Det här var inte vad jag väntade mig. Recensioner och kringsnack hade gett mig en väldigt tydlig bild av The Raid: Redemption, och medan den innehöll bitar av sanningen så motsvarade den inte vad jag fick se. Det lyckades göra mig besviken i två riktningar: jag får varken skriva en hyllande recension av den mest briljanta fightingfilmen någonsin eller en sågande recension av den tommaste actionfilmen någonsin. Jag visste inte vilken av dem det skulle bli, men jag trodde det skulle bli någon.
Det som visade sig stämma var den ungefärliga handlingen. Mitt i den indonesiska slummen ligger ett höghus, kontrollerat av gangsterkungen Tama Riyadi (Ray Sahetapy) och hans två närmaste män, "galne hunden" (Yayan Ruhian) och Andi (Donny Alamsyah). Ett gäng tungt beväpnade poliser, bland dem vår huvudperson Rama (Iko Uwais), tar sig in i huset och börjar kämpa sig upp till ovanvåningen och Tama Riyadi själv. Det som inte visade sig stämma var resten.
Jag väntade mig den ultimata filmen för dem som tyckte Die Hard 4 var för pratig, med en hastigt avklarad alibihandling som snabbt glöms bort för att ge plats för fler och hårdare slagsmålsscener. Så var det inte; det finns betydligt mer av dialog, relationer, intrig, karaktärer och vändningar än jag trodde. Det är fortfarande en alibihandling, men den här filmen låtsas fortfarande att den är mer än en stridskavalkad. Jag har sett lika handlingsfattiga filmer förut.
Jag väntade mig en nära nog fullständig stridskonstfilm, med perfekt koreograferade stridsscener som tänjde formatet bortom det vi trott var möjligt, en ständigt hisnande parad av våld av de mest originella slag. Så var det inte; filmen har förstås gott om våldsamma och stundtals underhållande stridsscener men det är samma sak om och om igen, ingenting som vi inte har sett förut, och det blir snabbt tråkigt och oändligt utdraget. Filmen har inget nytt att komma med. Jag har sett lika våldsamma filmer förut.
Jag väntade mig ett live-action datorspel med Rama som spelarkaraktären, husets våningar som levlar, "galne hunden" och Andi som minibossar, och Tama Riyadi som slutbossen. Så var det inte; våningarna är mer eller mindre irrelevanta, de två minibossarna har sitt eget fuffel för sig, och slutbossfighten var inte mycket att dekorera saturnaliaträdet med. Jag har sett lika träfunktionella filmer förut.
Så jag är uppvärmd och klar och har inget att göra. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för stridskonstknarkare; jag har sett bättre. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för lättdistraherade actionfans; de kommer att hinna bli uttråkade. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för någon som vill ha en riktig film med handling och mening; de kommer att finna utbudet magert. Jag kan faktiskt inte rekommendera The Raid: Redemption alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar