Chronicle (2012) - 5/6

Jag är allergisk mot fejkdokumentärstilen som fick ett uppsving i och med Blair Witch Project och tyvärr inte visar några tecken på att dö ut. Den görs hyggligt i en statistiskt insignifikant andel av filmerna den används i och även när den tjänar ett syfte så kvarstår luckan att den bygger på att någon karaktär står och filmar medan allt spännande händer. Chronicle är förmodligen den film jag sett som använder tekniken bäst - med speglar och svävande kameror får den ut något av valet förutom att förgäves försöka upprätthålla den bräckliga illusionen att detta hände på riktigt - men jag tror att till och med Chronicle hade varit bättre om den hade varit mer konventionellt filmad.

Andrew Detmer (Dane DeHaan) är ett tonårigt mobbingoffer som lever med en sjukpensionerad våldsam far (Michael Kelly) och en sjuklig, döende mor (Bo Petersen). Hans enda vän är kusinen Matt Garetty (Alex Russell) och till och med de har glidit ifrån varandra sedan de började i high school.

Andrew köper en videokamera och bestämmer sig för att filma sitt liv. I början är det bara en dokumentation av det som händer honom varje dag, men så följer han med Matt på en spritfest och hamnar ute i skogen tillsammans med kusinen och den omåttligt populäre Steve Montgomery (Michael B. Jordan, en av de tonåriga knarklangarna i The Wire). De har hittat ett mystiskt hål i marken som ger ifrån sig märkliga ljud. Med hjälp av lampan på Andrews kamera klättrar de ner och hittar besynnerliga stenmönster som ger ifrån sig olikfärgat ljus.

När de tre ynglingarna kommer upp ur hålet igen upptäcker de att de har helt nya förmågor. Telekinesi, förmågan att röra saker med tankekraft. De får bollar att sväva, de bygger legotorn utan att röra vid bitarna, och de tränar sina krafter tillsammans och upptäcker att de blir starkare och starkare. Andrew är bäst av dem och plötsligt har han en helt annan ställning än han är van vid.

De tre svetsas samman av sin hemlighet och börjar leka med sina krafter, hittar fler och fler användningsområden, blir starkare och starkare. Men de är inte överens om hur man ska hantera de faror som följer med deras förmågor, de är inte överens om huruvida de måste ha regler, och de börjar glida isär. Andrew vänder sig i mörkare riktningar och börjar filosofera i Raskolnikov-stil om vad hans makt egentligen betyder.

Även om det är synd att det alltid är mobbingoffret som måste gå psykfall i de här historierna så är Chronicle en intelligent och originell version av superhjältehistorien. Liksom Unbreakable förenar den superkrafter med vardagsrealism och ställer frågan vad som egentligen skulle hända med en superhjälte i vår värld. För en gångs skull känns inte det actionpackade slutet malplacerat; här är det nog det enda fungerande sättet att avsluta.