"In normal times,
evil would be fought by good. But in times like these, well, it
should be fought by another kind of evil." Den som sett Pitch Black vet vem hon talar om: den mordiske antihjälten Riddick (Vin
Diesel). Det onda han måste bekämpa är Necromongers, ett
besynnerligt gäng. De är en teokratisk fascistarmé vars rustningar
är remarkabelt trista med tanke på hur deras interiörer ser ut -
insidan av deras rymdskepp är en miljö man minns. The Chronicles of
Riddick ser ut som precis det den är: storbudgetuppföljaren till en
innovativ lågbudgetfilm.
Necromongers plan är att
erövra universum, antingen döda eller omvända alla som bor i det,
och sen föra dem till ett annat universum som de kallar Underverse.
Det ska vara ett paradis. Deras ledare (Colm Feore) har varit där
och kom tillbaka som halvlevande och övermänsklig, så det verkar
vara en bra deal han har på gång, i alla fall. Märkligt är att
han är den sjätte Necromongerledaren och allt pekar på att han
dödade den förre. Hade femman också varit i Underverse? Det verkar
inte så av berättarrösten.
Den tillhör för övrigt
Aereon. Hon är en märklig varelse som kan göra sig immateriell och
gå på luft. Ändå går det att hålla henne fängslad med kedjor,
vilket inte får någon närmare förklaring. Hon spelas av Judi
Dench, som är alldeles för proffsig för att se ut som om hon
undrar vad hon gör i den här filmen.
Riddick har tillbringat
de fem åren sen den förra filmen med att hålla sig borta och vara
i fred. Den ljuva tiden tar slut när ett gäng prisjägare, ledda av
Toombs (Nick Chinlund), dyker upp för att fånga honom. Han dödar
Toombs kamrater, trycker upp Toombs själv mot en vägg och pressar
ur honom vad det är som pågår. Svaren leder honom till planeten
Helion Prime och Aereon, som satt priset på hans huvud. Det var
tydligen det lättaste sättet att få dit honom, så att han kan
slåss mot Necromongers. Varför Aereon inte bara åkte och hämtade
honom är oklart.
Jag envisas med att tjata
om hål i handlingen. Det är inte för att jag är obstinat, det är
för att The Chronicles of Riddick konstant får mig att tänka på
dem. Detta är en mycket ojämn film. Ena stunden rör sig Riddick i
visuellt fantastiska miljöer, i nästa tänker prisjägarna sälja
honom till ett fängelse - för tydligen är fångar rena
vinstmaskiner - trots att det fastställts att
originaluppdragsgivaren betalar mycket mer än något fängelse. Ena
stunden ser vi Necromongers predika till de besegrade och deras
ledare slita ut en mans själ med sina bara händer, i nästa låter
sig den oböjliga stridsmaskinen Riddick föras ombord på deras
skepp som ett tämjt djur. Ena stunden går Riddick igenom en pärs
med viskande spöken, i nästa vägrar skurkarna skjuta honom utan
väljer i stället att anfalla närstridsexperten i närstrid.
The Chronicles of Riddick
ser bra ut, håller tempot uppe även när den förspiller en alltför
stor bit av sin löptid på en apart fängelsesekvens, och blir
aldrig tråkig. Men den har för många hål, ger oss för lite
anledning att bry oss, lyckas aldrig skapa en känsla av att
universums öde hänger på det vi ser, och har en handling som blir
för funktionell och mekanisk. Varför bestämmer sig prisjägarna
för att mot all logik ta Riddick till fängelseplaneten som är
sjuhundra grader varm på dagen och trehundra grader kall på natten
(Fahrenheit, får man anta eftersom -300 inte finns i varken Celsius
eller Kelvin)? Dels för att det är en ursäkt för coola scener på
planetens yta, men mest för att någon från Riddicks förflutna
finns där.
Spoilade jag nåt nu?
Inte precis. Om du inte fattar det tio minuter in i filmen kommer du
att ha glömt att jag avslöjade det långt innan det händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar