång ska skicka tillbaka i tiden för att ligga med hans mor och därmed producera John själv.
Där dyker också Marcus Wright upp, utan en aning om vad som hänt sen han marscherades iväg till elektriska stolen. Han finner sig mitt i ett krig mellan människor och maskiner, och försöker ta reda på hur han plötsligt hamnade femton år in i framtiden. Hans väg flätas samman med den unge Kyle Reeses (Anton Yelchin) och därmed med John Connors.
Connor kämpar med motståndsrörelsens befälhavare general Ashdown (Michael Ironside), Marcus Wright letar efter svaret på sin egen gåta tillsammans med Blair Williams (Moon Bloodgood), och det är faktiskt intressant. Vi vill också veta vad det är som händer med Wright och vem det är som rycker i alla trådar. Men vi måste genomlida oändligt utdragna actionscener för att komma dit. Wright och Williams springer genom minfält och duckar under jeepar och Gud, ska de aldrig komma nånvart?
Terminator Salvation hade vunnit på att komma ihåg att det otäcka med terminatorerna alltid har varit deras fullständiga omänsklighet, och på att skära bort sisådär tjugo minuter utfyllnadsaction. Det hade heller inte skadat att tänka igenom handlingen ett par extra gånger. Särskilt pratande skurk-scenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar