Jag tänker inte gå in på det politiska innehållet i den här filmen eller i dess tegelsten till litterära förlaga; det sköter jag på min andra blogg. Jag ska i stället försöka bedöma Atlas Shrugged: Part I enbart som film.
Det är ingen lätt uppgift. Jag misstänker att den är betydligt bättre än den hade haft en chans att vara om jag inte hade läst boken först, men det problemet hade boken också; en del scener i den är mycket kraftfullare eftersom jag visste ungefär vad det var som pågick och vad som skulle hända. Jag hade trots allt läst en massa om boken innan jag öppnade den.
Det hjälper inte filmen. Om man inte har läst boken måste man känna sig tämligen vilse. Det skurkarna i den här filmen säger är sådant vi är vana att höra från hjältar - självuppoffring, altruism, hjälpa den svage. Det hjältarna i den här filmen säger är sådant vi är vana att höra från skurkar - egoism, jag gör allt för mig själv. Boken förklarade hjältarnas ställningstagande, men det bryr sig inte filmen om att göra. Den som inte redan är insatt undrar bara varför filmen fokuserar så hårt på de där svinen.
Atlas Shrugged: Part I lyckas dessutom med konststycket att vara simultant seg och rushad. Större delen av filmen består av torra affärsmöten där människor uttalar repliker som hade varit värdiga Harrison Fords gamla dom "George, you can type this shit, but you can't say it". Få skådespelare kan komma undan med den här sortens dialog, och de lyckades inte värva en enda till den här filmen.
Men den är som sagt också rushad. Ett emotionellt klimax inträffar när ett tåg kör över en bro, och det betyder mycket för människorna ombord på tåget, men praktiskt taget ingenting för oss. Visst, vi vet varför det är viktigt, vi vet varför huvudpersonerna bryr sig, men deras anledningar har spottats ut och rusats fram så att vi inte hunnit få någon känslomässig koppling till händelsen. Huvudpersonernas desperata kamp mot en fientlig omvärld har beskurits och urvattnats och vi ges inte en chans att känna för dem.
Filmen, liksom boken, kretsar runt det centrala mysteriet. Vem är den gåtfulle John Galt, varför håller USA på att gå åt helvete, och hur är de två sakerna hopkopplade? Filmen knuffar mellan affärsmötena in enstaka referenser till mysteriet - John Galt dyker upp, pratar med en affärsman, affärsmannen försvinner spårlöst - som för att bygga upp det, och slår sedan vårdslöst sönder det i filmens slutminut med en replik som aldrig borde ha överlevt första manusgenomläsningen.
Historien börjar 2016, i ett USA som håller på att rasa ekonomiskt. En energikris har gjort kommersiell flygtrafik omöjlig och det är tågen som härskar över transportmarknaden. Den stora elefanten i branschen är Taggart Transcontinental som formellt styrs av James Taggart (Matthew Marsden) men då han är feg och inkompetent är det i praktiken hans syster Dagny (Taylor Schilling) som sköter ruljangsen.
För att hålla Taggart Transcontinental flytande måste Dagny byta ut åtskilliga mil gammal räls i Colorado så att hon kan frakta olja åt oljemagnaten Ellis Wyatt (Graham Beckel). Hon hoppas att lösningen ligger hos stålpampen Hank Rearden (Grant Bowler) som uppfunnit en revolutionerande metall - billigare, lättare och starkare än stål. De motarbetas av politiker som förstör företagsklimatet, offentligt avlönade vetenskapsmän som pratar ner Reardens nya metall och förstås Dagnys bror.
I boken är allt det här bättre än det låter. Filmen kommer ingenvart med det. Den är nog hysteriskt tråkig om man inte har läst boken, och något av en transportsträcka om man har gjort det. Men visst, jag vill se del två och tre. Det är då det faktiskt börjar hända saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar