Människorna bakom Rango tycker väldigt, väldigt, väldigt mycket om film. Det är tydligt i scen efter scen, i varenda kärleksfull vink. Utan att förfalla till parodi eller meningslös hög allusioner som inte leder någonstans packar den in referens efter referens, vackert och smidigt och utan att störa tittaren som missar dem. Jag missade själv hälften, kanske mer, och det fråntog inte Rango minsta gnutta charm eller skönhet.
Rango är den tekniskt mest välgjorda animerade film jag sett. Dess karaktärer och miljöer överträffar allting jag tidigare sett och uppvisar en enastående detaljrikedom av den sort som får mig att inse att tidigare mirakel på den här fronten faktiskt inte var perfekta. Rango tar tekniken ett steg längre, besegrar de svårslagna benchmarks som producerats av Pixar och Dreamworks, och får mig att längta efter nästa animerade underverk från Industrial Light & Magic.
Historien är en variant av en klassiker: främlingen som går in i en västernstad och blir inblandad i dess trubbel. Här är han titelns Rango, en kameleont med Johnny Depps röst, stadens borgmästare är en sköldpadda (Ned Beatty), skurken som hotar staden är en skallerorm (Bill Nighy), hjältens flicka är en ödla (Isla Fisher) och det lilla barnet som ständigt hänger runt hjältens fötter är en mus (Abigail Breslin). Den grekiska kören består av fyra mariachi-ugglor.
Rango äger talets gåva och använder det för att skaffa sig respekt, men tyvärr innebär det att stadens folk börjar vänta sig saker av honom. Han dödar - mer eller mindre av misstag - den stora rovfågel som terroriserar dem och sen är han sheriff.
Sa jag att han dödade fågeln? I en tecknad film för barn? Ja och nej. Ja, han dödade fågeln men nej, Rango är inte en film för barn. Det är kanske mitt enda klagomål på den. Den ser ut som en barnfilm, som en gullig djurhistoria från Pixar, men den är något helt annat.
Karaktärerna super och röker och mördar. En av dem går omkring med en pil inkörd genom ögat så den kommer ut i bakhuvudet. En annan blir överkörd av en bil och delas i två. Det är revolvrar mot pannor och flinande onda skurkar, och mariachi-ugglorna envisas med att förutspå Rangos död. Dessutom finns det inte mycket här för barn; intrigen blir komplicerad och vuxenbonusen har tagit överhanden. Här och där finns lite barnbonus, men det hjälper inte mycket, och det finns alldeles för mycket som jag inte skulle visa för ett barn.
Rango är en fantastisk film för cineasten. Den är i sig en bra film och blir bättre ju mer film man har sett. Jag vill fylla recensionen med referenser och citat och briljanta smådetaljer, men sådant ska tittaren upptäcka själv. Jag rekommenderar Rango mycket varmt, men bara för de vuxna, inte för deras barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar