"Jag vill inte ha
det bra!", skriker den trettonårige Olof Persson (Eddie Axberg)
och det är sista gången på länge som vi ser honom visa känslor.
När känsloyttringarna kommer är det till att börja med i hastiga
stötar, framprovocerade av världen och snabbt övergående. Allt
eftersom han blir äldre och bestämmer sig för sin plats i världen
vinner han förmågan att le och mena det, och även förmågan att
bli arg i mer än några sekunder i sträck.
Olof växte upp hos en
fosterfamilj för att skydda honom från faderns sjukdom. Vid tretton
års ålder flyttar han, trots fostermoderns (Gudrun Brost) ängsliga
motvilja, och blir flottare. De äldre männen lär upp honom och den
gamle August (Allan Edwall) bidrar med visa ord och råd. Om två
veckor gör det inte ont i händerna längre, för då har du valkar.
Olof flyttar från jobb
till jobb. Han jobbar på sågverk, på biograf, på cirkus, på
tegelbruk. Han ger intryck av att inte bry sig och nästan sakna
känslor, men det är inte sant. Varje gång han flyttar är det hans
eget val och när han har bestämt sig för något kan ingenting
ändra det. Men det är svårt att finna en tråd i hans agerande.
Varför byter han jobb? Vad är det han är ute efter? Vad är hans
mål?
Ett mål är i alla fall
att resa sig över sin blygsamma arbetarbakgrund. Han lär sig
engelska och tyska, han läser Strindberg och Nietzsche. Tidigt i
filmen varnas han för att läsa, för såna som läser blir det bara
socialister av, och mycket riktigt engagerar han sig i
arbetarrörelsen och blir allt mer rabiat tills han leder en strejk
tillsammans med sin senaste mentor och förebild. Dem avverkar han,
liksom kvinnor.
Det är inte bara Olofs
liv som saknar en tydlig tråd, en sådan är även svår att finna i Här
har du ditt liv. Den bygger på Eyvind Johnsons halvsjälvbiografiska
Romanen om Olof och verkar mest vara ute efter att återskapa
Johnsons ungdomsupplevelser från 1910-talet, med världskrig och arbetaruppror. Verkligheten har sällan en dramatisk
struktur, så det har inte den här filmen heller. Den börjar från
ingenstans, fortsätter planlöst, och avslutas utan större
ceremoni.
Ändå tycker jag om den,
men jag kan inte förklara varför. Jag har hela tiden en känsla av
att jag ser något mer än det som bilderna visas. Olofs ofta blanka
ansikte uttrycker något genom sin blotta orörlighet och när han
väl ler betyder det något. Det är en del jag inte förstår med
Här har du ditt liv, och en av de sakerna är hur den kan vara så
bra som den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar