Cemetery Junction (2010) - 6/6

Året är 1973, platsen Cemetery Junction, en fattig liten engelsk arbetarstad. Där går man i usla skolor som räknar med att spotta ut eleverna direkt till fabriksgolvet, sedan gifter man sig, arbetar med kroppen, dricker öl på puben och pensionerar sig, och det är hela livet. Freddie Taylor (Christian Cooke) är 22 och inte nöjd med det. Han söker jobb som försäljare av livförsäkringar under den rike Kendrick (Ralph Fiennes) som äger ett stort hus med en Rolls-Royce i garaget. Det är det Freddie vill ha.

Hans far (Ricky Gervais) och farmor (Anne Reid) undrar vad det ska vara bra för. Det kommer ändå aldrig att bli något av honom och de förstår inte varför han vill resa till Paris när han inte sett hela Reading än. Hans bästa vänner, den lojale slagskämpen Bruce (Tom Hughes) och den tjocke tönten Snork (Jack Doolan), känner likadant. Deras liv består av att jobba, dricka, vandalisera reklamskyltar, och slåss när det behövs. När det senare händer tillbringar man en natt i häktet innan den snälle polisen sergeant Davies (Steve Speirs) släpper ut en.

Så vill Freddie inte ha det längre. Nu ska han bli som Mike Ramsay (Matthew Goode), målmedveten och beslutsam försäljare som vet hur man tillskansar sig varenda fördel man kan. Kanske är det därför han är tillsammans med chefens dotter Julie (Felicity Jones), snarare än att han verkligen tycker om henne. I bakgrunden svävar fru Kendrick (Emily Watson), tyst och försiktig, till synes ouppmärksammad av alla utom Julie. Och Freddie, faktiskt.

Cemetery Junction levererar tillräckligt med skratt för att vara en komedi, men det är allvaret som fäster sig i minnet. Bruce har pratat om att lämna Cemetery Junction sen han var femton, men han bor fortfarande kvar hemma hos sin far (Francis Magee) som han hatar sedan modern stack för en annan man och fadern tydligen inte gjorde ett dugg. Bruce skulle ha krossat skallen på kvinnotjuven. Julie vill bli fotograf, men både Kendricks och Mikes plan är att hon ska stanna hemma och föda barn som fru Kendrick gjorde. Snork vet att hans vänner älskar honom, men han är trött på att vara tönten som aldrig kan få en flicka.

Och Freddie söker sin lycka, men finns den på Kendricks försäkringsbolag? Han går på firmafest och ser människorna som jobbat där hela sina liv. Det är en ohyggligt smärtsam scen när en pensionerad gammal trotjänare ska avtackas, och Freddie missar inte vad det kan betyda för honom. Till att börja med ser han bara två val: att fastna i Cemetery Junction och jobba på fabrik, eller jobba under Kendrick och kämpa för framgång. Men det finns kanske fler möjligheter.

Detta förmedlas genom en rad fantastiska skådespelarprestationer. I Cemetery Junction hålls långa monologer med ögonen och små handgester. Dess svagaste punkter är när den envisas att använda ord i stället för att utnyttja sina skådespelare till det yttersta, men de är få och snabbt försvunna.

I grunden är den här filmen förstås ett klassiskt ungdomsdrama om arbetarkillar som kämpar för att lämna sin klass, förlika sig med den äldre generationen och finna kärleken, men den höjer sig högt över sina rötter, knyter ihop varenda tråd, och blir något mycket speciellt.